Jesus hus i Nasaret igenbommat – vägen till Betlehem i dag

Det unga judiska paret Josef och Maria lämnar sin hemby Nasaret i Galileen i norr för att ta sig till Betlehem i Judéen i söder. Maria är höggravid och vägen kantas av faror: stråtrövare, rovdjur och passager genom fientliga områden. Kan vi ens föreställa oss deras resa? 

När hufvudstadsbladet följer deras väg mer än 2000 år senare är det genom ett bibliskt landskap präglat av kriget. Nasaret som ibland kallas för Israels arabiska huvudstad möter oss utan det myller och folkliv som staden annars är känd för. Israels flerfrontskrig har i stort sett svept undan all turism. 

Till och med Jesus-huset, den byggnad där Jesus enligt traditionen växte upp, är igenbommat när vi kommer fram. 

 ”Stängt för underhållsarbete”, står det på en skylt. 

Nasarets borgmästare Ali Salam är närmast uppgiven. Staden går på knä ekonomiskt eftersom inga turister kommer, arbetslösheten är enorm. Julen i Jesus egen hemstad är inställd. 

– På grund av kriget ordnar vi inga festligheter under julen, ingen julmarknad, inga processioner. Vi kan bara hoppas att det blir bättre till nästa jul, säger han. 

Om Josef och Maria hade valt att bo i Nasaret i dag hade de levt mitt bland israeliska araber, alltså palestinier med israeliskt medborgarskap. 

Nasaret har alltid fått finna sig i att hamna lite i skuggan av Nya testamentets mer dramatiska händelser. Betlehem har Jesu födelse och julen, Jerusalem har Jesu död och påsken medan Nasaret bara kan skryta med att Jesus växte upp där.

Borgmästaren Ali Salam kan inte dölja en viss bitterhet när han lyfter sin stads historiska och religiösa betydelse. 

– Nasaret är bebådelsens stad, en mycket speciell stad. Inte mindre helig än Jerusalem och Betlehem, säger han.

På andra sidan gatan från Jesu hem ligger stadens främsta attraktion, Bebådelsekyrkan, den stora kupolförsedda kyrkan som enligt traditionen reser sig just där Maria genom ärkeängeln Gabriel fick veta att hon skulle bli gravid med Jesus. Kyrkan är tom när vi kommer dit, men senare dyker en turistgrupp från Malaysia upp.

– Situationen är deprimerande, många människor är beroende av turismen. Först kom pandemin, sedan kriget. Ingen vet vad som kommer att hända, säger Naoki Atarashi, 40, romersk-katolsk präst från Japan som tjänstgör i kyrkan.

Trots farorna och Marias tillstånd måste paret infinna sig i Betlehem, den stad Josefs släkt ursprungligen kommer ifrån. Detta för att skattskriva sig. Den romerske kejsaren har beslutat om denna folkräkning för att lättare kunna driva in skatt från sina undersåtar.

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas”, som evangelisten Lukas berömda ord lyder.

Vi väljer bort al-Bisharagatan, Bebådelsegatan som leder från kyrkan ut ur Nasaret, för att undvika alla dess trafikstocknigar. Och tar i stället Tawfik Ziadgatan, en sidogata uppkallad efter en annan av stadens stora söner – som var kommunistisk borgmästare, parlamentsledamot och hyllad poet.

Om Josef och Maria vandrat här i dag hade deras avfärd från Nasaret kantats av bilverkstäder, en Toyota-agentur och affärer som säljer byggmateriel.

Väg 60, den bibliska landsvägen från norr till söder som också kallas Patriarkernas väg, är inledningsvis en fyrfilig motorväg. Det är den kortaste sträckan till Betlehem, knappt 15 mil ­– men med många hinder längs vägen. 

Första hindret är vid al-Jalama, huvudinfarten från Israel till norra delen av den ockuperade Västbanken. Där har den israeliska militären en hårdbevakad vägspärr strax norr om palestinska staden och flyktinglägret Jenin, där armén regelbundet genomför räder mot militanta palestinier. 

Militären har under senare tid stängt av Jenin som så ofta förr. Jag minns det tio dagar långa slaget om Jenin 2002 då den israeliska armén invaderade området – och vi journalister kunde smyga in i det inringade flyktinglägret genom terrängen.

Vägspärren, en stor terminal, är nu stängd för det mesta eftersom Israel under kriget har stoppat inflödet av 100 000-tals palestinier från Västbanken som brukade jobba inne i Israel. 

Så vi svänger i stället österut vid den israeliska staden Afula för att ta oss in på Västbanken via Jordandalen.

Josefs och Marias färd från Nasaret till Betlehem för 2 000 år sedan var en farofylld resa redan på den tiden.

Nu går den genom ett av den internationella politikens mest explosiva minfält – där det unga paret behöver passera minst tio militära vägspärrar om de skulle göra resan i dag.

Evangelisterna ger nästan inga detaljer om Josefs och Marias resrutt. De kan ha tagit kortaste vägen rakt söderut genom Samarien. Men det kunde vara farligt eftersom samaritaner och judar var fientligt inställda till varandra. 

Så paret kan i stället ha gjort en omväg och vandrat längs Jordanfloden. Det var då liksom i dag ett lugnare område, även om resenärer riskerade att bli rånade eller attackerade av vilda djur.

Vi kör i utkanterna av staden Afula där kinesiska byggnadsarbetare bygger ett nytt bostadsområde. Det är ett bördigt slättområde med många jordbruksbyar. Vi ser hela tiden Tabors berg som dominerar landskapet. Det är Förklaringens berg där Jesus förvandlades till en lysande gestalt, enligt Nya testamentet.

På vänster sida av vägen ligger Ein Harod, två kibbutzer med samma namn. Det var ursprungligen ett av de många socialistiska kollektivjordbruk som spelat så stor roll för Israels utveckling. Men kibbutzen splittrades efter oenighet om marxistiska hårklyverier någon gång på 1950-talet. Ingen kommer längre ihåg vad bråket gällde, båda byarna är numera privatiserade.

Vi tar Väg 90 söderut mot Jerusalem. Efter några kilometer når vi en vägspärr som skiljer staten Israel från Västbanken. Vi åker lätt igenom, men säkerhetsstyrkor undersöker alla bilar på väg in i Israel.

Vi når efter några kilometer en bensinmack och fiket Café Joe vars namn kanske hade tilltalat Josef. Men vi får anta att det bibliska paret hade matsäck med sig.

Resan går nu västerut in mot centrala Västbanken. I vägspärren Hamra kollar soldater våra id-handlingar. Vi visar våra israeliska presskort.

– Ni vet vad det innebär att köra in här? frågar en av soldaterna.

Tydligen en obligatorisk varning. Det är tillåtet för journalister att resa in, också för israeliska bosättare. Men ”vanliga” israeler stoppas av säkerhetsskäl. Palestinier behöver tillstånd för att passera i båda riktningarna.

I utkanten av den stora palestinska staden Nablus tankar vi lite förfriskningar i en livsmedelsaffär. Bland annat knafeh, en ostkaka och sockerchock som är stadens specialitet.

– Vår ekonomi är helt under isen. Den sjönk under pandemin och hann aldrig komma upp igen innan kriget bröt ut, säger Baha Qanadilo, 27, anställd i livsmedelkedjan Khuffash.

– Israeliska trupper åker förbi här utanför varje dag. Det sker ofta incidenter. Ungdomar kastar sten, soldater skjuter. 

Inte långt från hans butik ligger Balata, som med sina 35 000 invånare är det största palestinska flyktinglägret. Också där gör den israeliska armén ständiga räder.

Vid infarten har Alaa Hejazi, 46, och hans son Said, 23, ett frukt- och grönsaksstånd. Lådor med apelsiner, tomater, gurka, fänkål och många andra varor står upptravade.

– Vi säljer nästan inget sedan kriget började, folk har inte råd att köpa som tidigare. Soldater kommer in här där vi står, de skapar problem. Om de inte kom skulle inget hända, om människor hade jobb skulle de ingen tänka på kravaller, säger Alaa Hejazi.

Vi fortsätter söderut men måste göra en omväg eftersom den stora vägspärren vid Huwara är stängd sedan krigsutbrottet. Längs vissa sträckor på Västbanken är det separata vägar för palestinier och israeler.

Från den mindre väg vi väljer, syns byar med minareter och bosättningar med små vita hus. Vi blir stoppade i två vägspärrar för att visa id-handlingar.

Det palestinska samhället Huwara är ett kommersiellt centrum, men huvudgatan med alla butiker är nu mestadels stängd efter en rad våldsamheter i och kring samhället.

Våldet är ständigt närvarande här. Förra året mördade en palestinier två israeler i närheten av Huwara. Bosättare gick till massiv attack mot samhället, mördade en palestinier och brände hundratals hus och bilar. En hög israelisk officer beskrev attacken som ”en pogrom”.

Anas Abu Amar, 37, är anställd i maskin- och verktygsaffär på huvudgatan. Liksom andra palestinier beskriver han det ekonomiska läget som mycket svårt liksom säkerhetsläget. 

Han säljer verktyg, borrmaskiner och pumpar till de få palestinier som fortfarande har råd. Hyllorna är fyllda med Black & Decker-kartonger. Ett paradis för snickaren Josef om han skulle komma förbi i dag.

– Förra veckan brände bosättare ett hus och två bilar precis vid infarten. Ägaren till den här affären dödades förra året i en annan by. Vi har inga problem med vanliga israeler, alla är välkomna att handla här. Bosättarna är problemet, säger han.

Vi kör ut ur Huwara och fortsätter söderut på Väg 60. Längs vägen sitter stora skyltar med erbjudanden om lägenheter i bosättningar. Det är jämförelsevis billigt, man får mycket mer för pengarna här än inne i Israel.

Vid korsningen Tapuach, där vägarna till Tel Aviv västerut och Jerusalem söderut korsas, har det varit många skjutningar och bombattacker genom åren. Två soldater står i en vaktpost.

– Det har inte hänt något under de två veckor vi har stått här, säger den ene soldaten som är 29 år och inkallad som reservist.

På bensinmacken utanför den bosättningen Eli sitter Moshe Tzalisher, 29, och äter på restaurang Hummus Eliyahu. Han är lastbilschaufför och bor i Kedumim, en av de första israeliska bosättningarna på Västbanken som grundades redan 1975.

Just på den här platsen mördade palestinier från terrorgruppen Hamas fyra israeler förra året.

– Terrorister sköt ihjäl två israeler som satt och åt hummus här precis som jag gör nu. Jag är rädd för jag har fem barn. Vårt läge är mycket bättre i dag än efter 7-oktoberattacken, vi har krossat Hamas och Hizbollah, säger Moshe Tzalisher.

– För att förhindra ett nytt 7 oktober här måste vi slå till hårdare mot terrorister. I Nablus och Jenin, på samma sätt som i Gaza, säger han.

Vi kör förbi den palestinska staden Ramallah och flyktinglägret Kalandia där det finns en stor vägspärr, den sista före Jerusalem. Det är en massiv terminal där man ser den mur Israel byggde efter den andra intifadan, palestinska folkresningen, för att skydda sig mot attacker.

Vid Kalandia har jag genom åren bevittnat otaliga våldsamma sammandrabbningar mellan beväpnade israeliska soldater och palestinier som kastar brandbomber och stenar. Det var ett blodigt slagfält där varje dag under intifadorna i slutet av 1980-talet och början av 2000-talet – och i många andra spända lägen.

I dag är det lugnt, men en jättekö med bilar. Det tar mer än timme innan vi kommer igenom. Och det anses ändå vara kort tid.

På andra sidan spärren, en bit från Väg 60, ligger bosättningen Givat Ze’ev. Där bor sedan 40 år Naomi Kahn Linder, internationell chef på lobby- och researchgruppen Regavim  som står bosättarrörelsen nära.

– Nivån på våldet som riktas mot judar i Judéen och Samarien är hundra procent högre än det som drabbar palestinier. Israel fördömer och straffar judiska våldsverkare medan den palestinska myndigheten uppmuntrar och finansierar sina terrorister, säger hon och fortsätter:

– Tidigare hade vi god kontakt med våra arabiska grannar men den har gradvis minskat på grund av det våld vi utsätts för. De kastar brandbomber och stenar mot våra bilar.

Vi fortsätter genom Jerusalems israeliska och palestinska förorter och når Damaskusporten, den största av de sju portarna som leder in till den muromgärdade gamla staden.

Det är sannolikt att våra bibliska föregångare kom den vägen om de tog den dåtida Väg 60 söderut. I Jerusalem kunde de proviantera – och kanske också besöka det judiska templet.

Vi går in genom porten på väg mot Tempelberget. En del av den trånga gatan sträcker sig längs Via Dolorosa där Jesus tog sina sista steg mot korsfästningen. I folkvimlet rör sig palestinier och israeler, judar, muslimer och kristna.

Jerusalems södra förorter når nästan ända fram till Betlehem. Där väntar den kolossala vägspärr 300, en enorm terminal där nästan inga palestinier släpps igenom numera. Bara ytterst få av de 10 000 från staden som tidigare hade tillstånd att arbeta i Israel får passera.

Betlehem omges av en åtta meter hög mur. På insidan är den nästan täckt av graffiti: fredsduvor, israeliska soldater, kärleksbudskap och krigiska appeller.

– Det är en sorglig jul i år. Inga turister, inget jobb i Israel. Inget firande på gatorna, ingen stor julgran på Krubbans torg på grund av situationen i Gaza och på Västbanken, säger en hotellanställd som vill vara anonym.

Födelsekyrkan vid Krubbans torg brukar vara full med turister. I dag ser vi bara några danskar som arbetar som volontärer för en kristen organisation i Jerusalem.

– Betlehem är tyst och tomt, invånarna är desperata för att de inte har jobb. Jag har en känsla för landskapet och platserna här, samma platser som nämns i Bibeln, säger Lone Kristensen, 37, från Århus.

Plötsligt blir det liv och rörelse i den tomma kyrkan, som enligt traditionen reser sig över den plats där Jesus föddes. Femåringar från förskolan Terra Sancta (heliga landet) tågar in.

– Vi tar hit barnen varje år före jul för att de ska få se födelsegrottan. Barnen förstår situationen, vi talar om den i skolan och de tittar på tv. De är ledsna för att staden inte reser någon gran på torget, säger förskolläraren Roula Neme, 51.

Strax intill kyrkan driver Elias Michael, 73, sin souvenirbutik Bethlehem Oriental Store. Familjen har haft affär på samma plats sedan 1818. I sortimentet ingår krucifix, Jesusbilder och krubbscener i olivträ och pärlemor. 

Sedan mer än ett år har han inga kunder, men han öppnar varje dag.

– Jag öppnar för att det är bra för allt olivträ att få lite frisk luft. Men Betlehem är en död stad. Jag fick just en räkning på 6 000 dollar för årshyran av fastighetsägaren som är det armeniska patriarkatet. Jag blev tvungen att låna av bekanta, säger han.

På andra sidan torget ligger stadshuset. Där säger borgmästare Hanna Hanania att läget är ”katastrofalt” och att arbetslösheten är nära 50 procent. Han framför också sitt årliga julbudskap.

– Mitt budskap till världen är att vi vill ha fred. Vi är ett fredligt folk. Vi hoppas och kräver att världen ska stödja vår kamp för frihet, för en palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad, säger han.