Marianne Lindberg De Geer, ädel gestalt i både kulturell och ridderlig mening, behöver ingen närmare presentation. Förutom en och annan stygg spalt är det nu de årliga dagböckerna som MLDG – tydligt accentuerat på ryggraden – förknippas med. En hungrig läsekrets verkar ständigt vara redo att ta del av hennes upptåg. Så ingen introduktion, men ett behov av insikt? Med “I alla fall”, det femte bandet i serien, tillfredsställs deras önskemål ett tag.
Själv har jag svårt att känna mig mätt. Det kan vara en personlig brist. Stilistiska brister. Ändå, i ett större perspektiv, har det kanske skett en mättnad av dagboksgenren som sådan, en ny företeelse som det mest har sagts om, bland annat av Lindberg De Geer själv. Revolt mot postmodernismens självrefererande metafiktion? Förlängning av 70-talets bekännelselitteratur? Narcissistisk utlopp för de hopplöst fantasilösa? Och stämmer det som Knausgård säger – ett ställningstagande som författaren tycks sympatisera med – att det i en tid då allt betraktas som fiktion inte längre är författarens uppgift att skapa fler skönlitteratur?
