Jag älskar sådana dumma frågor med överhypotetiska val:
“Skulle du sticka tårna över kanten på en klippa för tusen kronor? (Nej.) “Vill du hellre aldrig dricka öl igen eller bara dricka öl och ingen annan alkohol?” (Bara öl.) “Vill du hellre ha en sådan. ben eller tre?” (A.)
Det finns typer som på frågan “Vad väljer du att äta, en levande guldfisk eller Leif GW Perssons kalsonger?” svarar hela tiden: “Då väljer jag att inte äta heller, tack vare den som frågar.”
De är ingen vän till mig.
Nyligen läste jag en spännande, lite mer komplicerad version: Du får 100 miljoner kronor, men sedan jagas du av en giftig snigel resten av ditt liv. Den kryper i snigelfart, men så fort den berör dig dör du direkt. Det finns inget sätt att stänga av den eller stoppa den. Du vet aldrig var den är, men den vet alltid exakt var du är.
Jag älskar sånt här. Det finns så många spännande ingångar för tanken. Om du ser snigeln, gå bara snabbt iväg. Men om det kommer bakifrån, när du gör ditt företag – eller när du sover?
Är det värt 100 miljoner att leva i ständig ovisshet, att veta att någonstans där ute i mörkret är han, det lilla aset, han har allt tålamod i världen och han kan säga med sin hesa, pipiga snigelröst som IRA när de misslyckades med ett mordförsök på Margaret Thatcher:
“Man måste ha tur varje gång, vi bara en”?
Men så insåg jag. Mördarsnigeln är redan på väg, till oss alla. Vart vi än rör oss, hur snabba flygplan vi än kastar oss på, hur starka vi än tränar och hur vi justerar vår ytterdörr.
Han kryper, kryper, han blir aldrig trött och en dag når han oss trots alla våra noggrant utförda kurvor, han kommer om det är i form av ett hjärtstopp när vi går uppför trappan, en bilist som rusar runt hörnet eller cancer som skär med sina vassa klor.
Så jag tar de hundra miljonerna, tack. Och gärna en öl till.
Läs fler husserier av Helmerson, till exempel om kaotiska scener när jobbets fruktkorg kommer
