Grönare bomiljö i Malmö – hur svårt kan det va? – hufvudstadsbladet

Anna Hellsten är kritiker på kultursidan.

Under några välsignade år bodde jag i ett hyreshus med trädgård.

Det var inte märkvärdigt: en mossig gräsmatta med flaggstång, gungställning och väderbitna trämöbler, ett bornholmsfikon som klättrade på väggen, en gigantisk rosenbuske som vid närmare eftertanke visade sig bestå av fyra sorter som vuxit ihop till en. Stokrosorna vid trappan sköt upp i luften varje sommar tills de gick sönder av sin egen tyngd och landade på trottoaren där de sedan låg tills frosten kom. Bekanta med ordningssinne påpekade gärna att det var ganska okammat i trädgården, men jag älskade det.

En underbar sak i städer är när du möts av skönhet du inte förväntade dig – en mäktig båge, ett oväntat fönster, en vacker bänk eller lampa.

Men ofta, åtminstone för mig, är den mest slående skönheten det som kommer i form av grönska. Och jag menar slående i konkret bemärkelse, eftersom det händer något med hjärnan och kroppen i mötet med det gröna, får själen att koppla ur ett tag.

Värdet av grönska i bostadsmiljöer har etablerats många gånger om, som i den brittiska och holländska studien från 2022 som visade att fängelseintagna med tillgång till grönområden blev mindre våldsam. En svensk forskningsrapport som nyligen plockades upp av Folkhälsomyndigheten slår fast att barns hälsa främjas av gröna vardagsmiljöer – men också att boende i ekonomiskt utsatta områden har mindre tillgång. Grönhet är helt enkelt en klassfråga. Visst, fattigdom övervinns inte med dahlior, skönhet ensam bygger inte ett bättre samhälle. Men grönska är trots allt ett relativt billigt och användbart verktyg för att öka livskvaliteten.

I Sverige uppstår ofta en spetsig debatt när man talar om gröna livsmiljöer, där de som är förtjusta i grönområden gärna får veta att de kan åka till glesbygd istället för att gå runt och vara skogsbo i en stenstad. Att göra en stad grönare, och därmed vackrare, behöver inte betyda att bostäder ställs mot gröna ytor. I Malmö arbetar man med 3–30–300, en ganska ny vision att alla ska kunna se minst tre träd från sitt hem eller sin arbetsplats. Än så länge är det bara en vision – jag bor intill en kyrkogård och ser minst femtio träd, medan de som bor vid till exempel Dalaplan eller Inre Ringvägen ser betydligt färre. Projektledarna har också gjort klart att trädplantering är en utmaning i en stad som historiskt sett har sett dem som dekoration och där våra hem måste samexistera med flerfiliga vägar. Men jag tänker ändå: grönare gator – hur svårt kan det vara?

Grönskan kan också vara i ett ännu mer blygsamt format. Åtminstone om du vill. I föreningen där jag bor nu har vi fyllt den tidigare kala och dystra gården med grönska som trivs i det norra läget: hortensior, alpklematis, funkia, myskmadras. Örter och pelargoner vajar i krukor, iris och syrener sträcker sig mot vår lilla bit av Malmöhimlen. På sommarkvällarna tar grannar en drink i grönskan och på gatan står nu ett gäng stockrosor och bjuder vid grinden, vilket också har visat sig vara ett enkelt sätt att avskräcka åtminstone någon från att röka sin cigarr eller låta hunden. gör nummer två där. (Jag skänker gärna idén till gatukontoret.) Prislappen: några tusen svenska kronor och några timmars hårt arbete. Värdet? Omätligt – även om gården med kapitalismens förutsägbarhet blivit ett försäljningsargument i de sockersöta mäklarannonserna som hävdar att Rörsjöstaden nästan är som Paris.

På tal om Paris, jag tror ibland att ett sätt att få människor att flyga på semester mer sällan och konsumera mindre skit för komforten kan vara att ordna mer stimulerande livsmiljöer, sådana som erbjuder skönhet och atmosfär och äventyr runt knuten.

Nyligen har båda DN:s Sara Kristoffersson och Aftonbladets Caroline Ringskog Ferrada-Noli noterade hur ett intresse för det estetiska jag våra hårda tider kodas om till omoraliska extremsporter för influencers, till den grad att den som vill byta en ful linoleummatta borde skämmas för det.

Men skönhet kan vara något annat än miljöskadande lyxrenoveringar. Och skönhet är både helande och smittsamt. Grön skönhet i synnerhet. För, säg, vore inte buskarnas Berggatan en snällare plats med fler träd och planteringslådor? Hur skulle Nobelvägen vara med rosenbuskar à la Limhamn mellan stråken? Att få gå längs trottoarerna runt Södervärn och känna lukten av den solvarma lavendeln? Och tänk om nybyggda bostadsområden inte styrdes så hårt av vinstmaximering att det gröna, i likhet med till exempel rymliga trapphus, anses vara onödig inredning, som kan rationaliseras bort?

På tal om influencers så en ny dokumentär med livsstilsmiljardären Martha Stewart kom ut på Netflix härom veckan, där hon säger att “de som vill vara lyckliga i ett år borde gifta sig, de som vill vara lyckliga i ett decennium borde skaffa en hund, och den som vill vara lycklig för livet ska få trädgård”.

Alla kan inte ha sin egen trädgård. Men alla kan ställa ut ett par krukor, ta en stickling, peta en påse frön.

Jag tar en promenad runt den vinterkarga innergården, stannar till vid de frostbitna rosenbladen och nyper bort de sista blommorna. Snart kommer den spirande skönheten tillbaka.

Följ vår kulturbevakning – gå in under “Mitt konto” och “Aviseringsinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!