Karl Ove Knausgård vänder sig bort från mysteriet i ”Arendal”

Syvert Løyning är storrökare och ingenjör, född 1940. Han har fru, barn och en sovjetisk älskarinna på andra sidan järnridån. Han gömmer sina spritflaskor i handskfack och jackfickor. Sedan barndomen är han möjligen lite av en klärvoajant.

Han är också, gud förbjude, far till den Syvert Løyning som läsarna av Karl Ove Knausgårds “Morgonstjärnan”-svit redan känner till från “Vargarna från evighetens skog”.

Det fanns en viss oro när det upptäcktes att den femte delen av “Morgonstjärnans”-sviten skulle bli ett återbesök hos familjen Løyning, närmare bestämt en roman om pappan som uppkallade sin son efter sig själv.

Jag är galen i den här serien romaner. “Morgonstjärnan”, “Det tredje riket” och förra årets “Nattens skola” är bland det bästa och läskigaste jag läst. Men “Vargarna från evighetens skog” var ett märkligt undantag i denna storslagna och genuint mystiska romansvit – för rörig och malande, och med Syvert Løyning den yngre som utmattande normal central figur. Det enda mystiska med honom var att hans far, när Syvert den yngre var barn, körde in sin bil i en fjord och drunknade.

Det är därför inte utan spänning som “Arendal” (nyligen utgiven på norska, den svenska upplagan är försenad till senare 2025) börjar med just bilbekymmer, om än av mildare slag. På väg hem från en arbetsresa får den äldre Syvert Løyning ett motorstopp och tvingas övernatta i kuststaden Arendal. Stora delar av romanen utspelar sig under den kvällen och natten i januari 1976, fast – du känner väl Knausgård – med otaliga tillbakablickar till huvudpersonens liv.

I centrum för dessa tillbakablickar står Asja, Syvert Løynings stora kärlek, kvinnan han träffade under en affärsresa till Sovjetunionen och inledde en passionerad romans med, men som han nu lämnat av lojalitet mot sin familj hemma i Norge. Han bär fortfarande Asjas kärleksbrev i sin resväska. (Det är just dessa bokstäver som spelar en avgörande roll i handlingen i “Vargarna från evighetens skog”, som börjar tio år efter “Arendal”.)

Genom berättelsen frågorna kring det avslutade förhållandet: gjorde han rätt val? Hur skulle han ha kunnat leva med sig själv om han lämnat familjen, och hur ska han kunna leva med sig själv nu? Kan han välja igen?

Men hur ödesdigert kärlekshistorien än är – och trots några mycket vackra återgivningar av minnen där paret ligger tyst bredvid varandra på sängen och läser – tar den aldrig riktigt fäste. Asjas storslagna uttryck av ömhet i breven är för generiska, Syverts längtan för stum.

Istället är det en annan del av Syverts själ som fångar mig. Ända sedan han var barn har han plågats av sin livfulla fantasi – “levande” är kanske fel ord i sammanhanget, eftersom fantasierna nästan alltid kretsade kring död och elände. Han hemsöktes av fruktansvärda syner och spöken, och hade också erfarenheter av att se saker innan de hände. Synerna följer honom in i vuxen ålder, och den uppmärksamma läsaren konstaterar att han vid ett tillfälle ser “jättestjärnan på himlen ovanför huset”.

När han vandrar omkring i Arendal denna enda frusna januarinatt, på jakt efter hotell, mat, öl, cigaretter eller tidsfördriv, händer konstiga saker nästan konstant inom honom. Han ser in i framtiden. Han ser i sikte. Han känner plötsligt att han inte längre vet vem han är. Har vi att göra med en sydländsk shaman? Eller med delirium tremens?

Knausgårdskännaren känner igen alkoholismens vedermödor från författarens skildring av sin egen far i “Min kamp”, samt från flera romanfigurer från “Morgonstjärnans” universum: den berusade journalisten Jostein, familjefaren Arne. Syvert Løyning sällar sig till raden av Knausgård-karaktärer som vänder sig till sprit för att ta itu med sina demoner, och drickandet framstår i hans fall som en metod att bedöva en del av sig själv som han inte vill veta om. Det är inte svårt att förstå, men svårt att stå ut med.

För vad händer i denna svåra femte del av Knausgårds romanserie om levande och döda?

Huvudpersonen vänder bokstavligen bort från mysteriet.

Romanen genom beats Syvert Løyning avfärdar alla tankar om att det han upplever faktiskt betyder något. Han gör allt för att hålla sina mystiska upplevelser borta. Det han kallar “de små oegentligheterna i själen” tror han går att bota med en god natts sömn, en nåd han aldrig tycks kunna ta del av. Mitt i den sömnlösa Arendalsnatten hamnar han på en spiritistisk seans i en kyrka – detta är bokens höjdpunkt, här vibrerar varje rad, känslan är att svaret på gåtan med hans visioner och sanna drömmar finns inom nå – men han reser sig plötsligt och går: “Det var galet.”

Senare drömmer han att han följer en ung man, som han mötte under seansen, ner i underjorden. När detta presenterar sig på bokens sista darrande sidor som en reell möjlighet för Syvert Løyning, när den unge pojken är verkligen på väg att leda honom in i mörkret, läser man med hakan i marken: “Jag vände mig om och gick tillbaka över torget”.

Vad sa du att du gjorde, Syvert Løyning? Du vände och gick tillbaka över torget? När ditt livs mysterium, för att inte tala om mysteriet med “Morning Star”-sviten, kunde ha väntat på dig där nere?

Självklart kan du tolka Syvert Løyning som ett slags förkroppsligande av vår tids förkastande av allt vi inte förstår. Eller som ett mer eller mindre medvetet, insiktsfullt porträtt av författaren själv – mannen som har skrivit en hel roman där han omtolkar Bibelns berättelser, och vars pågående romanprojekt innehåller mer ockultism än Varg Vikernes dagbok, men som börjar att skruva på och svara “jag vet inte” så fort han får en fråga om sin egen andlighet.

Det är bara det att det är så tråkig tolkning. Dessutom gör det romanens plats i just denna romanserie obegriplig, på samma sätt som första delen av “Vargarna från evighetens skog” var obegriplig. Vad gör vi med alla dessa uppenbarelser, när sista gången är här?

Kanske är det jag som har något principiellt emot män som heter Syvert Løyning. Eller så är det något med de här männen som får mig att oroa mig för själva romanserien, att det inte alls är vad den utgav sig för att vara, att alla spår som lagts ut längs med resan inte kommer att leda någonstans.

De där krabbor som går tvärs över vägen betydde inget speciellt. Att Josteins nedstigning i underjorden betydde inte så mycket. Att Kristian Hadelands väg från framgångsrik konstfotograf i “Nattens skola” till kopparärrad trickster i “Tredje riket” inte betydde något särskilt. Inte heller att det står stridsvagnar fulla med levande lik i lador på den ryska landsbygden, eller att Tove hör djävulens röst i hennes huvud, eller att människor har slutat dö.

I ett nummer av den norska kulturtidningen Vagant (#2 2023) finns en 31 (!) sidor lång intervju med Karl Ove Knausgård, som till stor del ägnas åt författarens esoteriska intressen. Mycket av det som ligger till grund för idéerna i “Morgonstjärnan”-serien finns här: Nikolaj Fyodorov, Gnosticism, Gamla testamentet, Christopher Marlowe och Faust-myten. Oavsett Knausgårds egen tro och tvivel är det tydligt att detta, för honom, är kärnan i romanserien. Han säger det själv: “Det enda jag vet är att döden försvinner.”

I Vagant-intervjun säger Knausgård också att “det ser ut” som att sviten kommer att vara sex böcker lång. Om det stämmer har han nu bara en bok kvar att skriva. Oroväckande nog har han under seriens gång befunnit sig längre och längre ut i utkanten av sitt eget universum – plötsligt kan han befinna sig i London 1985, eller i Arendal 1976, istället för under sin tids brinnande stjärna . Denna romankonst av sidospåren utspelade sig i “Min kamp” eftersom verkets centrum, Karl Ove Knausgård själv, var så ständigt närvarande och så stark. Men nu, när centrum är – eller borde vara – morgonstjärnan?

Då är det dit Knausgård måste återvända. Han har ett löfte att uppfylla till läsaren: att förklara varför denna stjärna en gång steg upp på himlen.

Läs mer:

Recension: Karl Ove Knausgårds “Nattskola” är läskig

Karl Ove Knausgård: “Skräcken får pris för värsta sexskildringen”

Greta Schüldt: Jag brinner för att Knausgård ska fortsätta röka