Svenskarna håller hårt i plånboken. Kurvan över konsumtionen brukar peka uppåt, men de senaste åren har den planat ut och tyngt.
Dåliga nyheter för landets ekonomi. Hälften av Sveriges bruttonationalprodukt är direkt kopplad till privat konsumtion och att den fortsätter att vara dämpad är den viktigaste förklaringen till den rådande lågkonjunkturen.
Men också: goda nyheter för miljön och klimatet, rimligen. Lägre förbrukning innebär mindre resursförbrukning, mindre utsläpp, mindre avfall.
Hur sätter man ihop det?
Vi börjar i en annan ände. Ordet konsumtion är inte glasklart. Många tänker på kläder och onödiga prylar, men i ekonomisk teori är begreppet bredare och man kan även “konsumera” fritid till exempel. Det blir lite akademiskt.
Om vi istället håller oss till den officiella statistiken och SCB:s räkenskaper kan Sveriges ekonomi delas in i fyra huvuddelar: privat konsumtion, offentlig konsumtion, investeringar och nettoexport.
Allt detta summerar till bruttonationalprodukten, BNP.
I denna division saker som cancerbehandlingar, förskoleplatser, sophämtning, yogaklasser, DN-prenumerationer och makaroner räknas som konsumtion.
Konsumtion är därför inte – åtminstone inte i våra nationalräkenskaper – bara grejer. Variationen är stor, även i klimatutsläpp och materialförbrukning.
Totalt är nästan tre fjärdedelar av vår ekonomi konsumtion. Är de andra delarna, investeringar och export, mindre resurskrävande?
Inte nödvändigtvis. När man tittar på statistiken över materialkonsumtion i Sverige är det saker som sticker ut. Grus och sand är det vi använder överlägset mest, volymmässigt. Per svensk handlar det om cirka nio ton varje år.
Men de flesta beställer inte hem lastbilslass med grus så till en man. För det mesta är det material inom byggbranschen. Hela vårt samhälle är byggt ovanpå krossad sten och uppburet av betong, som mest är sand och sten.
Det gäller vägar, järnvägar, teatrar, varuhus och vårdcentraler samt bostäder. Investeringar, alltså.
Investeringar är mycket finare ord än den lite smutsiga “konsumtionen”. Men när det gäller material och utsläpp är det ena knappast bättre än det andra.
Och det är också relevant att alla investeringar ytterst är inriktade på konsumtion. När Trafikverket bygger nya järnvägsspår är målet ökad konsumtion av transporttjänster. Poängen, även med ett nytt äldreboende, är att fler ska kunna konsumera äldreomsorgen.
Export ses i Sverige som det mest ädla i ekonomin. Vi har ett överskott i bytesbalansen vilket gör att vi säljer mer utomlands än vi köper. Bra. Men vad det innebär är att vi gärna producerar och tar emot inkomster och sedan lägger ut själva konsumtionen. Vad det är som är så väldigt bra med det är egentligen oklart.
Men att spara då, är det inte ett sätt att bromsa konsumismens tunga hjul och skona jorden?
Kanske på kort sikt. Men sparade pengar tenderar att leda till investeringar, vilket leder till tillväxt. Och den som snålar och sparar och lämnar ett arv till sina barn, det skjuter bara upp konsumtionen till nästa generation. Dessutom med ränta på hela beloppet.
Oavsett hur du vrider och vänder dig i frågan verkar det omöjligt att komma runt konsumtionen. All verksamhet i ekonomin är inriktad på konsumtion i någon form. Alla inkomster i ekonomin kommer också från konsumtion, antingen direkt eller indirekt. Och alla vill ha inkomst.
Det utesluter naturligtvis inte att man funderar över problemen.
Jag ringer Erik Angner, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet som också är disputerad i nationalekonomi. Han tar upp flera exempel på typer av konsumtion som alla egentligen helst vill undvika.
Statusförbrukning, till exempel. Visst, det kan vara tillfredsställande att köpa något fint som tjänar sociala poäng.
Men det hela blir lite som älgtjuren. Att ha de mest kraftfulla hornen ger honom en fördel under brunsten. Men för både individen och arten är stora horn annars en opraktisk börda. Om älgtjuren kunde skulle han förmodligen försöka bryta loppet, införa ett nedrustningsprogram.
En del av vår privata konsumtion har likheter med det dilemmat.
påpekar Erik Annger att konsumtionen förändras samtidigt som välståndet ökar.
Vi klättrar högre och högre på behovsstegen. Och det vi hittar på de övre trappstegen är många saker som kräver mindre material och bränsle. Vi vill ha mer och mer sjukvård och underhållning till exempel.
Detta är en del av förklaringen till varför klimatavtrycket och resursförbrukningen i vårt samhälle inte längre följer konsumtionskurvan uppåt.
Mellan 2008 och 2022 ökade hushållens konsumtion med en fjärdedel. Samtidigt minskade de konsumtionsbaserade klimatutsläppen (som ska fånga effekterna även från den del av vår konsumtion som produceras utomlands) ungefär lika mycket.
Med nya resurseffektiva produktionstekniker, grön energi, mer fossilfria transporter och energieffektivitet som fortsätter att utvecklas – gärna ännu snabbare – kan den trenden fortsätta.
Konsumerar vi också för mycket eller för lite?
Utan tvekan förbrukar vi alldeles för mycket resurser och fossila bränslen. Det är en kris att vår samhällsapparat och våra liv anstränger miljön och klimatet så mördande hårt som de gör.
Men att klimatfrågan har hakat fast vid själva begreppet konsumtion beror sannolikt på den starka förskjutningen mot skuld, personliga val och privat ansvar.
Den slagsidan kan ifrågasättas.
Naturligtvis spelar det roll vad och hur individer konsumerar. Men det kan vara så att frågan helt enkelt är felaktigt formulerad.
Läs mer: Fler krönikor av Carl Johan von Seth
