Jia Tolentino: Män som hatar kvinnor vill ändå ha dem

När Jia Tolentino väntade sitt andra barn bestämde hon sig för att göra ett litet experiment. Gravid med sin första dotter hade hon ägnat timmar åt att bläddra igenom blöj- och bröstvårtsreklam. Nu ville hon se om det gick att dölja graviditeten från telefonen, från internet helt och hållet. Orsakerna var flera.

Först ville hon göra vad hon kunde för att stävja den lömska köpimpulsen. Hon, som nyligen blev förälder, hade redan alla bebisen och mammans prylar.

För det andra hade hon insett att de lyckligaste stunderna i livet var stunder då hon inte hade känt sig bevakad av någon eller något. En touch av psykedelisk autonomi, beskriver hon det som. Nu ville hon uppleva det igen.

Hon lade upp en plan som var mer av ett slags abstinens: ingen graviditetsrelaterad googling, inga graviditetsappar eller besök på mammabloggar och ingen shopping för babyprylar online eller genom att använda ett kreditkort.

– Experimentet var lyckat! Telefonen svarade inte. Jag fick ingen blöjreklam, men jag unnade mig ett par gravidbyxor…

Klockan är nio på morgonen i New York och tre i Stockholm. Jia Tolentino har lämnat av sina två döttrar på förskolan, gått tillbaka till sin lägenhet i Bed-Stuy, en stadsdel i Brooklyn där Kamala Harris fick mer än 90 procent av rösterna, och tände sin solcellslampa, eller satt lampasom hon kallar det. Det lindrar hennes vinterdepression. Att det artificiella solljuset också får det att se ut – åtminstone i den här videointervjun – att hon doppat ansiktet i olivolja är ett pris hon är villig att betala.

Från sitt sovrum i Brooklyn spelar Jia Tolentino offensivt i frontlinjen av kulturdebatten. Sedan 2016 har hon varit fast personalskribent på The New Yorker magazine. Men hon går bara till redaktionerna i skyskrapan One World Trade Center på nedre Manhattan om hon måste. Det blir högst en gång i veckan för möten.

“Det som verkligen har förändrats på internet och sociala medier de senaste åren är de mest högljudda och mest aggressiva rösterna”

– Jag kan inte säga annat än att det är en estetiskt tilltalande redaktion och att alla som jobbar där är väldigt väluppfostrade och trevliga. Men jag föredrar att jobba i träningsbyxor i min säng. Jag skulle aldrig gå in i tidningen för att skriva.

Med sig själv och populärkultur som utgångspunkt analyserar Jia Tolentino sociala medier, övervakning, självrepresentation och kapitalismens inverkan på jaget. 2019 kom hennes debutbok “Falsk spegel”. Den består av nio essäer om hur det är att leva i det kaos som är den digitala tidsåldern och om internets brutna löfte. Boken var den mest hyllade samlingen av essäer i USA på flera år, vilket fick Vulture att kalla Jia Tolentino för dagens Joan Didion, en jämförelse som hon, Tolentino, leende avfärdade som en förolämpning mot dem båda.

För några dagar sedan deltog hon i Internetdagarna som anordnades av Svenska Internetstiftelsen. Hon pratade om plattformar som X, Instagram och Tiktok, och hur de förvränger vår uppfattning om oss själva, världen och våra handlingar.

– Det som verkligen har förändrats på internet och sociala medier de senaste åren är de mest högljudda och mest aggressiva rösterna. De som säger vidriga saker om kvinnor till exempel har inte längre någon anledning att dölja sin sexism och kvinnohat. Nu, med Trump och Musk, har de allierade i de mäktigaste institutionerna och företagen. Det får mig att känna mig djupt naiv att ha trott att något hade förändrats i feministisk riktning.

Feminismen är Jia Tolentinos ideologiska följeslagare. Hon har verkligen haft sin del av damm med det – vem har inte? – till exempel under tidigt 10-tal då hon var redaktör för den kulturkritiska nättidningen Jezebel. På den tiden regerade tjejcheferna allmänheten. Debatten om dem och om patriarkatets många uttryck var livlig, den fördes i Jezebel och i många andra publikationer för den delen.

Många små pojkar lyssnar på Andrew Tates eller Nick Fuentes innan de någonsin har älskat någon, haft sex eller till och med varit nära en annan människa

– Sedan metoo har debatten om jämställdhet, om män och kvinnor och könsroller nästan helt kapats av den reaktionära extremhögern. De mest aggressiva skådespelarna har blivit enormt framgångsrika tack vare sitt sätt att bemästra internet och sociala medier.

Hon syftar på ledarna för den så kallade manosfären, en löst sammansatt rörelse med målet att återupprätta hierarkin där män har makt medan kvinnors roll är lydnad och underordning. Detta inkluderar Andrew Tate med sina våldsbejakande mäns kurser och YouTubern Nick Fuentes, som vill förbjuda homosexuella äktenskap och preventivmedel, och införa “katolsk talibanstyre” i USA.

– Andrew Tate och Nick Fuentes publik är stor och ung. Det oroar mig. Alla vet att begränsningen av rätten till abort radikalt förändrade jämställdheten i USA och maktbalansen mellan män och kvinnor. Men det finns andra saker också som är svårare att mäta. Till exempel är jag rädd att vänskap över könen och till och med kärlek är hotad.

Var finns hotet?

– Många killar, små pojkar, lyssnar på Andrew Tates eller Nick Fuentes aggressiva maskulinitet innan de har älskat någon, haft sex eller till och med varit nära en annan person. De har vuxit upp med och på internet och det har format deras identitet. De har ingen “verklighet” att förhålla sig till, allt de har är diskursen som säger att kvinnor är ägodelar, vilket gör både vänskap och kärlek till tjejer omöjlig. Det är en sådan tragedi, eller hur?

Jia Tolentino har sagt att skrivandet länge var ett sätt att råda bot på den mentala och känslomässiga förvirring hon ofta upplever när hon tittar på omvärlden. Tvivel petar ständigt i bakhuvudet. Med åldern har hon gett upp sin strävan efter en sammanhängande, konsekvent slutsats och har accepterat att hon är en överlöpare.

I vissa texter blir ambivalensen, eller vad man ska kalla det, extra tydlig.

“Jag tror verkligen att långvarig kontakt i den fysiska världen förändrar människor”

Dagen efter Trump vann presidentvalet skrev Jia Tolentino en artikel att hela USA har ingått i ett pågående könskrig som både Trump, Harris och media har blåst upp. “För oss som Gud skapade heterosexuella har den intima sfären aldrig varit mer politiserad än nu”, skrev Tolentino.

Hon hävdade att könskriget har tagit sig hela vägen in i amerikanernas fysiska kärleksliv. Men mot slutet av den långa texten var det ändå som om hon pekade på kärleken som vägen ut ur kriget. Jag frågar henne hur allt hänger ihop.

– Du vet, jag är inte färdig med de här ämnena. Jag tror att jag måste skriva mer om det för att veta vad jag tycker.

Kan du inte provtänka lite nu?

– Det som är speciellt med det pågående könskriget är att de som hatar varandra, jag tror framför allt att de män som hatar och ser ner på kvinnor, fortfarande så desperat vill att kvinnor ska vara med dem, längtar efter dem.

Är kärlek lösningen på den politiska könspolariseringen?

– Så det är inte så att jag tror att bara Andrew Tate-fansen är en del av ett bra och lyckligt äktenskap och allt, polariseringen, spänningen och hatet, kommer att upplösas. Jag tror inte att kärlek är botemedlet mot systematiska fördomar och strukturella orättvisor. Men jag tror verkligen att långvarig kontakt i den fysiska världen förändrar människor. Intimitet är det enda som djupt får oss att förstå det den andra är en människa, ett eget universum.

För den som läst “Falsk spegel” kan könskriget låta vagt bekant.

“Vi har tappat kontrollen över internet, många känner säkert också att de har tappat kontrollen över sina egna liv”

I en uppsats i boken berättar Tolentino om när hon som 16-åring deltog i den amerikanska dokusåpan “Girls v. Boys”. Titeln sa egentligen allt om upplägget. Två lag, fyra tjejer och fyra pojkar, flögs av ett tv-bolag till Puerto Rico där de tävlade mot varandra i människokroppspussel, simstafetter och den sjuka grenen att “äta blöt hundmat i takt med din händerna bundna bakom ryggen.” Priset var $50 000 och tjejerna förlorade. Det var en brutal men användbar förberedelse för ett liv på Internet.

“Dokualitetsprogrammet både befriade mig från och fängslade mig i min självmedvetenhet genom att göra självmedvetenhet omöjlig att skilja från allt annat”, som Tolentino uttrycker det i uppsatsen.

– Vi har tappat kontrollen över internet, många känner säkert också att de tappat kontrollen över sina egna liv. Vi har lagt vår kommunikation, konsumtion, våra vanor och tankar i händerna på teknikföretag. Den skenande digitaliseringen har gjort oss till instrument för andras ekonomiska eller politiska vinning, det känns fruktansvärt. Det är det a anledningen till att vi mår så dåligt efter att ha scrollat ​​på våra telefoner. Ingen vill vara ett instrument!

Har individen Inga digital makt över sig själv?

– Ja. Vi har i alla fall fortfarande möjlighet att granska oss själva och fråga oss: Vad ger jag upp frivilligt och vad ger jag upp mot min vilja? Jag har ställt mig själv de frågorna och ändrat mitt beteende.

Hur då?

– 2018, när jag var klar med “Falsk spegel”, bestämde jag mig för att blockera sociala medier från sju på kvällen till tio på morgonen. Den blockaden gäller fortfarande.

Vad har det gjort med dig?

– Jag hade kanske lite höga förhoppningar, tänkte att det skulle frigöra oceaner av tid för mig att utveckla och formulera alla de där briljanta idéerna som jag föreställde mig gömde sig inom mig. Så var inte fallet.

Jia Tolentino rynkar pannan och säger att det kan bero på att hon har två barn under fyra år, men ångrar sig direkt. Att hänvisa till föräldraskap är bara en mer raffinerad form av självbedrägeri.

– Fast de digitala restriktionerna betydde fortfarande mycket för mig och kanske något i det större systemet hoppas jag. Jag slutade twittra, la upp färre bilder. Jag slutade mata maskinen, monstret, information om mig själv. Det kändes rätt.