Jag kände mig som världens sämsta mamma och helt misslyckad

Under hela sin uppväxt skjutsades Therese mellan fosterfamiljer, HVB-hem och institutioner. Hon led av psykisk ohälsa med både självskadebeteende och missbruk.

– För att överleva stängde jag av mina känslor.

När hon fyllde 18 år var det dags att klara sig själv. En uppgift som var svår för en tjej som hade personal och ansvarsfulla vuxna omkring sig hela livet.

Hon började arbeta inom hemtjänsten och genom gemensamma vänner träffade hon en man som senare blev pappa till hennes första barn. Men familjelivet blev inte riktigt som Therese hade tänkt sig när bebisen väl kom. Hon kände sig inte tillräcklig och hade svårt att få kontakt med sin dotter.

– Jag hoppades på drömmen om en trevlig familj, men det visade sig vara allt annat än det, och det gjorde mig förkrossad.

Tiden som följde var mörk och ett tag trodde Therese inte att hon skulle få behålla sin dotter hos sig.

– Det var mycket skam, jag orkade inte med vad man ska göra när man är förälder.

Flera gånger ringde Therese efter släktingar som kunde komma och hämta hennes dotter.

– Jag orkade bara inte. Sen satt jag ensam hemma och bara grät för att jag kände mig som världens sämsta mamma och ett totalt misslyckande.

Therese kom i kontakt med Spädbarnsenheten när hennes dotter var omkring två år. Där träffade hon kuratorn och socialpedagogen Beata.

– Först var jag väldigt negativ, eftersom jag tidigare hade dåliga erfarenheter av psykologer. Men det var något så mänskligt med henne. Jag stormade ut ur rummet flera gånger och försökte knuffa bort henne, men hon ville inte ge upp mig.

Therese ville först inte öppna sig för Beata och hon hade svårt att visa känslor eller ens veta när hon kände sig ledsen. Därför filmade Beata varje pass och analyserade Thereses uttryck.

– Till sist kunde hon märka när jag var ledsen, även om jag försökte dölja det. Då kunde hon säga “Nu ser jag att du är ledsen” och då var det också lättare för mig att acceptera den känslan.

På Spädbarnsenheten gick de igenom Thereses barndom och olika traumatiska upplevelser hon fått utstå.

– Vi pratade om allt det där som man annars inte pratar om. Beata kunde också fälla en tår när hon hittade något svårt, vilket var väldigt viktigt för mig. När Beata visade känslor blev det också okej för mig att göra det.

Kunde du ha fått den här hjälpen någon annanstans?

– Nej, det tror jag inte. Hon såg samspelet och hur jag lekte med min dotter och stärkte mig både som mamma och som individ. Om jag inte hade fått den hjälpen så vet jag inte var jag skulle vara idag, om jag ens hade levt. Kanske hade jag gått tillbaka till mitt missbruk. Jag kunde inte ha lyckats behålla min dotter, spädbarnsenheten var helt avgörande.

Idag studerar Therese till behandlingspedagog och bor tillsammans med sin sambo – och pappan till hennes andra barn – Sebastian Melin Svensson. På bara några år har hennes liv och relationer förändrats totalt.

– Sebastian är så hjälpsam och omtänksam. För mig var det väldigt konstigt i början, för jag hade aldrig känt den tryggheten med någon tidigare.

Idag beskriver hon sin dotter som sprudlande, glad och omtänksam. Hon är fortfarande känslig för att folk bråkar eller höjer rösten, men i övrigt beskrivs hon som vilken sexåring som helst.

Under hela sin uppväxt skjutsades Therese mellan fosterfamiljer, HVB-hem och institutioner. Hon led av psykisk ohälsa med både självskadebeteende och missbruk.

– För att överleva stängde jag av mina känslor.

När hon fyllde 18 år var det dags att klara sig själv. En uppgift som var svår för en tjej som hade personal och ansvarsfulla vuxna omkring sig hela livet.

Hon började arbeta inom hemtjänsten och genom gemensamma vänner träffade hon en man som senare blev pappa till hennes första barn. Men familjelivet blev inte riktigt som Therese hade tänkt sig när bebisen väl kom. Hon kände sig inte tillräcklig och hade svårt att få kontakt med sin dotter.

– Jag hoppades på drömmen om en trevlig familj, men det visade sig vara allt annat än det, och det gjorde mig förkrossad.

Tiden som följde var mörk och ett tag trodde Therese inte att hon skulle få behålla sin dotter hos sig.

– Det var mycket skam, jag orkade inte med vad man ska göra när man är förälder.

Flera gånger ringde Therese efter släktingar som kunde komma och hämta hennes dotter.

– Jag orkade bara inte. Sen satt jag ensam hemma och bara grät för att jag kände mig som världens sämsta mamma och ett totalt misslyckande.

Therese kom i kontakt med Spädbarnsenheten när hennes dotter var omkring två år. Där träffade hon kuratorn och socialpedagogen Beata.

– Först var jag väldigt negativ, eftersom jag tidigare hade dåliga erfarenheter av psykologer. Men det var något så mänskligt med henne. Jag stormade ut ur rummet flera gånger och försökte knuffa bort henne, men hon ville inte ge upp mig.

Therese ville först inte öppna sig för Beata och hon hade svårt att visa känslor eller ens veta när hon kände sig ledsen. Därför filmade Beata varje pass och analyserade Thereses uttryck.

– Till sist kunde hon märka när jag var ledsen, även om jag försökte dölja det. Då kunde hon säga “Nu ser jag att du är ledsen” och då var det också lättare för mig att acceptera den känslan.

På Spädbarnsenheten gick de igenom Thereses barndom och olika traumatiska upplevelser hon fått utstå.

– Vi pratade om allt det där som man annars inte pratar om. Beata kunde också fälla en tår när hon hittade något svårt, vilket var väldigt viktigt för mig. När Beata visade känslor blev det också okej för mig att göra det.

Kunde du ha fått den här hjälpen någon annanstans?

– Nej, det tror jag inte. Hon såg samspelet och hur jag lekte med min dotter och stärkte mig både som mamma och som individ. Om jag inte hade fått den hjälpen så vet jag inte var jag skulle vara idag, om jag ens hade levt. Kanske hade jag gått tillbaka till mitt missbruk. Jag kunde inte ha lyckats behålla min dotter, spädbarnsenheten var helt avgörande.

Idag studerar Therese till behandlingspedagog och bor tillsammans med sin sambo – och pappan till hennes andra barn – Sebastian Melin Svensson. På bara några år har hennes liv och relationer förändrats totalt.

– Sebastian är så hjälpsam och omtänksam. För mig var det väldigt konstigt i början, för jag hade aldrig känt den tryggheten med någon tidigare.

Idag beskriver hon sin dotter som sprudlande, glad och omtänksam. Hon är fortfarande känslig för att folk bråkar eller höjer rösten, men i övrigt beskrivs hon som vilken sexåring som helst.