Och när finansminister Elisabeth Svantesson (M) i onsdags höll presskonferens om konjunkturläget konstaterades att lågkonjunkturen är mer utdragen än vad regeringen trodde för ett år sedan. Hon varnade för risker i omvärlden och påpekade bland annat att både Tyskland och Frankrike har både ekonomiska och politiska problem.
De bistra tiderna lämnar naturligtvis avtryck på Sveriges exportberoende företag (Tyskland är den största marknaden). Men när förhandlingarna började på allvar i torsdags med utbyte av avtalskrav stod det klart att facken har en annan syn på branschens framtidsutsikter.
De tre industrifacken, IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer, kräver en löneökning på 4,2 procent nästa år, ett av de högsta kraven i Industriavtalets historia. Det är förståeligt att facken vill att medlemmarna ska kompenseras efter de senaste årens reallönesänkningar, men avtalsrörelsen är framåtblickande. Teknikföretagen, som representerar arbetsgivarsidan, har rätt när de hävdar att lönekostnaderna i denna osäkra situation inte kan tillåtas glida iväg. Det borde ligga i alla parters intresse att företagen förblir starka och konkurrenskraftiga.
“Frågan om lagstadgad arbetstidsförkortning kastar redan mörka skuggor över förhandlingarna.”
Det senaste tvååriga avtalet innebar en löneökning på 7,4 procent, fördelat på 4,1 procent 2023 och 3,3 procent 2024. Nu när inflationen pressas tillbaka och USA:s blivande president Donald Trump kan komma att starta ett globalt handelskrig , facken mer än årets premie. Det är varken realistiskt eller ansvarsfullt.
Alla parter måste skydda industriavtalets konstruktiva tradition. Sedan den trädde i kraft för 27 år sedan har reallönerna ökat med i genomsnitt 1,5 procent per år, vilket står i skarp kontrast till utvecklingen under framför allt 1980-talet då reallönerna inte ökade alls.
Lika viktig är Industriavtalets roll som “guide” för arbetsmarknaden i stort. Det som fack och arbetsgivare i den konkurrensutsatta branschen är överens om har i praktiken blivit normen för resten av ekonomin. Det är fullt rimligt att branschen, med sin centrala roll för svenskt välstånd, är vägledande.
Winters avtalsförhandlingar är också särskilt viktiga: i slutändan berörs över 3,4 miljoner anställda. Cirka 500 kollektivavtal ska omförhandlas.
Fackets lönekrav är inte det enda som orsakar det. Frågan om lagstadgad arbetstidsförkortning, som en idégrupp inom Socialdemokraterna förde fram, kastar redan mörka skuggor över förhandlingarna. S skjuter visserligen frågan framför sig. Ett eventuellt beslut fattas först på partiets kongress nästa år.
Men bara hotet om att ta upp frågan via lagstiftning har fått Teknikföretagen att reagera. De vill skala ner det nuvarande systemet med korttidsarbete eller avskaffa det helt. Det som är skrämmande är ett eventuellt maktskifte 2026, vilket kan innebära att den överenskomna normalarbetstiden förkortas ytterligare via lagstiftning.
“Vi kan inte jobba på den risknivån”, sa Teknikföretagens förhandlingschef Tomas Undin på presskonferensen.
Denna rimliga invändning innebär också att arbetsgivarna säger nej till att möta fackets krav på arbetstidsförkortning i denna kollektiva förhandling. Fackets reaktion var kraftfull. Arbetstidsförkortningen är en så viktig fråga för deras medlemmar att de är villiga att gå ut i strejk.
Det är olyckligt att ett politiskt parti på detta sätt saboterar en fråga som både arbetsgivare och fack bevisligen kan lösa genom avtal. Det bästa fackförbunden kan göra för sina medlemmar är att uppmana S att slopa idén om att lagstifta om kortare arbetstid. I Sverige är det arbetsmarknadens parter som förhandlar om löner och villkor, inte riksdagen eller regeringen.
