Munro Leaf påstod sig ha skrivit “Berättelsen om Ferdinand” på fyrtio minuter. En författarstund med ovanligt mycket guld i munnen.
Barnboken om en tjur som inte vill spetsa matadorer på sina horn gavs ut i USA 1936. Den blev en accelererande framgång. Redan efter ett par år hade historien om Ferdinand inte bara sålt i masscirkulation. Boken hade också gett upphov till en mindre Ferdinand-feber. Tillverkare och varuhusägare kastade sina hattar i luften och ropade: Bravo! Excellent! Magnifik! Splendido! Vi ska ha honom! hurra!
Ferdinand sålde leksaker, kläder och frukostflingor. Och 1938 såldes han själv till Disney, som gjorde en tecknad kort av Munro Leafs bok. Året därpå vann filmen en Oscar.
Leaf själv, då i 30-årsåldernhade då blivit en kändis som intervjuades i de stora amerikanska tidningarna. Han hade en examen i engelsk litteratur från Harvard och var, förutom att skriva, verksam som förläggare. Han ska ha fått inspiration till historien om den blomsterdyrkande jäveln Ferdinand av en dåtida mediepersonlighet, den spanska tjuren Civilón, som strejkade i tjurfäktningsarenan.
Den främsta anledningen till att Munro Leaf satte sig med block och penna ska ha varit att han ville ge en god vän, illustratören Robert Lawson, möjligheten att briljera. Lawson tog chansen. En av de mest geniala detaljerna i filmen om Ferdinand, korkarna som hänger i korkeken, lånade Disney från Lawsons svartvita illustrationer i originalboken.
Leafs och Lawsons bilderbok gjorde snabbt en förmögenhet även på den internationella marknaden. I Sverige lanserades “Berättelsen om Ferdinand” av Bonniers vintern 1938/39. Kåsören och revymakaren Kar de Mumma fick rekommendera att lära känna tjuren i annonsen: “Du blir glad hela dagen och flera dagar framåt…” En tjur i dur i en tid som annars var mest i moll.
Innan julen 1939 hade då varuhuset NK Ferdinand en egen tillfällig teater på leksaksavdelningen, som gjordes om till en “stad” med adresser som Järnvägsgatan (eltåg) och Prinsessvägen (dockor). Ferdinand fick sällskap av andra kulturpersonligheter som Santa Claus och Shirley Temple. Den senare i form av en docka som spelade en liten förgylld orgel.
Det var snabba dagar för Ferdinand. Teaterjobbet på NK var inte hans enda engagemang i Stockholm. Han agerade även dragplåster vid en konståkningsgala på Stadion i slutet av november. Enligt DN var han bäst på isen.
En dryg vecka senare, den 8 december, hade Disneyfilmen om honom svensk premiär på biografen Sture. Filmen ingick i kortfilmsprogrammet “Silly symphony”. Bland de andra filmerna fanns “Jan Longlegs and the Grasshopper” och “Donald Duck as the autograph hunter”. Men det var den snälla tjuren som lyftes fram i bioreklamen: “Ferdinand dyker upp på vita duken i 8 minuter – men det räcker för att aldrig glömma honom…”
I omvärldens ögon kan de märkligaste av svenska julseder – det rituella och tvångsmässiga tittandet av samma gamla tecknade serier – av allt att döma spåras tillbaka till Disney-paraderna på biograferna.
Kalle Anka och hans vänner debuterade i tv redan på julafton 1960. Men trots sin tidiga kändisskap i Sverige var det först 1971 som Ferdinand fick lukta på blommor i tv-rutan. Sedan dess har han däremot varit omöjlig att skaka. När man 1982 försökte lyfta ut honom till förmån för den fula ankungen utbröt en offentlig storm. Tv-ledningen tvingades kapitulera. Ferdinand-filmen sändes den julafton som ett slags extranummer efter det officiella Kalle Anka-programmet. Året därpå var Ferdinand tillbaka på sin ordinarie plats.
Som förkroppsligandet av svenska dygder var Ferdinand, trots sina horn och svans, lite av en föregångare till hederssvensken Bruce Springsteen
Tidsandan kan ha bidragit till att han gjorde sin julaftonsdebut redan i början av 70-talet. Stämningen från de “alternativa” jularna i slutet av 60-talet höll sig kvar. Man bör ta avstånd från “frosseri” och “grejer” och undvika att “isolera sig” i familjefängelset. Dörrarna skulle istället öppnas för gemenskap och solidaritet.
I ett sekulariserat Sverige, där åtminstone äldre delar av befolkningen fortfarande vagt mindes att julen en gång hade något med Jesu födelse att göra, kunde tjuren Ferdinand bli den alternativa fredsfursten. Från 1975 med Karl Bertil Jonsson som ärkeängel.
En tjur som är stor och stark, men samtidigt för snäll och klok för att låta sig dras in i den stora världens våldsorgier, var också en perfekt bild för det neutrala välfärdssamhället Sverige. Som förkroppsligandet av svenska dygder var Ferdinand, trots sina horn och svans, lite av en föregångare till hederssvensken Bruce Springsteen.
Hållbara sagor kännetecknas av att de låter sig tolkas på många olika, ofta motsägelsefulla, sätt. Så har också varit fallet med fabeln om tjuren Ferdinand. Munro Leaf hävdade att han bara ville skriva en rolig historia. Men det visade sig att han liksom sin tjur råkade sitta i ett getingbo.
“Berättelsen om Ferdinand”utspelar sig i ett stiliserat Spanien, publicerades kort efter det spanska inbördeskrigets utbrott. Ledda av den blivande diktatorn Franco försökte högernationalister och fascister krossa republiken. De fick stöd av Mussolini och Hitler.
Och här hade vi nu en spansk tjur som inte ville slåss. Omöjligt att inte tolka det som att man tar ställning till kriget. Men hur ska den hållningen förstås? Munro Leaf klagade över att han blev attackerad från alla håll.
Fredsaktivisterna var arga. Kommunisterna var ännu argare. Men argast av dem alla var Franco och hans allierade. Boken om Ferdinand förbjöds i det fascistiska Spanien och svartlistades i Nazityskland. Det fanns en risk att den fredliga tjuren kunde väcka tvivel om storheten i “kampen” och kriget.
Vänstern kunde å sin sida uppfatta en idyllisk saga från Spanien som ett hån när landet förvandlades till ett slakteri. På vilket sätt var det föredömligt att dra sig tillbaka när fascismen var på frammarsch? Medan Ferdinand njöt av lugnet under korkeken, kämpade antifascistiska internationella volontärer i Spanien för Europas framtid. Av dem var uppemot 600 svenskar. Mellan 150 och 200 föll.
Hur skulle vi idag relatera till en charmig tjur från Ukraina som inte ville göra annat än att lukta på blommor under en björk?
Pacifism är en mycket problematisk hållning i den verkliga världen. “Är det verkligen fred vi vill ha, till vilket pris som helst?”, frågade Hoola Bandoola Band en gång i tiden. Vladimir Putin är en påminnelse om relevansen av den frågan.
Även om Ferdinand envisades i sin pacifism, fanns det även pacifister på 1930-talet som ogillade honom. En nedslagen Leaf sa i en intervju att en kvinnoklubb hade anklagat honom för att skapa “en ovärdig satir över fredsrörelsen”.
Satir? Möjligen om man går framåt i tiden, till tidigt 70-tal då Ferdinand blev en svensk tv-institution. Då skulle man kunna tänka sig Ferdinand som en karikatyr av hippien som fladdrar i det gröna, bedövad av alla möjliga ångor från växtriket. “Make love, not war” och “flower power”.
Med sina halsband och hans långa hår representerade hippien samtidigt en fortfarande pågående könsöverskridande rörelse i kulturen. Och som “gender bender” var Ferdinand en pionjär.
Hans tidiga framgångar i USA gav upphov till oroliga debatter om temat: riskerar våra små pojkar att bli förförda till att bli “mollycoddles”, flickaktig sillmjölk? Ferdinand vänder ryggen åt det mesta som på den tiden ansågs känneteckna den unga maskuliniteten i allmänhet, men idag definierar framförallt subkulturen fotbollssupportrar, till exempel lusten att slåss och bua i grupp.
En skämtlåt med homofobisk underton lanserades 1939 av den populära duon Slim and Slam, två jazzmusiker som kanske idag är mest ihågkomna för hiten “Flat foot floogie (with a floy floy)”. I “Ferdinand the bull” häcklade de tjuren som inte lärt sig slåss utan istället dansar tango och kysser picadors. Ferdinand var en “sissy”, slog de fast. En “mes” eller en “dåre”.
Idag firas han istället för modet att häftigt vara dig själv. Det blev inte minst tydligt när han 2017 fick huvudrollen i en animerad kortfilm med den inte så fantasifulla titeln “Ferdinand”. Filmen recenserades i New York Times under rubriken: “Ferdinand levererar ett tidlöst var-själv-budskap”.
Med sina 91 år är vår favorittjur en stolt queerikon. Men han gör ingen stor grej av det. Kändisvärlden lockar inte. Han är fortfarande mer bekväm under korkeken, där han kan koppla av och lukta på blommorna.
Och där kommer vi att se honom mysa varje julafton så länge det finns tittare kvar som upplevt en tid då tecknade serier på tv var ett julmirakel.
