Sverige gör nu stora satsningar för att möta samhällets krav på grön omställning och elektrifiering 2.0. Samtidigt har vi ett fullskaligt offensivt krig i Europa. Här gäller det att kunna ha flera saker i huvudet samtidigt. Svenska kraftnät (SVK) är den myndighet som ansvarar för utbyggnaden av Sveriges transmissionsnät, men man slipper tyvärr se andra lösningar än luftledningar.
Myndighetens principbeslut att endast bygga luftledningar i transmissionsnätet togs för flera år sedan, det vill säga innan Sverige gick med i Nato och före invasionskriget i Ukraina. Nu måste principbeslutet ändras. Kabeldragning under jord är den enda möjliga vägen framåt.
Det sägs det om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir det en sanning. SVK presenterar gång på gång vilseledande fakta och direkta felaktigheter gällande jordkabelsystem för växelström.
På myndigheten finns det många duktiga ingenjörer inom närliggande områden, men här är det någon eller några som har haft otur när de har tänkt. Det hävdas att luftledningar i 400 kV (kilovolt) stamnätet är tekniskt fördelaktiga, har färre fel, kortare reparationstider med längre livslängd och är ett mer kostnadseffektivt alternativ till jordkabelsystem. Jag är förvånad över alla dessa felaktigheter.
1. SVK hävdar att felfrekvensen i jordkabelsystem för VVS (växelström) är högre än för luftledningar. Man tror att jordkabelalternativ har flera potentiella felkällor, främst i form av skarvar som de anser ökar sannolikheten för att fel uppstår. Men det är precis tvärtom, och det framgår av internationell felstatistik från den internationella branschorganisationen Cigre. Här kan du hitta sammanställda rapporter från hela världen i mer än 50 år.
Sanningen är att det är sällsynt att fel uppstår alls i 400 kV AC jordkabelsystem. Kabelsystem har mycket färre fel per kilometer och år än en luftledning. Det är sant att alla kabelsystem har skarvar, men att växelspänningsskarvar har hög felintensitet saknar vetenskapligt stöd.
Kan det vara så illa att SVK blandar ihop växelström och likström? I så fall är det i sig sensationellt. Flygbolagen har andra allvarliga felkällor, men SVK undviker att rapportera om dem.
2. SVK hävdar att det tar längre tid att reparera en jordkabel än en luftledning. Eftersom det i princip inte finns några fel i 400 kV kabelsystem för växelström är det ett märkligt påstående.
Om det mot förmodan skulle uppstå ett fel kan det snabbt åtgärdas genom att byta till en eller flera reservkablar förlagda i förväg. Detta ökar den så kallade redundansen. En sådan förändring sker omedelbart. Detta kallas ingenjörskonst och är en designfråga. Att göra redundanta luftledningssystem är dock betydligt svårare och dyrare.
3. Vidare menar SVK att jordkablar kräver kompensationsstationer med ett avstånd på 1,5 mil mellan varje station. Det är missvisande. Jordkabel kan täcka en sträcka på cirka 20 miles utan mellanstationer. Både luftledningar och jordkablar behöver lämplig korrigering.
Flera metoder för att kompensera fasvinklar utvecklades gemensamt av Asea och fd Vattenfall och implementerades i stor skala efter andra världskriget. Är de bortglömda? Avståndet mellan ställverk i en 400 kV-ledning är ofta mycket kortare än 20 mil, särskilt söder om Dalälven. Det är med andra ord tekniskt möjligt att i princip gräva ner hela kraftsystemet.
4. Investeringskostnaden för luftledning och jordkabel skiljer sig inte så mycket som SVK hävdar. Man tror att det är fyra till sex gånger dyrare med jordkabel. SVK skriver i en samrådsredogörelse att det kostar cirka 15 miljoner kronor per kilometer för en 400 kV luftledning, men dessa beräkningar har aldrig förklarats i detalj. Motsvarande investering för jordkabel kostar mellan 17–21 miljoner kronor per kilometer.
Om man även räknar in andra kostnader som intrång i fastigheter, skogs- och jordbruksmark, tidsförlust på grund av protester och överklaganden tillsammans med klimat- och miljökostnader blir en luftledning mycket dyrare. När det gäller livslängd ser det bra ut för både mark- och luftkablar, åtminstone i den eviga fredens tidsålder.
Svenska universitetet och tekniska högskolor idag utbildar inte särskilt mycket i kabelsystem. Som ett resultat tror dagens ingenjörer att endast luftledningar gäller. Samtidigt har vi en högteknologisk svensk industri i området som tillverkar och exporterar kabel och kabeltillbehör över hela världen. Det finns mycket goda internationella exempel på hur man använder jordkabelsystem med höga spänningsnivåer i till exempel Tyskland, Holland, Storbritannien och Japan.
Ingen vill ha luftledningar. Vi behöver skog och jordbruksmark för att nå våra nationella mål för livsmedelssäkerhet och klimat. Men det är inte det främsta skälet till att välja markplanering.
Svenskt elnät beskriver kraftsystemet med luftledningar som robusta. Den bygger på en filosofi att elektriciteten kan ta en alternativ väg om en förstörs (N-1-filosofin). Det fungerar inte om du har en antagonist på andra sidan. Det är bara i fredstid som N-1-filosofin fungerar i praktiken. Att bygga upp landets transmissionsnät med luftledningar är extremt sårbart ur försvarssynpunkt. Erfarenheter från Ukrainakriget visar hur lätt det är att slå ut en flygledning.
Ett jordkabelsystem är mer robust, tekniskt överlägset och mindre sårbart. Det är absolut att föredra ur ett säkerhetsperspektiv både i skymningsläge och i en ren krigssituation. Det borde vara uppenbart för alla.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
