Georgiens huvudstad Tbilisi liknar nu en krigszon på natten, ett krig mellan arga demonstranter och lagens långa arm. Demonstranternas vapen är fyrverkerier och solidaritet, lagen har tårgas och vattenkanoner. Demonstranterna tar på sig gasmasker och inrättar soppkök. Ingen kommer att lämna.
Efter en lång period av protester är många trötta. Under våren har folk demonstrerat när den så kallade agentlagen drevs igenom. Efter det omtvistade valresultatet den 26 oktober hölls demonstrationer igen när det regerande Georgian Dream-partiet, vid makten sedan 2012, utropade sig som segrare. I svenska medier beskrivs partiet ofta som proryskt, vilket är missvisande – men de använder samma auktoritära metoder, samtidigt som de spelar på rädslan att Georgien återigen ska dras in i krig med Ryssland.
Under hösten har det fanns en utbredd känsla av maktlöshet. Högsta domstolen har vägrat att utreda rapporter om valfusk och före detta fotbollsspelaren Micheil Kavelashvilis utsågs av partiet till dess enda presidentkandidat. Folk protesterade, men utan glöd. Den 28 november meddelade regimen att Georgien avbryter förhandlingarna med EU, ett förbund som 80 procent av Georgiens befolkning vill ansluta sig till, men som det styrande partiet anklagar för att utöva utpressning (läs: kräva demokrati). Sedan tändes lågan igen och protesterna möttes med brutalitet redan första kvällen. Efter “valet” har regimen ingen anledning att bete sig anständigt.
Egentligen har regimen aldrig varit anständig, sedan jag flyttade hit 2020 har jag sett tumskruvarna dras åt på nära håll. Steg för steg har regimen tagit över alla kulturinstitutioner. 2021 blev Tea Tsulukiani kulturminister och satte igång omorganisationer, först på ministeriet, året därpå på Filmcentret och Nationalmuseet, och arbetade sedan vidare.
Kulturarbetare har försökt slå larm, till exempel gjorde konstnären Sandro Sulaberidze en handling 2023 – han tog ner sitt konstverk från en grupputställning och skrev “Konsten lever och är fri” på väggen. Regimen försökte få honom dömd, men saknade de juridiska verktygen. Evenemanget orsakade stora krusningar i kulturlivet och blev startskottet för diskussioner om hur konsten kan bidra till att få landet på rätt spår, men längre än så gick det inte. Nu ökar trycket på näringslivet, statligt anställda och offentliga personer att ta ställning, men i en svag ekonomi är riskerna stora för familjer med lån på banken.
Majoriteten av de över 400 arresterade vittnar om misshandel, men hur kan någon straffas när ingen vet vem av de maskerade männen som sparkade?
Sedan den 28 november har dagliga protester hållits, även i mindre orter. I Tbilisi följer de ett fast schema; på kvällarna samlas demonstranterna framför parlamentet på huvudgatan i Rustaveli. Oftast skingras de av polisens tårgas och vattenkanoner. Sedan bryter kaos ut, och de som fångas i svansen på det flyende folkhavet blir slagna och sparkade av maskerade poliser. Majoriteten av de över 400 gripna vittnar om övergrepp, men hur kan någon straffas när ingen vet vem av de maskerade männen som sparkade? Regeringen tackar polisen varje dag och hävdar att våldet mot de “liberala fascisterna” är proportionerligt.
Nu är det inte samma känsla av folkfest som det var under vårens protester. Det står för mycket på spel. På morgonen tunnas antalet demonstranter ut och polisen misshandlar och arresterar alla de kan få tag på. Dessutom har det dykt upp maskerade män som misshandlat journalister och aktivister, medan polisen står bredvid och tittar på. Brutaliteten växer när båda sidor inser att det är nu eller aldrig.
Ryssland ser Georgien som en del av sin “intressesfär”. Frågan är vilken relation västvärlden ska ha till landet
Frågan är vilken relation västvärlden ska ha till landet. Redan före valet meddelades att Georgien skulle berövas mer än 1,3 miljarder kronor i EU-stöd på grund av “demokratiskt förfall”. När georgisk polis slog till mot demonstrationerna efter valet, beslutade USA dessutom att avsluta sitt strategiska partnerskap med landet. Sammantaget kommer allt detta att drabba den georgiska befolkningen hårt, ett folk som redan är hårt pressat av en dålig ekonomi och bristfälliga statliga institutioner.
Varje nyår antar staden Tbilisi ett motto. 2022, samma år som Rysslands fullskaliga invasion, var det “fredens stad”. Förra året var det “European City”. I år? “En stad full av seger”. Vems seger det blir återstår att se. Men ingen kommer att bli lyckligare än Ryssland om väst överger Georgien och låter landet bli en auktoritär vasallstat.
Läs också:
Georgiens president ansluter sig till protesterna: “Landet är i revolt”
Georgiens huvudstad Tbilisi liknar nu en krigszon på natten, ett krig mellan arga demonstranter och lagens långa arm. Demonstranternas vapen är fyrverkerier och solidaritet, lagen har tårgas och vattenkanoner. Demonstranterna tar på sig gasmasker och inrättar soppkök. Ingen kommer att lämna.
Efter en lång period av protester är många trötta. Under våren har folk demonstrerat när den så kallade agentlagen drevs igenom. Efter det omtvistade valresultatet den 26 oktober hölls demonstrationer igen när det regerande Georgian Dream-partiet, vid makten sedan 2012, utropade sig som segrare. I svenska medier beskrivs partiet ofta som proryskt, vilket är missvisande – men de använder samma auktoritära metoder, samtidigt som de spelar på rädslan att Georgien återigen ska dras in i krig med Ryssland.
Under hösten har det fanns en utbredd känsla av maktlöshet. Högsta domstolen har vägrat att utreda rapporter om valfusk och före detta fotbollsspelaren Micheil Kavelashvilis utsågs av partiet till dess enda presidentkandidat. Folk protesterade, men utan glöd. Den 28 november meddelade regimen att Georgien avbryter förhandlingarna med EU, ett förbund som 80 procent av Georgiens befolkning vill ansluta sig till, men som det styrande partiet anklagar för att utöva utpressning (läs: kräva demokrati). Sedan tändes lågan igen och protesterna möttes med brutalitet redan första kvällen. Efter “valet” har regimen ingen anledning att bete sig anständigt.
Egentligen har regimen aldrig varit anständig, sedan jag flyttade hit 2020 har jag sett tumskruvarna dras åt på nära håll. Steg för steg har regimen tagit över alla kulturinstitutioner. 2021 blev Tea Tsulukiani kulturminister och satte igång omorganisationer, först på ministeriet, året därpå på Filmcentret och Nationalmuseet, och arbetade sedan vidare.
Kulturarbetare har försökt slå larm, till exempel gjorde konstnären Sandro Sulaberidze en handling 2023 – han tog ner sitt konstverk från en grupputställning och skrev “Konsten lever och är fri” på väggen. Regimen försökte få honom dömd, men saknade de juridiska verktygen. Evenemanget orsakade stora krusningar i kulturlivet och blev startskottet för diskussioner om hur konsten kan bidra till att få landet på rätt spår, men längre än så gick det inte. Nu ökar trycket på näringslivet, statligt anställda och offentliga personer att ta ställning, men i en svag ekonomi är riskerna stora för familjer med lån på banken.
Majoriteten av de över 400 arresterade vittnar om misshandel, men hur kan någon straffas när ingen vet vem av de maskerade männen som sparkade?
Sedan den 28 november har dagliga protester hållits, även i mindre orter. I Tbilisi följer de ett fast schema; på kvällarna samlas demonstranterna framför parlamentet på huvudgatan i Rustaveli. Oftast skingras de av polisens tårgas och vattenkanoner. Sedan bryter kaos ut, och de som fångas i svansen på det flyende folkhavet blir slagna och sparkade av maskerade poliser. Majoriteten av de över 400 gripna vittnar om övergrepp, men hur kan någon straffas när ingen vet vem av de maskerade männen som sparkade? Regeringen tackar polisen varje dag och hävdar att våldet mot de “liberala fascisterna” är proportionerligt.
Nu är det inte samma känsla av folkfest som det var under vårens protester. Det står för mycket på spel. På morgonen tunnas antalet demonstranter ut och polisen misshandlar och arresterar alla de kan få tag på. Dessutom har det dykt upp maskerade män som misshandlat journalister och aktivister, medan polisen står bredvid och tittar på. Brutaliteten växer när båda sidor inser att det är nu eller aldrig.
Ryssland ser Georgien som en del av sin “intressesfär”. Frågan är vilken relation västvärlden ska ha till landet
Frågan är vilken relation västvärlden ska ha till landet. Redan före valet meddelades att Georgien skulle berövas mer än 1,3 miljarder kronor i EU-stöd på grund av “demokratiskt förfall”. När georgisk polis slog till mot demonstrationerna efter valet, beslutade USA dessutom att avsluta sitt strategiska partnerskap med landet. Sammantaget kommer allt detta att drabba den georgiska befolkningen hårt, ett folk som redan är hårt pressat av en dålig ekonomi och bristfälliga statliga institutioner.
Varje nyår antar staden Tbilisi ett motto. 2022, samma år som Rysslands fullskaliga invasion, var det “fredens stad”. Förra året var det “European City”. I år? “En stad full av seger”. Vems seger det blir återstår att se. Men ingen kommer att bli lyckligare än Ryssland om väst överger Georgien och låter landet bli en auktoritär vasallstat.
Läs också:
Georgiens president ansluter sig till protesterna: “Landet är i revolt”
