Någon har sagt att åsikter är som spikar. De sitter tätare ju mer du slår dem.
Kärnkraft är inget undantag.
Trots att mångmiljardplanen för framtida kärnreaktorer har avvisats av statens egna myndigheter och experter trycker regeringen på gaspedalen. Kraven på mer exakta analyser ses bara som onödigt grus i maskineriet.
Projektet som kommer att dominera energipolitiken de kommande 40 åren klubbas redan i maj.
Kärnkraften är regeringens stora prestigeprojekt och moder till Tidösamarbetet. Det var legeringen som först svetsade samman delarna. Ingen behövde kompromissa, alla gillade redan kärnkraft.
Att nu stanna upp och gör en grundläggande analys skulle tolkas som att ge oppositionen rätt i frågan där högerpartierna byggde en av sina mest centrala berättelser: Historien om hur de andra “monterade ned ett av världens bästa energisystem”. Kärnkraften är en central del av berättelsen om hur oppositionspartierna skadade Sverige.
Det förklarar varför regeringen inte vill förhandla med S om långsiktiga spelregler. Det handlar inte om tidsbrist, regeringen vill helt enkelt inte hålla med. Tidöpartierna ser konflikten om kärnkraften som en av sina viktigaste politiska tillgångar och de vill inte förhandla bort den.
2025 är också året när många partier håller kongresser. Det är nu som positionerna justeras inför valåret.
På S-kongressen ska Magdalena Andersson köra hem sin auktoritet inför den interna oppositionen som vill se en mer offensiv investeringspolitik. För partiledningen är debatten i sig inget problem, tvärtom kommer den att användas som PR för hur otåliga Socialdemokraterna är på att bygga ett starkt Sverige.
Ledningen kommer säkert att kompromissa och skärpa formuleringar men inte på ett sätt som förändrar policyn på riktigt. Socialdemokratiska kongresser brukar resultera i att alla sidor kan säga att de vann.
Centrummötet blir ett elddop för Muharrem Demirok. Han vill närma sig S och därmed indirekt acceptera ett framtida V-samarbete. Mot honom står centristerna som fortfarande hoppas kunna samla stöd för ett oberoende liberalt parti mellan blocken.
De andra oppositionspartierna följer den centrala debatten med viss nervositet. En förlust för Demirok skulle också vara en förlust för de som hoppas att motståndet ska samlas.
Och så är det det här med Liberalerna.
Det är dags igen för partiets landsmöte, dags igen för att diskutera regeringsfrågan och återigen att dra “röda linjer”. De gamla är redan passerade och därför handlar de nya om huruvida man håller med om att Sverigedemokrater kan bli ministrar. Bara tanken får många partiaktivister att vända ryggen till.
För människor som inte är medlemmar i Liberalerna kan det vara svårt att greppa det enorma dramat. Varför har diskussionen om SD-ministrar fått en så stark laddning för liberaler?
De har redan ett intimt samarbete med Sverigedemokraterna. De bor tillsammans med sverigedemokratiska tjänstemän i regeringskansliet. Alla viktiga politikområden förhandlas med SD. Liberaler står axel vid axel med Sverigedemokraterna framför tv-kamerorna nästan varje dag. Båda partiernas politik går samman i regeringspolitiken.
Sett ur Tidös ögon framstår Sverigedemokratiska ministrar bara som nästa logiska steg i samarbetet.
Men för inbitna L-partister skulle det äntligen krossa den redan illa försämrade självbilden av att vara det liberala bålverket mot auktoritär nationalism.
Det gäller nu för Liberalernas ledning för att få partifolket att å ena sidan fortsätta propagera mot att ge Sverigedemokraterna ministertitlar. Men förbered samtidigt partiet på att kunna böja sig ner i en kommande förhandling. Med hänvisning till “väljarna har sagt sitt”.
Johan Pehrson brukar beskriva samarbetet som “både sött och surt”. Nästa år kan han behöva svälja några av de suraste pillren i Tidöavtalet.
Han måste hålla med SD om hur en “ärlig livsstil” ser ut. Till exempel om människor ska kunna bli av med sina uppehållstillstånd om de har särskilt klandervärda åsikter. Borde tiggeri förbjudas? Ska regeringen skärpa rätten till tolk när invandrare har kontakt med vården och andra myndigheter? För Sverigedemokraterna är det självklara delar av Tidöavtalet.
Medan Liberalerna tycker att tröjan redan känns för tight.
Läs mer av Tomas Ramberg här.
