Georgiens ”Majdanuppror” tappar farten – hufvudstadsbladet

– Jag är här för att försvara mitt land, så att vi inte blir en del av ett imperium igen.

Nana Rapava har den vitröda georgiska flaggan draperad över sin vinterrock. Varje kväll i två veckor har hon kommit hit till parlamentet på Rustavelia Avenue i Tbilisi för att protestera mot landets regering och mot Bidzina Ivanishvili, miljardären som styr Georgien bakom kulisserna.

Ivanishvili borde göra som Bashar Al-Assad, den fallne syriske diktatorn, och flytta till Moskva. Det tycker Nana Rapava och många andra vi träffar.

– Regeringen har beslutat att ingå en allians med Putin och Kreml, och ta oss tillbaka till en avgrund som man aldrig kan ta sig ur, säger hon och rösten stammar.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Redan efter valet i slutet av oktober utbröt protester mot det regerande partiet Georgian Dream, som anklagades för storskaligt valfusk.

Men det som verkligen tände gnistan för hundratusentals georgier var ett uttalande som gjordes av premiärminister Irakli Kobachidze en månad senare.

Han sa då att Georgien inte tänker be om att få inleda förhandlingar om EU-medlemskap förrän i slutet av 2028. Med andra ord, att hela anslutningsprocessen pausas i fyra år.

Hans uttalande var fyllt av anklagelser mot EU och enskilda medlemsländer, som anklagas för “politisk utpressning” och för att försöka “skapa kaos” i landet.

Georgien är en officiell kandidat för EU-medlemskap. Omkring 80 procent av befolkningen är för anslutning, och denna strävan är inskriven i grundlagen.

Men många georgier tolkar statsministerns ord som att vägen till EU nu är stängd. Och att det georgiska drömpartiet nu tydligt har valt att närma sig Ryssland, landet där Ivanishvili gjorde sin förmögenhet.

Jämförelsen mellan Tbilisi idag och Kiev 2013 ges. Då, för elva år sedan, var det Ukrainas president Viktor Janukovitj som vägrade skriva på ett associeringsavtal med EU efter påtryckningar från Vladimir Putin.

Den ukrainska revolutionen mötte brutalt motstånd, men det slutade med folkets seger: Janukovitj var tvungen att fly från sitt lyxpalats till en anonym tillvaro i Ryssland. Men Maidan var också början på den process som ledde till Rysslands attack 2022 och kriget som fortfarande pågår.

Precis som i Kiev 2013 polis och säkerhetsstyrkor har slagit hårt till mot demonstranterna i Tbilisi. Vattenkanoner och tårgas används flitigt. Polisen misshandlade människor öppet och till synes slumpmässigt.

Några av demonstranterna har avfyrat fyrverkerier och några har kastat sten mot polisen.

Advokat Tamar Oniani på Unga Advokatföreningen säger att över 500 personer har gripits under protesterna och att de allra flesta av dem har misshandlats.

– Det handlar i många fall om ren tortyr, säger hon. Och samtidigt söker oidentifierade poliser upp personer i deras hem eller på arbetsplatser och griper dem.

28-åriga Data Charaishvili arbetar med e-handel och översätter barnböcker till georgiska. Han är en av dem som har skadats.

– Jag gick precis i en gränd bredvid allén och såg att en grupp poliser kom rusande. Jag tappade min mobiltelefon och när jag böjde mig ner för att ta upp den var det någon som sparkade mig i ansiktet, säger han.

Data Charaishvili misshandlades på gatan i 15 minuter tills han svimmade. Sedan släpades han till en piketbuss där misshandeln fortsatte. Han bröt näsan, ett kindben och fick en kraftig hjärnskakning.

– I piketen bredvid mig låg en man helt utslagen. Befälen var rasande över att han vägrade svara på deras frågor, men det visade sig att mannen var döv och stum.

När vi rör oss bland demonstranterna på Rustavelia Avenue känner vi igen mycket från Majdan.

Här är EU-flaggorna, de hånfulla parollerna mot Putin och hans hantlangare. Här är de galna upptåg. Som när en procession av unga män kommer bärande på en kista. Det är Bidzina Ivanishvilis kista, får vi veta. Mannen som faktiskt styr Georgien nu.

Kistan ställs på marken och tänds med tändvätska. Stora lågor syns mot natthimlen och hundratals människor vill komma fram och ta bilder med sina mobiltelefoner.

Men på Majdan handlade stämningen mer om liv och död.

Där hade folk hemmagjorda sköldar och vapen. Tusentals ukrainare bodde på Kievs huvudgata, Khreshchatyk, i flera månader i snö och minusgrader. Högtalare avlöste varandra i improviserade talarstolar.

I Tbilisi är det mer som en allmän sammankomst av människor, med människor som står i klungor och pratar.

Vissa kvällar slår polisen till hårt, och många stannar kvar och gör motstånd till småtimmarna. Men oftast går de flesta hem så småningom. Det är en vanlig dag på jobbet imorgon.

Georgien har många oberoende medier som rapporterar från protesterna. En av polisens strategier har varit att rikta in sig mot journalister.

Guram Rogava är reporter på Formula TV-kanalen. Natten till den 29 november sände han direkt från Rustavelia Avenue.

Plötsligt dök några svartklädda, beväpnade män upp.

– Jag frågade vilka de var, live, och varför de hade vapen, säger han.

Sedan visar han en video på sin mobil. Där ser vi en av männen sparka honom hårt i huvudet bakifrån. Han faller till marken. Ett tiotal av männen samlas runt honom och fortsätter misshandeln.

Guram Rogava skadade en halskota och var millimeter från att dö den natten. Nu bär han halskrage och måste vila i fyra veckor.

– Det är lite som ett dataspel: jag har fått ett extra liv, säger han.

– De vill tysta oss, men jag tänker inte låta mig tystas. Så fort jag blir frisk ska jag ut och sända igen. Det som hände gör mig bara ännu mer motiverad.

Protesterna i Tbilisi har ingen tydlig ledare. Ingen som koordinerar, knappt någon som ställer sig upp och talar.

Många ser detta som en styrka: att gräsrötterna tar saken i egna händer, att allt sker spontant.

De flesta har inte heller så mycket förtroende för den politiska oppositionen, som är hårt splittrad. I valet den 26 oktober bestod den av fyra olika koalitioner, var och en i sin tur uppdelade i olika partier.

Partiledare är knappast välkomna på gatan. Vissa av dem deltar ibland i protesterna, men gör ingen stor grej av det.

Ändå blir behovet av ledarskap mer och mer uppenbart.

En politiker som många har förtroende för är president Salome Zurabishvili. Hon har uppmuntrat protesterna och till och med deltagit i dem vid ett par tillfällen.

Men hennes ämbetstid Går ut senare i december. Hon är 72 år och ser helt klart inte sig själv som en ledare för framtiden.

– Hon har bokstavligen bara timmar kvar på sin post. Vi har stor respekt för henne, men snart kommer hon att ersättas av en rysk docka, säger Nana Rapava.

– Jag tror att vi behöver någon form av ledarskap. Men jag tror inte att vi behöver den gamla sortens ledarskap. Den gamla typen av oppositionsledare. Det fungerar inte för oss, det har det aldrig gjort.

Data Chariashvili är pessimistisk.

– Det känns som att folk kommer att tröttna om några veckor och gå tillbaka till vardagen. Jag är ledsen att säga, men det här är inte som Maidan. Mer som Vitryssland 2020.

De protesterna slogs ner av diktatorn Aleksandr Lukasjenko med hjälp av Putin. Lukasjenko sitter kvar i ämbetet till denna dag.

Kanske kommer upproret i Tbilisi att få ny fart i helgen när den georgiska drömmen utser en ny, lojal president – ​​före detta fotbollsspelaren Mikheil Kavelashvili. Men under veckan har demonstranternas energi minskat för varje natt.

Fyrverkerierna och stenkastningen har upphört, åtminstone för nu. Och på onsdagskvällen lyste polisens vattenkanoner för första gången med sin frånvaro.

Läs mer:

Expert: Då kan Ryssland ingripa i Georgien

Georgiens president ansluter sig till protesterna: “Landet är i revolt”