Konsert
“Juloratoriet”, del I-III
Av Johann Sebastian Bach
Dirigent: Luca Guglielmi
Medverkande: Kungliga Filharmonikerna, Eric Ericsons Kammarkör och solisterna Katija Dragojevic, Maria Keohane, Anton Ljungqvist och Martin Vanberg
Scen: Konserthuset, Stockholm
En fiktiv berättelse om dess ursprung är för närvarande föremål för en tysk-österrikisk tv-film: “Bach – Ein Weihnachtswunder”. Och förmodligen är “Juloratoriet” med 290 år bakom sig fortfarande ett både underbart och storslaget musikstycke, dekorerat med både trummor och trumpeter. Johann Sebastian Bach skrev verket före julhelgen 1734-1735, då han var kantor i Thomaskyrkan i Leipzig. Det är i grunden en svit på sex kantater, tänkt att framföras separat vid flera olika tillfällen ända fram till pingst.
Tar ungefär åttio minuter de tre första delarna som ofta framförs i ett svep. Som på torsdagens fullspäckade konsert med Kungliga Filharmonikerna, Eric Ericsons Kammarkör och fyra mycket fina svenska solister. Lördagens repris är lika slutsåld och överklagandet går inte att ta miste på. Slagverket glider inledningsvis lite, men den stolta våren i orkesterklangen är där den ska under ledning av den italienske barockspecialisten Luca Guglielmi.
I mitten står en snurrande motor med både cembalo och en bröstorgel. Men den dramaturgiska styrkan i “Juloratoriet” består framför allt i variationsrikedomen mellan inte bara arior och recitativ, solister och ensembler utan också mellan röst- och instrumentkombinationer. Här är den klangfulla jubelkören som tillkännager Jesu födelse och stämmer in med “glädje och fröjd”. Men också den seriösa evangelisten som berättar om skatteuppbörden och resan till Betlehem.
Tenoren Martin Vanberg gör en oerhört fin insats, behagligt svävande på högt – skonsamt och vänligt och tydligt. Som sångledaren Joakim Agnas solotrumpet. Stämmor som sömlöst kompletterar varandra och ger liv åt berättelsen genomsyrar verkligen föreställningen mellan munterhet och pastoralt lugn med Katija Dragojevics djupt vackra altröst, Anton Ljungqvists stödjande baspartier och Maria Keohane som en flankerande sopranängel. Ett bevis så gott som något på att några av landets konserthus flyger i utländska sånggrupper alldeles för ofta och helt i onödan.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik
