I debatten om fossilavvecklingen är två frågor centrala:
● Ska Sverige vara en fossilfri nation?
● Ska vi i Sverige fortsätta bygga vår välfärd på en industri som förädlar vårt lands naturresurser?
Svarar man ja på dessa frågor måste utsläppen ner till i princip noll och vi behöver bygga ut elsystemet kraftigt för att behålla konkurrenskraftiga elpriser.
Vid sidan av accelererande klimatförändringar har Rysslands invasion av Ukraina tydliggjort de mänskliga, geopolitiska och ekonomiska kostnaderna för EU:s fossilbränsleberoende. Trots det har EU bara betalat sedan krigets början cirka 200 miljarder euro för ryska fossila bränslen.
Och EU:s strategi för en hållbar industri knakar. Ett exempel är vätgasstrategin, där produktionsmålet är 10 miljoner ton grönt väte år 2030 för att ersätta fossila bränslen.
Investerare oroar sig för att de inte kommer att få tillräckligt betalt för väte, och industrier oroar sig för att väte inte kommer att existera alls eller kommer att bli för dyrt
Men än så länge finns det bara investeringsbeslut för cirka 300 000 ton väte till 2030. En anledning är att investerare oroar sig för att de inte kommer att få tillräckligt betalt för vätgas, och industrier oroar sig för att vätgas inte kommer att finnas tillgängligt alls eller kommer att bli för dyrt.
Det finns anledning till oro. Även optimistiska prognoser visar att strategin för grönt väte innebär tiotals miljarder euro per år i extra kostnader för EU jämfört med fossilt väte.
Samtidigt är det svårt att se en alternativ väg. Osäkerheten kring USA:s klimatambitioner har ökat efter presidentvalet i USA, vilket gör att Europa behöver visa ännu mer beslutsamhet. Om fossilfritt väte är slutmålet måste industrin och samhället investera. Idag finns det billigare sätt att minska utsläppen, men att vänta med att investera i vätgas innebär också en risk.
Även i Sverige finns risk för en hake 22. Industrin vågar inte investera av oro för att elen ska bli för dyr eller komma för sent, och kraftbolagen vågar inte investera av oro för att elpriserna kommer att vara för låg. LKAB:s besked att driva fram delar av Hybrit-projektet är ett exempel. Beslutet innebär att den förväntade ökningen av elbehovet hålls tillbaka med 40 TWh, vilket är nästan 30 procent av Sveriges totala elförbrukning idag.
Det är naturligt att osäkerheterna blir stora när både efterfrågan och utbud ska utökas kraftigt och det handlar om några väldigt stora projekt på båda sidor. Våra låga elpriser blir högre om efterfrågan ökar kraftigt utan att elproduktionen hänger med.
Men det har Sverige bättre villkor än resten av EU, och vår industri drar nytta av höga klimatambitioner:
● Vårt elsystem är nästan helt fossilfritt och fungerar i princip bra.
● Energiforskning prognoser över framtida genomsnittliga elpriser ser hanterbara ut, även i scenarier med mycket hög elanvändning, om vi utökar elproduktionen tillräckligt.
● Många svenska industrier ligger långt fram, då de redan har gjort eller planerar att göra stora investeringar för att öka sin fossilfria konkurrenskraft.
Men Sverige kommer att påverkas av hur hela EU lyckas. Väderberoende elproduktion och behovet av vätgas ökar i hela Europa, vilket får effekter på Sveriges elsystem och elpriser. Den som tror att vi kan bygga oss tillbaka till 1980-talet, och undvika att både tillgången och elpriset varierar betydligt mer än då, missar hur mycket elmarknaden har utvecklats sedan dess.
Om Sverige ska bli en fossilfri välfärdsnation, byggd på en konkurrenskraftig industri som förädlar svenska naturresurser behöver vi säga ja till mer elinfrastruktur och oftare tycka att det är värt att ha elproduktion i vår närhet. Utöver det ser Energiforsk tre nyckelfrågor:
1. Svensk industri behöver ta ett större ansvar för sin elförsörjning. Vi går mot en elmarknad där den dagliga handeln styr det befintliga elsystemet, medan nya investeringar oftare styrs av avtal mellan elproducenter och industrier. Därför behöver näringslivet skaffa sig mer kunskap för att bli en mer konstruktiv dialogpartner med energibranschen. Ett exempel som kan minska vårt element 22 är industriellt samarbete Industriell maktsom vill diskutera riskdelning och finansiering.
2. Vi måste använda vårt befintliga system bättre. Hittills har vi i Sverige inte funderat så mycket på hur och när vi använder el, och vilka effekter enskilda anläggningar har på systemet. Det ger höga förbrukningstoppar och ett dyrare elsystem. Energimyndigheten har uppskattat att vi år 2030 kan minska vår konsumtion med nästan 20 procent. För industrier kan det vara en bättre affär att välja att minska produktionen vid vissa tidpunkter, än att betala för nya kraftverk och kraftledningar.
3. Svenska politiker bör driva på för ambitiösa klimatmål internationellt. Branschens utveckling bort från fossila bränslen drivs av politiskt uppsatta regelverk och klimatmål. Sverige har minskat sina utsläpp relativt mycket och har goda förutsättningar att hålla låga elpriser jämfört med andra länder. Ambitiösa internationella klimatmål innebär därför hjälp för svensk industri och stärkt konkurrenskraft.
Det finns en risk att argument som egentligen handlar om sänkta klimatambitioner gömmer sig bakom ord om att inte slösa bort skattepengar
I debatten hör vi på Energiforsk många som nu förvandlas till pessimister kring elektrifiering. Vi bedömer att detta är ett misstag, eftersom grunderna inte har förändrats: klimatförändringarna accelererar.
Det finns en risk att argument som egentligen handlar om sänkta klimatambitioner döljer sig bakom ord om att inte slösa med skattepengar. Staten bör definitivt vara försiktig med att subventionera enskilda tekniker och företag, men även om kostnaden för utveckling är hög riskerar notan för att inte göra det att bli mycket, mycket högre.
Sverige har en av världens ledande energisystem och därmed en stor konkurrensfördel jämfört med andra länder. Vi kan göra det hållbart och ännu mer robust och konkurrenskraftigt. Det är en fördel att sätta fart nu.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
