Man måste ha ett hjärta av sten för att inte bli rörd av de senaste dagarnas scener inifrån Syrien. Familjerna samlas på Umayyad-torget i huvudstaden Damaskus. Män, kvinnor och barn som med tårar och sånger visar sin glädje över att tyrannen Bashar al-Assad är borta.
Och bilderna inifrån president al-Assads palats: storögda syrier strövar orörda omkring bland prakten. Vissa tar lyxen för given. En tavla, ett gäng bestick, en hög med utsmyckade porslinsfat.
Låter det bekant? Spola tillbaka tiden till början av det senaste decenniet, 2011. Det finns nästan identiska händelseförlopp. I land efter land i arabvärlden. Under den tid som kom att kallas “den arabiska våren”, de folkliga revolterna där ledare som regerat i flera decennier förpassades till historiens soptunna.
Tunisien den 21 januari 2011:
I huvudstaden Tunis samlas hundratusentals människor på gatorna. Det har gått en knapp vecka sedan den 74-årige diktatorn Zine Abidine Ben Ali tillsammans med sin 20 år yngre fru Leila Trabelsi gick ombord på ett privatplan på väg till Jeddah i Saudiarabien. Ben Ali har styrt Tunisien med allt mer diktatoriska medel i nästan ett kvarts sekel. Nu går han i exil.
En mobb belägrar den imponerande skyskrapan som är högkvarteret för presidentens regerande RCD-parti. De avvecklade militära sidor med demonstranterna: de har stuckit jasminblommor i sina gevärspipor. I Tunis rika förorter plundras lyxvillor som ägs av presidentparets släktingar.
Egypten den 11 februari 2011:
“Glädje, glädje, glädje” lyder hufvudstadsbladets rubrik som sammanfattar scenerna som utspelar sig på Tahrirtorget i centrala Kairo. 18 dagar av gatuprotester och sporadiskt våld slutar med att president Hosni Mubarak tillkännager sin avgång.
Den då 82-årige Mubarak hade styrt Egypten i nästan 30 år, hela tiden med hjälp av militära nödlagar. Han hade infört ändringar i konstitutionen som i huvudsak gjorde honom till president på livstid – och han hade också börjat träna sin äldste son Gamal som sin efterträdare.
Nu smugglades Mubarak in på ett militärsjukhus där han tillbringade resten av sitt liv (han dog 2020).
Libyen den 22 oktober 2011:
Vi har precis anlänt till huvudstaden Tripoli från Misrata, industristaden 20 mil österut. I Misrata såg vi landets före detta autokrat Muammar Gaddafi ligga med ansiktet nedåt på ett smutsigt golv i ett köpcentrum. Mannen som drömde om att bli kung av ett enat Afrika och som i 42 år styrde Libyen som ett familjeföretag. Nu samlas folk och hånar “Abu Shufshufa”, “det gamla lockiga huvudet”.
I Tripoli är det gatufest. Barnfamiljer firar på Martyrtorget, som under Gaddafis tid kallades Gröna torget, med hänvisning till hans egenodlade ideologi. Här sköts demonstranter ihjäl under upproret. Nu luktar det popcorn, inte krutrök. “Jag känner en sådan glädje att jag kunde flyga”, säger en ung man till oss.
Tunisien, Libyen och Egypten. Tre länder i arabvärlden där revolterna följde en liknande dramaturgi: en mångårig ledare som regerade i decennier med hjälp av våld från militären och säkerhetstjänsten. Som försökte klä upp sitt envälde med en tunn demokratisk faner. Som frossade i personkulten och som skamlöst ägnade sig åt svågerpolitik, korruption och utpressning.
Och som ansågs sitta ohotad i sitt palats – tills situationen plötsligt blev inte bara prekär, utan omöjlig.
Men när väl tyrannerna var borta, sångerna tystnade och flaggviftandet upphörde, visade sig maktvakuumet mycket svårt för efterträdare att fylla.
Idag är ingen av dessa tre länder till och med nära demokratiskt styre.
Tunisien var länge “bäst i klassen” av de länder som gjorde uppror under den arabiska våren. Det islamistiska partiet Ennahda, förbjudet under Ben Ali, vann det första demokratiska valet, förlorade nästa men avsade sig frivilligt makten. Tunisiens så kallade dialogkvartett belönades 2015 med Nobels fredspris. Dialogkvartetten var en tvärpolitisk grupp som använde konsensuslösningar för att lösa de samhälleliga motsättningarna.
Men de välvilliga försöken kunde inte dölja att ekonomin stagnerade och den islamistiska terrorn ökade. Sedan 2019 har Tunisien styrts av president Kais Saeid, en “opolitisk” populist. Saeid har rullat tillbaka en rad demokratiska reformer och fängslat sina kritiker. Han har också bedrivit utpressning mot afrikanska gästarbetare och studenter i Tunisien.
I Libyen kom det demokratiska utvecklingen av sig själv tidigt. Inledningsvis trodde insiders att oljerikedomen – landet har Afrikas största oljereserver – skulle underlätta övergången från envälde under Gaddafi till fungerande demokrati. Istället kämpar två rivaliserande falanger om regeringsmakten, medan hundratals stammar, klaner och miliser försöker ta så mycket makt och oljepengar de kan.
Idag är Libyen ökänd som ett nav för flyktingtrafik över Medelhavet. Fattiga desperata migranter från Afrika, Mellanöstern och Sydasien skickas mot Europa i farliga fartyg efter att ha betalat stora summor pengar till smugglare.
I Egypten, arabvärlden största landet och det kulturella hjärtat fick de revolterande medborgarna veta att landets väpnade styrkor ständigt opererade bakom kulisserna. Efter president Hosni Mubaraks avgång överfördes makten till de väpnade styrkornas högsta råd, i praktiken en militärjunta.
I valet sommaren 2012 vann Mohammed Mursi, som kandiderade för den politiska grenen av Muslimska brödraskapet. Men Mursi störtades av militären redan året efter. Sedan dess har före detta fältmarskalken Abdelfattah al-Sisi innehaft presidentskapet. al-Sisi har ändrat konstitutionen så att han kan regera fram till år 2030 och under hans styre har Egypten blivit ett av de länder i världen där flest journalister sitter fängslade.
När Syriens rebeller och det syriska folket skakas nu av sig Bashar al-Assad, med andra ord har de inga “framgångshistorier” i sin närhet att inspireras av.
Vilket naturligtvis inte betyder att den dominerande regimmotståndaren, Hayat Tahrir al-Sham (HTS), ska dömas ut i förväg.
Men uppgiften att ena Syrien och leda landet in på en demokratisk väg är utomordentligt komplicerad, faktiskt svårare än i Tunisien såväl som i Libyen och Egypten. Den främsta anledningen till det är geopolitik: Syrien är av mycket större strategisk betydelse för globala och regionala makter än vad Tunisien/Libyen/Egypten är. En oroshärd där Turkiet, Israel, Iran, USA, Ryssland och IS jihadister har militär närvaro på ett eller annat sätt.
Det betyder att den nya regimen efter al-Assad inte bara kommer att försöka försona etniska och religiösa grupper inom Syrien. De kommer också att konfronteras med utomstående aktörers anspråk och intressen.
