Jag kände mig som en bluff

Efter en både psykiskt och fysiskt påfrestande graviditet hoppades paret Nathalie Hedström och Linus Bergström Gustavsson att allt skulle lätta när bebisen väl kommit, men det gjorde det inte.

– Det var under förlossningen som de riktiga problemen började, säger Nathalie Hedström.

Inför förlossningen hade paret läst på hur man skulle göra förlossningen så bra som möjligt. Deras barnmorska hade gett betryggande besked om att paret skulle ha inflytande på hur förlossningen skulle gå, och att det skulle finnas en lyhördhet hos personalen. Men när det var dags föll den bilden isär.

– Det var en fruktansvärd upplevelse. Vi var inte alls förberedda på den inställning som skulle krävas av oss, vi var helt överkörda, säger Nathalie.

– Samtidigt som man tänker “ja, jag är ingen läkare”, säger Linus Bergström Gustavsson.

Förlossningen gick över tiden och dagen innan en start planerades gjordes ett mödomshinnsutstryk. Det innebär att en barnmorska masserar livmoderhalsen för att försöka få igång sammandragningarna. För Nathalie gjorde svepet mycket ont och det gav inga positiva resultat.

– Hela den dagen hade jag ont och hade fruktansvärda smärtor. Jag låg hemma i sängen och bara grät.

Dagen efter kom paret tillbaka till Vrinnevisikhuset, och ytterligare en hysteroskopi gjordes, trots att de uttryckligen uppgett att de inte ville det.

– När hon var där nere och kollade sa hon bara “nu ska jag sopa lite, medan jag fortfarande är här”, och då hade det kanske gått fem minuter sedan vi sa att vi inte ville göra ett hinnsvep till. Där försvann min rätt till min kropp, och min röst att säga nej. Förtroendet sjönk väldigt snabbt därifrån och det kändes som en maktkamp varje gång personalen kom in i lokalen, säger Nathalie.

Vad hade du för bild av hur en förlossning skulle gå till?

– Vi hade väldigt öppna sinnen och trodde att det skulle finnas en känslighet. Men det fanns det inte, säger Nathalie.

Nathalie har haft problem med psykisk ohälsa tidigare i sitt liv, med ätstörning och social fobi, vilket skrevs ner i hennes journaler. Men det var inget som togs i beaktande under förlossningen.

– Det känns som att det var helt missat, vi fick säga gång på gång att det var ett problem, säger Linus.

Paret önskar att kommunikationen hade skötts på ett bättre sätt och att olika alternativ hade presenterats innan beslut fattades. Efter att deras barn föddes fanns det en kvardröjande känsla av misslyckande och svek.

– Jag kände mig ganska misslyckad efteråt, för jag kunde inte skydda Nathalie bättre, säger Linus.

På pappret stod det att förlossningen hade gått bra – och det hade den, rent fysiskt. Men traumat levde kvar.

– Vi var krossade i hjärta och själ och kunde inte komma över den här upplevelsen. Visst vet du att förlossningen är jobbig, men jag tänkte att när bebisen väl kommer så skulle det gå bra. Men för mig var det inte så, säger Nathalie.

Nathalie led av förlossningsdepression, att bara byta blöjor eller umgås med bebisen kändes som en tröskel som var för stor att gå över. Av den anledningen hade hon också svårt att knyta an till sitt nyfödda barn.

– Barnet påminde om allt bråk som hade hänt. Jag kände inte det där som alla säger att man ska känna och med det kom en våg av skuld. Att få prata med barnet och göra det här sociala, visa min närvaro, det var väldigt svårt. Jag kände mig som en bedragare när jag gosade med min bebis, för egentligen ville jag bara lägga mig i ett mörkt rum helt själv.

Förlossningsdepression påverkar inte bara individen, utan kan också påverka barnets anknytning till föräldern.

– Det är en så avslöjande situation och man känner sig misslyckad. Jag vill bara ge den bästa tryggheten till mina barn och eftersom jag mådde dåligt var jag rädd att jag misslyckades med det.

Däremot fick Linus istället en osund stark anknytning med stort behov av kontroll och omtanke om barnet.

– Jag var kontrollerande och orolig, för jag visste att Nathalie mådde dåligt. Samtidigt behövde jag jobba och kände mig inte tillräcklig någonstans. Sen när Nathalie blev gravid igen fick vi panik för vi visste vad som väntade, säger Linus.

– Innan det blev klart att vi skulle ha ett planerat kejsarsnitt var jag så orolig. Jag kände att antingen ska jag ha ett planerat kejsarsnitt eller så måste jag dö, för jag kan inte hamna i samma situation igen, säger Nathalie.

Till den andra graviditeten fick paret ytterligare en barnmorska som de tyckte var mycket förstående. Barnmorskan kämpade för att familjen skulle få ett planerat kejsarsnitt – och efter mycket fram och tillbaka fick de tillstånd och ett planerat kejsarsnitt genomfördes. Först efter den andra förlossningen kunde paret börja läka. Det var också då som familjen började gå till Spädbarnsenheten.

– Vi kunde inte ha fått bättre hjälp. Jag har aldrig upplevt något inom psykiatrin som är så flexibelt och anpassningsbart. Vi hade ett direktnummer till vår psykolog, så det var bara att ringa, säger Linus.

Enheten samarbetade även med Barnomsorgen och barnets förskola, vilket underlättade livspusslet för familjen.

– Jag hade mycket problem med att lämna min son på förskolan och då tog vår psykolog kontakt med förskolan och förklarade min situation och bokade ett möte där vi kunde prata om det. Utan Spädbarnsenheten skulle vi inte kunna ha våra barn på förskolan och vi skulle nog båda gå på antidepressiva, säger Linus.

– Vi bad om hjälp med uppkopplingen, men fick hjälp med så mycket mer, säger Nathalie.

Under behandlingen gick de också igenom hur ens barndom kan påverka de krav man ställer på sig själv som nybliven förälder.

Kunde du ha fått den här hjälpen någon annanstans?

– Jag tror inte det, inte på samma sätt med uppföljningar. För andra vårdinstanser tror jag att man måste kämpa mycket själv för att komma vidare, här var det de som sökte upp oss. Plus samarbete med Barnomsorgen och förskolan, säger Linus Bergström Gustavsson.

– Jag har tidigare varit överallt med mitt tillstånd, på barn- och ungdomspsykiatrin, vanlig psykiatri och på vårdcentraler. Men att någon hör av sig som vän och frågar hur man har det i dag – så är det inte på någon annan institution, säger Nathalie Hedström.