Här tar Ann Böttcher tillbaka granen från nazisterna – hufvudstadsbladet

Thomas Millroth är konstkritiker på kultursidan.

Ett av romantikens favoritmotiv var långsynta vandrare i mörka urskogar. Vad såg de? Knappast idyllisk; skog och hav var farliga platser.

Men en av Mary Shelleys favoritböcker, “Ruins of Empires” (1792) av Chassebœuf de Volney, ger en ledtråd. I boken fanns paneler av raserade kungadömen som fyllde den engelske författaren med revolutionära känslor; hon såg hopp om jämlikhet bortom det klassamhälle hon och hennes vänner levde i. Jag är övertygad om att vandrare i skogen var fyllda av samma utopiska nostalgi bortom tidens hierarkier.

Mary Shelley skulle har känt sig hemma i Glyptotekets utställning “Ikonoklasme – konst som slagfält” (till 18/5). Här kan vi tala om vild och genuin romantik: ur museets samlingar paraderar antika marmorpotenter med skamligt avstängda näsor; plintar gapar tomma på fördrivna samtida härskare. Och 2020 sänktes bysten av Konstakademiens grundare Fredrik V i Köpenhamns hamn av en grupp studenter. Symboliska handlingar i – ja, romantisk anda.

Romantiken ses ofta som idyll eller efterblivenhet. I Expressen varnade Per Wirtén (4/12) för konservatism och nationalism. Och beskrev romantiken som “otydliga samband med inre landskap, natur, myter och historia”. Men jag fattar det inte: Romantiska konstnärer litade på konsten som en inre och därmed subversiv helhetsupplevelse. Och det kunde inte vara tydligare än i Carl Gustav Carus “Himlen sedd från ett fängelsefönster”.

Det krävs mycket för att återställa romantiken till sin makt. Därför lyfter jag fram det minsta verket i Nationalmuseums utställning “Romantiken” (endast 5/1), Malmökonstnären Ann Böttchers teckning av granar, “Pekar genom en tysk skog”. Det tredje riket tog det trädet som en primitiv germansk symbol. Men med en teckningskonst värdig den största av romantikerna har Böttcher befriat den.

På Nationalmuseum möter tidigt 1800-tal en del samtidskonst, som ska vara ett synligt bevis på romantikens betydelse idag. Men ofta liknar vår tids verk mindre romantisk rörelse än stillastående klassicism. Som Isabelle Ståhl skrev i Dagens nyheter (19/11) visar de “en värld utan djup”. Ja, hon menade att bilderna såg ut att vara målade i LED-belysning. Och jag följer ganska intuitivt känslan av revolt i de äldre målningarnas intensiva färger och former.

Vad som räknas eftersom romantik är en fråga om konstnärlig attityd. I Dagens nyheter (28/9) Daniel Birnbaum lyfte fram kärnan i den ursprungliga romantiken: “Sehnsucht” som var mer än längtan, en “nostalgi riktad mot framtiden”. Endast möjligt att släcka om jaget uppgick till något större.

Vår samtida poesi har samma vibrato. Som David Zimmerman föreslog i hufvudstadsbladet (12/12): den erbjuder inte i första hand tröst och terapi, utan syftar snarare till kapitalismens “förvrängning och utspädning av våra liv”.

Romantikens blåögda längtan är mer än en chimär. Konkret uttryckt av Iman Mohammed i “Aureola”: “Det blå berget är tungt / inne i ögat / vill ut men / handen tvingar in det och / blundar”.

Hur hanterar vi det? Glyptoteks utställning ger ett förslag: politisk aktivism som arvtagare till romantiken.

Tidigare inlägg i debatten:

Maria Küchen: Nej, romantiken avvisade inte det rationella förnuftet

David Zimmerman: När världen står i lågor behövs myter, gudar och spöken

Carolina Söderholm: Romantik är terapi för en orolig tid

Följ vår kulturbevakning – gå in under “Mitt konto” och “Aviseringsinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!