Jesus födelse – eller vår egen barndoms återfödelse?

Oavsett tid och tro har lutningen av jordaxeln alltid lockat med sitt mysterium. Det tycker Eva Knuts, lektor i etnologi vid Göteborgs universitet.

– Så länge det har funnits människor på jorden har man alltid uppmärksammat årstidernas växlingar, då har kyrkan varit duktig på att ta med sina helgdagar när folk ändå har samlats kring annat, säger hon.

Enligt kristendomen firar vi jul för att Gud föddes som ett barn, så hjälplös som en människa kan vara, och under fyra veckor av advent förbereder vi oss för att ta emot miraklet – som kom till oss för att visa att vi kan välja att älska. Barbro Blehr, professor i etnologi vid Stockholms universitet, menar att julen är den årliga högtiden i vår del av världen som är mest kulturellt laddad.

– Mer än andra högtider är det förknippat med förväntningar att det ska firas med familj och släkt, vilket kan skapa både glädje och rikedom, men också press och friktion.

Abra saker är tre. Oavsett om vi firar jul till minne av att Gud blev människa eller för barnens skull – väcks ett tredje barn till liv. Det inom oss.

– Julen är som att komma tillbaka till sin barndom på något sätt. Dels för att man plockar fram saker som har en historia om sig, men också för att man kan tillåta sig att vara lite barnslig under julen, säger Eva Knuts.

Under julen blir det svårt att tappa infantiliseringen. Oavsett hur mycket vi gör motstånd, hittar de identiska julsångerna, dekorationerna och maten in i området av Hippocampus där det inre barnet bor.

– Det är en rituell teoretisk sanning att det som engagerar olika sinnen markerar oss starkare än vad vi tar in bara intellektuellt. Om det dessutom är kopplat till minnen kan effekten bli monumental, säger Barbro Blehr.

Det är lätt att tro att den kristna kyrkans berättelse om ett barn som kommer till världen är anledningen till att barn spelar huvudrollen vid jul, men fram till slutet av 1800-talet höll sig små barn i bakgrunden, och julen var mer en tonårings högtid.

– I folkminnesanteckningar går det att läsa att barnen kunde bli rädda under julen när unga hittade på knep och klädde ut sig. Det är först under de senaste 100 åren som det har skett en barnanpassning och förgyllning av julen, säger Eva Knuts.

Stenbocken har ersatts av jultomten, och julkol som straff har ersatts med julklappar som belöning.

Är julen barnens högtid nu?

– Inte nödvändigtvis, men det är ett bra försäljningsargument. Om vi ​​går tillbaka till de borgerliga familjerna i slutet av 1800-talet, det var då tanken uppstod att det är en barnsemester, och det är klart att kommersiella krafter har vett att använda det, säger hon.

I dag är julen inte bara helig i kristen mening och för barnen – utan har kanske framför allt blivit föräldrarnas högtid.

– Det kan handla om att kompensera för sin egen barndom. Att vilja ge sina barn den jul man aldrig fick själv, eller vilja återuppleva de jular man har underbara minnen från, säger Eva Knuts.

Det börjar faktiskt redan den 1 december, då inte bara chokladbitarna i kalendern ramas in, utan hela våra liv gör det. Adventsljusstaken berättar vilken dag det är, julkalendern visas samtidigt på förmiddagen och på söndagar är det adventsaktiviteter.

– Det är nästan som en manual man måste följa. När världen känns orolig kan det bli ett slags ankare som skapar trygghet och någon form av kontroll, säger Eva Knuts.

För de föräldrar som längtar efter ordning och reda i kaoset är det förståeligt att julen fyller en viktig funktion; en röd tråd att hålla fast vid en gång om året – som en försäkring på att du är en bra mamma eller pappa.

Trots barnets inneboende roll och samhörighet i fokus är liknelserna från Bibeln inte slående. I Betlehem personifieras Gud i all sin enkelhet, insvept i en filt och lagt i en krubba, medan många barn idag vaknar till julklappar under granen och somnar till julbruset från köket.

Eva Knuts tror inte att trenden med överflöd kring jul är på väg att avta, utan tvärtom att den eskalerar. Numera räcker det inte med att föräldrar ger sina barn chokladkalendrar, bakar tillsammans och låter farbror vara jultomte.

Barnkompisarna har tomtedörr, paketkalender och hyrtomte.

Vilket av de tre barnen vi än sätter först under julen hoppas Eva Knuts att julruschen inte får oss att glömma varandra – och att välja att älska.

– Jag kommer inte ihåg alla mina jular, men när man är sju så gör man det. Därför är det viktigt för barnen hur julen blir, säger hon.