Familjen B är inte världens vildaste, inte ens på bottenvåningen, absolut inte i trapphuset. “Om du har tillräcklig pliktkänsla behöver du ingen väckarklocka” är vårt motto och det närmaste vi kommer en gemensam personlighet är “snäll tjej”.
Det är för övrigt en etikett som jag länge avundat, eftersom den kombinerar tanken på välförtjänt framgång med välförtjänt medlidande, och nu också bär med sig en sund hint av “vänta bara, hon kommer snart att bryta sig loss” . För män heter motsvarande kategori “sådan jävla dåre” och den har på något sätt inte samma klang, varken på anställningsintervjuer eller på stadens krogar (som man inte besöker i och för sig, eftersom man måste gå upp till jobbet imorgon).
Jo, för att vi är säkerhetsälskare göra godare drar inte familj B till sig anekdoter i samma takt som konsekvensblinda narcissister. Därför är det med viss stolthet jag meddelar att vi redan firat jul.
Det var i lördags den 7 december som jag och fru B begav oss ut med mössor och säckar och droppade in på Lilla B med julkaka, kardemummakaffe och en klapp. Ljusen brann i fönstret, “Kanske denna jul” kom ut ur högtalarna och barnens ögon lyste av förvåning och förväntan.
Mest överraskande sa hon sedan: “Vad tänkte jag på? Vad fan är det som händer! Jag ska faktiskt snart jobba.”
Anledningen till det tidiga julfirandet är prosaiskt, Lilla B hade bestämt sig för att köpa sig den julklapp vi redan fått, och det här var vårt sätt att låtsas för henne. Ett väldigt mysigt sätt, visade det sig, förstärkt av traditionsbrottets vilda rus.
Annars är vi inga vilda basarer och kanske är det därför vi ofta återberättar följande julminne. Egentligen är det en sådan historia som du borde hålla käften om, för hur du än formulerar det kommer det aldrig låta så stort som det känns för mig.
Det var min och fru B:s första jul tillsammans. Man hoppades, men visste ännu inte. Hela kvällen oroade jag mig för min julklapp till henne, då det var lika mycket för mig (och mycket billigare än man skulle kunna tro). Och hela kvällen oroade hon sig för sin klapp på mig – vilket var helt rimligt. Hon hade köpt de första säsongerna av “The White House” på DVD, trots att ingen av oss ägde en DVD-spelare.
Förutom den som fanns i mitt paket till henne.
Du hör, inget speciellt med det här. Ibland köper man bara rätt julklappar. Men ändå, decennier senare, när jag skriver detta, börjar det gnistra och skimra inom mig. Och då vet jag, ja då vet jag, att snart är det jul.
Läs mer
Tidigare Herr B kåseriet: Världens bästa skämt är ganska roligt – men det här är roligare
Mr. B Classic: Ett namn som Göteborg för kvalitet
