Vi har nyligen lånat en bortakompis lägenhet, en typisk bohemisk håla där det är en charmig röra överallt förutom i läsesalen. Vännen är försiktig med sina exklusiva böcker och betonade vikten av att inte bråka med dem. Självklart, sa vi. Men redan dag två var olyckan ett faktum.
Vi kommer inte att tråka ut dig med detaljerna om hur vi råkade spilla fisksoppa över en av de finaste böckerna någonsin, men vi kan säga att vi tillbringade flera dagar fruktlöst med att googla ersättningskopior. I panik bestämde vi oss nu för att mörka allt. Vi slet ut de förstörda sidorna, lade tillbaka boken på hyllan. Innan vi åkte städade vi även hela lägenheten, skurade golvlister och städade kylen och skurade badkaret. Allt lyste. Då mådde vi lite bättre.
Men nu hänger vi här hemma och väntar bara på det arga samtalet. Kan vi lösa situationen och undvika upptäckt?
Två skallar
Kära ni, om jag ska vara ärlig tycker jag att “situationen” är ganska svåröverskådlig.
För att undvika upptäckt måste du först hitta den där perfekta ersättningskopian och sedan köpa det där (förmodligen vansinnigt dyra) ersättningsexemplaret och då på något garanterat skalligt sätt också smuggla till detta perfekta, vansinnigt dyra ersättningsexemplar för läsesalen, allt utan din bibliofila vän – som redan kommer att bli misstänksam eftersom du har förvandlat hans mysiga bohemiska lya till Patrick Batemans takvåning – så att säga.
Det här kommer att vara knepigt, speciellt om man betänker den mycket verkliga risken att även ersättningsexemplaret förorenas med ätbar substans på vägen. Jag bestämmer mig därför för att vi ägnar vårt gemensamma utrymme åt något mer intressant: till exempel din överdrivna och minst sagt neurotiska storstädning (städa kylen?!). Du skriver att att skrubba badkaret fick dig att må – och jag citerar – “lite bättre”.
Den kommentaren fick mig, som utbildad bibliotekarie med en skrämmande stor intern referensfil, genast att tänka på William Shakespeare. Så: har du möjlighet att trava iväg till biblioteket, slå upp morddramat “Macbeth”, scrolla till slutet och notera – snälla utan att äta säcklunch samtidigt – vad Lady Macbeth gör där, i första scenen av femte akten?
Vad läsaren möter här, i denna klassiska scen, är en kvinna på väg att gå sönder: efter att ha hetsat maken till regicid i början av pjäsen har skulden nu ätit sig in i damens själ till den grad att hon vandrar omkring som en zombie, muttrade ångestfyllda, osammanhängande haranger som har gått till historien som några av Shakespeares mest citerade rader.
Vad Lady Macbeth oförglömligt skildrar handlar inte om den usla kvaliteten på kroppsskrubbar från 1600-talet
Ibland gnuggar hon hennes händer, övertygade om att de är fläckade av kung Duncans blod och de andra offren för hennes och hennes mans maktbegär. En läkare och en kammarjungfru tittar oroligt på när hon väser “bort, förbannad fläck, bort” med uppspärrade ögon i fasa. Till slut kommer hennes desperata utrop: “Kommer dessa händer aldrig att bli rena?”
Att händerna i verkligheten är lika fläckfria som den där kylen du “städade” (slängde du din väns mat?!) behöver knappast påpekas: det Lady Macbeth oförglömligt skildrar handlar inte om 1600-talets usla kvalitet. kroppsskrubb utan om det mänskliga psykets tendens att blanda ihop inre sunkighet med yttre. Denna förvirring ser vi i språket (uttryck som “fritt samvete”), i religiösa ritualer (det kristna dopet där synder tvättas bort med vatten) och i romanen – där yxmördaren Raskolnikov, med sin fixering vid sina fläckiga strumpor , antyder att Dostojevskij kände sin Shakespeare.
Personligen, när jag tänkte på temat, var jag faktiskt mest nyfiken på om Lady Macbeths delirium, trots hennes delirium, fortfarande var något på spåren. Du kan torr borste bli av med skuldkänslor? Rensa bort dåligt samvete?
Shakespeare svarar ett bestämt nej, Lady Macbeth begår som bekant självmord, vilket sällan är en indikation på mentalt välbefinnande, men psykologiforskare som de senaste åren har experimenterat med att framkalla skuldkänslor hos intet ont anande studiedeltagare har nu kastat ett nytt och vetenskapligt ljus om skuld/hygienkomplexet som numera, och tack vare just dessa experiment, går under namnet “Lady Macbeth-effekten”.
I ett första test fick marsvinen fylla i utelämnade bokstäver i engelska ord som SH_ _ER och S_ _P, ett ordpussel som resulterade i betydligt fler gissningar om hygienrelaterade “dusch” och “tvål” i gruppen som just hade innan de fått i uppdrag att återkalla tillfällen då de hade något riktigt ruttet. Testpersonerna ombads också att rangordna prydnadssaker som handtvål och batterier efter grad av “önskvärdhet”, varefter det konstaterades på samma sätt som hygien- och städprodukter rankades högre av gruppen som hade dåligt samvete.
Det sista testet var dock det viktigaste, eller åtminstone det mest intressanta, för nu är några av testdeltagarna (som vid det här laget måste ha sett ut som ett gäng grå labbråttor på “Brott och straff” live) för första gången tid fått avlastning i form av ett erbjudande om att torka av sig med en våtservett. Alla erbjöds också möjligheten att delta i en stund av hjärtvärmande volontärarbete. Resultatet? De som tvättade sig vägrade – de hade precis “rensat” sitt smutsiga samvete och hade inte samma motivation att hjälpa till som volontärer.
Du hoppas kunna “undvika upptäckt”, när du i själva verket borde ta dig samman och be om ursäkt
Alltså: vad allt vad detta visar, eller åtminstone lite antyder – Lady Macbeth-effekten ifrågasätts tyvärr av en hel del forskare – är att den där välrapporterade storstädningen kan ses som din omedvetna botgöring, eller snarare städning, efter din osannolikt klumpiga bok- släppa. Samtidigt förstår du förhoppningsvis nu också att just detta gnuggande och skrubbande i kompisens bohembohem kan ha varit den lömska ångestlindring som stod i vägen för verklig, moralisk handling. Du hoppas kunna “undvika upptäckt”, när du i själva verket borde ta dig samman och be om ursäkt.
Ett uppriktigt e-postmeddelande som hänvisar till den här frågan och dess bildade referenser kan, tror jag, ha någon lugnande effekt på det bibliofila offret (obs: bifoga länk, jag behöver klick). “Skruva in modet så kommer det att lyckas” som Lady Macbeth säger.
Bibliotekarien rekommenderar
Jag är själv för känslig för att våga utsätta mig för vad som kan bli ett ödesdigert trauma, men det hindrar mig inte från att råda mindre hopplöst ärkereaktionära lyssnare om den helt nya omtolkningen av “Macbeth” som nu finns tillgänglig via Sveriges Radios poddsatsning . Scenen”. I manusförfattarna Axel Winqvists och Mathilda von Essens version har Macbeth och hans fru blivit Mac and Lady, två karriärister inom “greentech”. I rollen som häxorna hör vi bland annat Rebecca & Fiona. Väldigt kul! Men som sagt – potentiellt traumatiskt.
Läs fler texter av DN:s Jenny Lindh här
