”Jag drömmer om att Sverige återigen intar positionen som världssamvetet” – hufvudstadsbladet

I ett stormigt världen har Sverige alltid sträckt ut sin hand, inte för att bjuda in en dans eller någon form av hämnd, utan för att skapa rättvisa i landet. Genom mörka tider lyste vår solidaritet starkt, en solidarisk svensk bröt en gång mark. Palme hette han. Svensk utrikespolitik fördes i hans namn, vår röst för fred och nedrustning hördes i FN:s salar. Nu har rösten ersatts av en av likgiltighet och naivitet.

Jag sitter på tåget ner till Stockholm när ett klipp dyker upp på mitt flöde. Klippet visar hur barn brinner ihjäl och skriken ekar i bakgrunden. En video som kommer att stanna hos mig för alltid. Framför mig sitter ett barn som är i tidiga tonåren – jag undrar om han sett samma klipp, undrar hur han ser på framtiden.

Föreställ dig att se detta fruktansvärda utan något fördömande från någonstans. Jag växte upp i ett Sverige där solidaritet mellan länder diskuterades överallt, i klassrummen, på bussen och på fritidsparken. Idag diskuteras inte solidaritet på samma sätt, den anses vara för känslig.

Bortom det märkbara mycket har förändrats i vår vardag. År 2003 beslutade en enig riksdag att biståndet skulle “skapa förutsättningar för människor som lever i fattigdom och under förtryck att själva förändra sina liv”. 2022 kom ett tillägg “tjänar även svenska intressen – svenska export- och migrationssyfte”. Regeringen valde att kullkasta grunden för svensk utrikespolitik och ersätta den med en baserad på självgodhet. Den svenska utrikespolitikens huvudgren var biståndspolitiken. Nu är vår trovärdighet i den frågan som bortblåst.

Även Sveriges röst på den internationella arenan har bytts ut. Från att säga ifrån rakt ut när orättvisa uppstår, hur mycket det än kan kosta, till en likgiltighet så absurd att den trotsar beskrivningen. Sverige lägger gång på gång ner sin röst i FN, särskilt när palestiniernas rättigheter diskuteras. Världen och den svenska befolkningen undrar vart världens samvete tagit vägen.

jag drömmer om en värld där hoppet om en ljusare framtid är stort, samtidigt som solidariteten växer. Där barn kan tröstas med att det finns ansvarsfulla vuxna som agerar för en rättvisare värld, en ljusare värld, en värld där brinnande barn inte går obemärkt förbi. Jag drömmer om att Sverige återigen intar världssamvetets position, med en röst så stark att diktaturernas murar faller igen.

Ali Jundi

Ordförande SSU Dalarna, krönikör i hufvudstadsbladet.