För några veckor sedan var årets hetaste artist, Charli XCX, gäst i tv-programmet “Saturday night live”. I sketchen “It girl Thanksgiving special” spelade hon Victoria Beckham som kom för att fira högtiden tillsammans med it-girls från förr (Naomi Campbell och Olsen-tvillingarna) och nu (Rachel Sennott och Julia Fox). De outhärdliga gästerna avslutade middagen med en lätt psykotisk catwalk på matbordet.
Inspirationen till sketchen kom från Charli XCX:s video “360”. I den kallas hon till ett toppmöte där vår tids coolaste modeller och skådespelare (Hari Nef, Gabbriette, Alex Consani med flera) har samlats för att utse nästa heta internettjej. “Om vi inte lyckas riskerar hela vår art att dö ut för alltid!” tillägger före detta porrstjärnan Chloe Cherry med ett darr i rösten. De får servitrisen att skriva ner alla egenskaper de tycker att nästa it-girl borde ha. Förutom något je ne sais quoi hon var tvungen att vara het (om än på ett läskigt sätt) och känd (om än på ett okänt sätt) och med detta var den svårdefinierade termen “it-girl” tillbaka i vårt vokabulär.
Allt började med att New York Magazine förra året gjorde ett hyllningsnummer till alla kvinnor som kommit för att forma bilden av New York. En av texterna började med en levande beskrivning av hur Dianne Brill gästade “Late night with David Letterman” 1985. Hon blev inbjuden för att hon var känd.
Nu kanske du undrar vem hon är – och det gjorde Letterman också. Dianne Brill var mest där för att hon hade “det” och som så många andra it-girls genom tiderna var hon framför allt en extravagant latexklädd mångsysslare. Ibland var hon modedesigner, ibland modell. Men mest var hon en känd profil i stadens klubbar och en del av artisten Andy Warhols brokiga följe. Eller som New York Magazine beskriver henne och alla andra kvinnor de porträtterar: “De var kända för att vara ute, kända för att vara unga, kända för att vara roliga och kända för att vara kända.”
Den första kvinnan att förknippas med uttrycket var skådespelerskan Clara Bow. 1927 spelade hon partytjejen Betty Lou i stumfilmen “It”. Filmen är baserad på en novell av Elinor Glyn där författaren definierade “det” som: “En egenskap som vissa besitter och som attraherar alla andra med sin magnetiska kraft.”
I filmen försöker Clara Bows stackars varuhusbiträde, i hopp om ett bättre liv, förföra sin chef. Eftersom hon är den moderna kvinna hon är ser vi henne röka, festa, slåss och spela ukulele (om du förstår vad jag menar). I en scen sätter hon saxen i klänningen för att få en mer vågad outfit. Denna uppfinningsrika “gör det själv”-inställning till kläder har alltid utmärkt it-girls. Den avantgardistiska modeinfluencern Julia Fox är kanske vår tids bästa exempel på det. Som programledare för “OMG Fashun” lyckas hon bära allt från resväskor på huvudet till muskelskjortor och mustasch.
Clara Bows korta frisyr, flapperklänning och clochehatt gjorde henne på samma sätt till en stor stilikon på 1920-talet. Många av fansens 30 000 brev i månaden behövde därför bara adresseras till “The ‘It’ girl, Hollywood” för att komma fram.
Självklart fanns det kvinnor som uppfyllde dessa kriterier långt innan terminen slog igenom. Den stora skillnaden var att Elinor Glyn sa att alla kvinnor, oavsett klass, kunde ha “det”, medan det tidigare krävdes pengar och titlar för att kunna leva ett okonventionellt liv.
Markioninnan Luisa Casati (1881–1957) var en av kvinnorna som skyddades av sin titel. Hon var lika känd för sina otroliga fester som sina extrema skapelser. Det hände att hon bar ormar som smycke och gick naken i månskenet med sina tama geparder i diamantkoppel. Tidningen Harper’s Bazaar utnämnde henne en gång till “den stiligaste kvinnan i Europa”, och under en av sina många resor flyttade hon helt sonika in i Axel Munthes villa på Capri. Efter ett års vistelse var Munthe så äcklad av henne att han ville “skalpera henne och kasta hennes förstörda kropp nerför en klippa”.
Efter att Clara Bow skulle det var inte förrän på 1970-talet som ordet populariserades igen. Då användes det ofta för att beskriva konstnären Diana Ross. 1960- och 70-talens it-girls var annars ofta fotomodeller som Twiggy, Anita Pallenberg, Pat Cleveland och Donyale Luna. Vackra kvinnor som dejtade rockstjärnor (några av medlemmarna i Rolling Stones) och ibland dök upp i filmer (som “Barbarella” och “Fellini Satyricon”) när de inte hängde på klubbar i London och New York.
Men skönhet, i klassisk mening, har aldrig varit en nödvändighet för dessa kvinnor. Det har snarare handlat om ungdom och en speciell sorts karisma. Kombinationen av sena nätter och droger har dock slutat tragiskt för många nattfjärilar. Andy Warhols musa, den glamorösa Edie Sedgwick, är bara ett exempel på det. Under sitt korta liv hann hon spela in ett tjugotal filmer (“Poor little rich girl”, “Face” och andra) medan hennes ikoniska stil – korta blonda hår och svarta strumpbyxor – fick journalisten Diana Vreeland att kalla henne båda “it girl” ” och “youthquaker” i Vogue. Det gick också rykten om en kort romans med Bob Dylan. Men med tiden tog festandet över mer och mer. Vännen John Anthony Walker beskrev det som: “En kväll med Edie slutade inte förrän hon nådde total utmattning som kunde ta upp till två, tre dagar.” Till slut dog Edie Sedgwick, bara tjugoåtta år gammal, av en överdos.
Långt före “Sex and the city” filmen “Party girl” (1995) visade de viktigaste komponenterna i en it-girls garderob. Huvudskådespelaren Parker Posey (aktuell i tredje säsongen av “The White Lotus”) skulle själv bli 1990-talets motsvarighet till Clara Bow. I filmen spelar hon festfixaren Mary som omskolar sig till hip bibliotekarie. Hennes vågade färg- och mönsterkombinationer och mix av vintage och kända designers (Jean-Paul Gaultier, Vivienne Westwood, Comme des Garçons) känns minst lika moderna idag.
Samma år hade Larry Clarks “Kids” premiär, en film som skulle bli genombrottet för en annan Highlander i sammanhanget – Chloë Sevigny. Med sitt extrema självförtroende i stil och beslöjad blick har hon lyckats behålla sin position ända sedan 1994 när The New Yorker-journalisten Jay McInerney utnämnde henne till “världens coolaste tjej”. Vid sidan av skådespelarkarriären har hon även designat kläder och när hon städade i garderoben 2023 var köpköerna långa runt kvarteret. Det faktum att Sevigny konsekvent har valt bort de mer kommersiella rollerna har gjort det möjligt för henne att behålla den mystik som krävs för att förbli en it-girl. Föga överraskande är det därför hon, iklädd en kort läderoutfit, kliver ur sportbilen i slutet av Charli XCX:s video.
Ända sedan Clara Bows dagar har staden och dess nattliv, vare sig det är New York eller Stockholm, varit centralt för framväxten av nya och lagom blyga it-girls. Men runt millennieskiftet hände något. I och med internets och reality-tv:s genombrott introducerades helt nya plattformar för den som ville synas. 1999 sändes det första avsnittet av “Big brother”, 2003 kom “The simple life” (där vännerna Paris Hilton och Nicole Richie testade livet på landet) och 2007 den långvariga “Keeping up with the Kardashians” startade.
Plötsligt svämmade internet över av paparazzibilder på kvinnor som kliver in och ur sina bilar. Journalisten Ebba von Sydow utnämnde Paris Hilton till sin “favorit it-girl” och svenska bloggprofiler och buzzsajter som stureplan.se hakade på det tills konceptet blev så urvattnat att det tappade all sin mening. Eller som Fredrik Strage uttryckte det i DN 2009: “Förr var en ‘it-girl’ en überhip klubbtjej vars nonchalanta sätt förtrollade omgivningen. Numera betyder det jobbig kändisbrud som ingen kan fly ifrån.”
Dagens överexponering i sociala medier har bara förstärkt den tendensen. Att utnyttja unga kvinnor och deras följare genom olika typer av annonssamarbeten har också gjort det svårt att hitta unika och egensinniga stilikoner att komma bakom. Idag är även indiestjärnor klädda av stylister och modehus och nyligen släppte Charli XCX en klädkollektion i samarbete med H&M. Ju mer tillgängliga dessa it-girls blir, desto svagare blir deras attraktionskraft. Men å andra sidan har det varit så sedan urminnes tider. Så frågan är hur framtidens it-girl kommer att se ut. Vem har till exempel utsett kvinnorna i Charli XCX-videon till sin efterträdare? Servitrisen såklart. För henne har ingen hört talas om henne ännu.
