Vad är problemet?
Plast är ett fantastiskt användbart material som förekommer i nästan alla delar av samhället. Det räcker att se sig omkring där man råkar vara och fundera över vad olika föremål är gjorda av – byggmaterial, fordon, möbler, tekniska prylar, förpackningar, kläder och så vidare.
I vissa fall finns det inga bra alternativ. Men eftersom plast kan tillverkas så billigt av fossila restprodukter från oljeindustrin finns det en stor överanvändning. Enligt OECD cirka 500 miljoner ton plast produceras varje år, varav cirka 400 miljoner ton nästan omedelbart blir avfall. Av detta återvinns inte ens 10 procent. Det mesta läggs på soptippar och en stor del spolas ut i floder och hamnar slutligen i haven. Om inget förändras förväntas produktionen öka till 1 200 miljoner ton under de kommande 40 åren.
Eftersom plast är ett så hållbart material, stannar det kvar i naturen, där det också bryts ner i mindre bitar. Flera studier visar att sådan så kallad mikroplast finns i nästan alla ekosystem och organismer på jorden – även i blod och lungor hos oss människor.
Det är inte bara slöseri som är ett problem. Själva produktionen är mycket energikrävande och en källa till växthusgaser. Dessutom används runt 16 000 olika kemikalier inom plastindustrin, varav 4 200 är potentiellt skadliga och 10 000 har okända miljö- och hälsoeffekter.
Vad görs för att lösa detta?
För två år sedan började FN-förhandlingarna att ta fram ett globalt och juridiskt bindande avtal för att minska mängden plastföroreningar. 175 länder har anslutit sig. Uppdraget är att se över plastens hela livscykel, det vill säga råvaruutvinning, produktionskedja, användning och avfallshantering.
Inger Andersen, som är chef för FN:s miljöprogram UNEP, har kallat detta “det viktigaste internationella och multilaterala miljöavtalet sedan Parisavtalet”. Men det är fortfarande inte färdigt.
Varför går det långsamt?
Sedan den 25 november har den femte förhandlingsrundan pågått, i Sydkoreas stora hamnstad Busan. Enligt planen ska avtalet vara klart söndagen den 1 december. Men förhandlingarna går väldigt långsamt och i skrivande stund har det precis blivit känt att ordförandeskapet har förlängt tolkuppdraget till klockan 9 den 2 december. lokaltid.
En av de största konfliktfrågorna är hur “hela livscykeln” ska definieras. Ett 70-tal länder, som EU, Kanada och Ecuador, anser att det är avgörande att utgå från källan och minska produktionen av plast för att komma till rätta med problemet, vilket stöds av flera studier. En mindre men mer högljudd grupp länder med stor produktion av fossila råvaror, där Ryssland, Iran och Saudiarabien ingår, argumenterar istället för att det i första hand handlar om ökad återvinning – och att produktionen därför kan fortsätta utan restriktioner.
Denna grupp får även stöd av lobbyister från fossil- och plastindustrin, som tillsammans bildar en förhandlingsstyrka som är betydligt större än till exempel hela EU-delegationen inklusive delegaterna från unionens alla medlemsländer.
Läs mer:
Låglöneländer pekas ut som ansvariga för plastavfallet
Det är så vi förändrar jorden med plast
Ett “Parisavtal” för att minska plastavfallet måste upprättas
Vad är problemet?
Plast är ett fantastiskt användbart material som förekommer i nästan alla delar av samhället. Det räcker att se sig omkring där man råkar vara och fundera över vad olika föremål är gjorda av – byggmaterial, fordon, möbler, tekniska prylar, förpackningar, kläder och så vidare.
I vissa fall finns det inga bra alternativ. Men eftersom plast kan tillverkas så billigt av fossila restprodukter från oljeindustrin finns det en stor överanvändning. Enligt OECD cirka 500 miljoner ton plast produceras varje år, varav cirka 400 miljoner ton nästan omedelbart blir avfall. Av detta återvinns inte ens 10 procent. Det mesta läggs på soptippar och en stor del spolas ut i floder och hamnar slutligen i haven. Om inget förändras förväntas produktionen öka till 1 200 miljoner ton under de kommande 40 åren.
Eftersom plast är ett så hållbart material, stannar det kvar i naturen, där det också bryts ner i mindre bitar. Flera studier visar att sådan så kallad mikroplast finns i nästan alla ekosystem och organismer på jorden – även i blod och lungor hos oss människor.
Det är inte bara slöseri som är ett problem. Själva produktionen är mycket energikrävande och en källa till växthusgaser. Dessutom används runt 16 000 olika kemikalier inom plastindustrin, varav 4 200 är potentiellt skadliga och 10 000 har okända miljö- och hälsoeffekter.
Vad görs för att lösa detta?
För två år sedan började FN-förhandlingarna att ta fram ett globalt och juridiskt bindande avtal för att minska mängden plastföroreningar. 175 länder har anslutit sig. Uppdraget är att se över plastens hela livscykel, det vill säga råvaruutvinning, produktionskedja, användning och avfallshantering.
Inger Andersen, som är chef för FN:s miljöprogram UNEP, har kallat detta “det viktigaste internationella och multilaterala miljöavtalet sedan Parisavtalet”. Men det är fortfarande inte färdigt.
Varför går det långsamt?
Sedan den 25 november har den femte förhandlingsrundan pågått, i Sydkoreas stora hamnstad Busan. Enligt planen ska avtalet vara klart söndagen den 1 december. Men förhandlingarna går väldigt långsamt och i skrivande stund har det precis blivit känt att ordförandeskapet har förlängt tolkuppdraget till klockan 9 den 2 december. lokaltid.
En av de största konfliktfrågorna är hur “hela livscykeln” ska definieras. Ett 70-tal länder, som EU, Kanada och Ecuador, anser att det är avgörande att utgå från källan och minska produktionen av plast för att komma till rätta med problemet, vilket stöds av flera studier. En mindre men mer högljudd grupp länder med stor produktion av fossila råvaror, där Ryssland, Iran och Saudiarabien ingår, argumenterar istället för att det i första hand handlar om ökad återvinning – och att produktionen därför kan fortsätta utan restriktioner.
Denna grupp får även stöd av lobbyister från fossil- och plastindustrin, som tillsammans bildar en förhandlingsstyrka som är betydligt större än till exempel hela EU-delegationen inklusive delegaterna från unionens alla medlemsländer.
Läs mer:
Låglöneländer pekas ut som ansvariga för plastavfallet
Det är så vi förändrar jorden med plast
Ett “Parisavtal” för att minska plastavfallet måste upprättas
