Konsumbutiken mitt i byn – hufvudstadsbladet

När jag var barn det fanns konsumtion och folk hade en kollektiv framtidstro; nu finns ICA, Lidl eller Normal och de flesta är missnöjda individualister. Så skulle jag personligen kunna peka på kärnan i boken om en Konsumförståndare i Ångermanland som jag läste med stort intresse: Huset mitt i byn, av DN-journalisten Jonas Fröberg (Weylers förlag). Boken berättar om hans farfar, Axel, som tillhörde skogsarbetarproletariatet men som kastade sig in i de framväxande folkrörelserna för att hjälpa till att ge kapitalismen ett vänligare ansikte under några decennier. Och själv en mening med livet.

tjäna inte på andra, tjäna varandra. Så läs ett motto på väggen i tusentals konsumentbutiker runt om i Sverige. Man skulle kunna kalla det för andelsrörelsens egen lilla bergspredikan. Den kooperativa idén, med rötter i det industrialistiska Storbritannien, var inte en revolutionär attack mot penningekonomin. Det var en dialekt av marknadssystemet som talade om de fattigas nödvändiga samarbete för att få ett drägligare liv och bokstavligen lägre priser. På sätt och vis skapade samarbetet, i glansdagarna när det var Skandinaviens största företagskonglomerat, en ö av rationell planekonomi (inte kommandoekonomi) mitt i den svenska kapitalismen. I by efter by blev Konsumentföreningen en snurrande motor för samhället.

Den där maktlösheten inför höga matpriser vet vi att politiken kan störtas, inte minst efter det amerikanska valet som nyligen gav Donald Trump makt. Fröbergs berättelse om sin farfar lär oss att den enda lösningen på Sfinxens gåta – hur är social förändring möjlig – är människan själv: Hennes förmåga att samarbeta. Något annat har inte världens underordnade.

Men han skröt inte precis om sig själv, denne Axel. Barnbarnet Jonas visste inte ens att han länge kämpat som förbundsledare för högre löner för skogsarbetare. Axel jobbade nog mer än han borde i Konsumbutiken i lilla Myckelgensjö där han var disponent och hans fru slet oavlönat i butiken, den där vita funkiskuben mitt i byn som familjen bodde ovanpå. Han läste romaner som tidningen Vi skrev om, hade boklotterier i butiken.

Under mellankrigstiden och framför allt fram till slutet av femtiotalet växte samarbetet i Sverige till en riktig utmanare till de etablerade. KF bröt upp mäktiga karteller och började med egen tillverkning av allt från kaffe till bildäck. Men man handlade på Konsum inte i första hand av idealism, utan för att vinsten rörelsen gjorde gick tillbaka till medlemmarna i form av returer. Jag minns tydligt från uppväxten den där prasslande kvittoträkningen som mina föräldrar var upptagna med. Men idealismen fanns där som en fantastisk biprodukt av medlemskap i något större än individen. Jonas Fröberg är säker på att hans farfar kändes som en del av ett samhällsbygge.

Axel gick i pension på nyårsdagen 1971, efter mer än trettio år som konsumentdirektör. Vad har han lämnat efter sig? Svar: Minnet av vad som är möjligt inom den krassa ram som alltid ges till de underprivilegierade. Jonas Fröberg skriver inte bara om sin farfar. Han skriver om en hel folkrörelse – ja, flera folkrörelser – som under ett halvt sekel lyft detta land. Från höger har det gradvisa sammanbrottet av samarbetet från det nyliberala åttiotalet och framåt gett upphov till mycket skadeglädje – inga alternativ är möjliga – och från vänstern känslor av resignation. När jag läste Sara Kristofferssons bok om Konsum förra året kände jag det: Här finns ett sjunket Atlantis, en förlorad utopi, nästan inom en snar framtid i svensk historia.

I Jonas Fröbergs bok du når den personliga kärnan i denna utopi, och förstår vad kollektiva åtgärder kan göra med ett nyligen stagnerat samhälle. Du ser Axel. En julskyltsmorgon river han av tidningen från de två skyltfönstren och halva byn står där och glor i hänförelse. I lilla Myckelgensjö gav man för övrigt inte upp heller efter nedläggningen av Konsumbutiken: Ett byakooperativ startades.

Lektionerna är och förbli dessa: endast breda folkrörelser kan förändra saker och ting och revolter mot den otvetydiga kommersialismen måste ske om och om igen och måste hela tiden börja om. Det konsumtionssamhälle vi har idag är inte kompatibelt med biosfären och planetens gränser. Det vet vi. Men glöm det i det ögonblick vi går och handlar, även när vi kliver in i de sista Coop-butikerna.

Samarbetet dansade en historisk sommar. Men folk kommer att dansa igen, på ett eller annat sätt för somrarna kommer tillbaka, varmare.