Jag fattar att du trodde att det du skrev på Facebook var privat – hufvudstadsbladet

Jag har fått frågan ett antal gånger, när vi eller någon annan tidning skrivit om vad en politiker eller annan makthavare har skrivit, kommenterat eller delat i sociala medier.

Jag förstår att det kan kännas som ett privat forum. Men nej, jag brukar faktiskt inte förstå.

Mäktiga människor har i allmänhet ett stort nätverk som de aktivt underhåller. En bra lokalpolitiker kan ha upp till tusen vänner på Facebook. Många har 2-500.

På grund av hur algoritmen fungerar är det lätt att glömma hur många som kan se det du skriver. Och att så fort en av mina vänner kommenterar det jag har publicerat så kan även hans digitala vänner se hela samtalet. Fem kommentarer från personer som har mellan 200 och tusen egna kontakter – det blir snabbt väldigt utbrett.

Rykten spreds på Facebook. Åsikterna är cementerade. Ryggar är dunkade. Både ris och beröm uttrycks ofta med en mycket hårdare ton än vid möte.

Det är inte bara Donald Trump som har lättare att berätta nyheter eller försvara sig i sociala medier än att ge en intervju eller kalla till presskonferens.

När de skriver på sociala medier kan de formulera sig precis som de vill, de kan undanhålla information, avstå från att sätta in det i sitt sammanhang – utan besvärliga motfrågor. Eftersom deras egna följare läser först kan de fylla kommentarsfältet med uppmuntrande tillrop och överrösta kritiska tankar.

Självklart måste vi journalister bevaka vad som händer på sociala medier. Sedan följer de vanliga journalistiska övervägandena när vi väljer vad vi skriver i tidningen.

Det betyder att det allra, allra mesta som skrivs aldrig någonsin kommer att hamna i en artikel. Vi sorterar ut mängder information varje dag som inte är av allmänt intresse.

Även du som har makt kan skoja med dina vänner – om du inte gör det i direkt anslutning till beslut som ligger på ditt bord och påverkar allmänheten. Ni som står på partilinjen i dag behöver inte oroa er för att vi mot er vilja publicerar som ni trodde annorlunda för tio år sedan – såvida ni inte hade väldigt olämpliga åsikter eller det visar sig att ni fortfarande har dem.

Kom ihåg att vi journalister lever i samma värld som du. Vi har vårt namn under de artiklar vi skriver. Även känsliga texter om grannfejder, konkurser, brott och misskötsel. Vi tar samtalen efteråt, från arga företagare, besvikna politiker, ledsna mammor – och i värsta fall hotfulla kriminella.

Vi vet att alla måste få vara privata ibland, att ingen tycker det är trevligt att möta ilska och sorg. Men vi är vuxna, och vi ingår i organisationer eller företag som borde ha skyddsnät runt omkring oss. Ta hand om dina kollegor, hjälp till att aktivera HR- och kommunikationsavdelningen. Prata med varandra om hur du uttrycker dig digitalt.

Men sluta inte vara vuxna – som tänker före, svarar på frågor och uttrycker sig med respekt.