Krogkommissionens recension: Så bra är Villa Dahlia i Vasastan

Den monumentala statyn av August Strindberg i Tegnérlunden håller ett vakande öga över den nyöppnade Villa Dahlia. Det är familjen hotellägare bakom anrika Diplomat och Villa Dagmar som öppnat det italienskinspirerade boutiquehotellet med tillhörande restaurang.

Man kan lugnt säga att de älskar Italien mycket mer än den svenska författarjätten, som surnade under ett besök i landet och kallt konstaterade att “Rom byggdes inte på en dag, men kan skickas iväg på en”. Han beskrev de mäktiga lämningarna av Forum Romanum lite mer nådigt som “en ganska vacker grop, bara lite skräp”.

Tyvärr hade nog inte Villa Dahlias kök gjort Strindberg mer positiv till Italien.

Utsidan av hotellet är lite anonymt tråkig, men insidan har vackra rutiga stengolv och imponerande speglar. Foajén, i år utrustad med en stor julgran, förvandlas till en restaurangdel med panoramafönster mot gatan, stoppade stolar och en stor, rund bar i centrum.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Det är en generisk och lite lyxig hotellinteriör i beige-grå-mullvad, som inte bara lockar hotellgäster och affärsresenärer utan även grupper av vänner och familjer. Uppmärksamma servitörer finns snabbt till hands med menyer och okonventionella frågor som “hur var din dag?” Vi duckar och testar cocktailutbudet med en bellini & basilika (165 kr) vilket dock är ännu mer okonventionellt än den bekanta frågan. Smaken av basilika gifter sig inte med persikojuicen och bubblan (basingredienser som i sig inte håller någon fantastisk kvalitet). En intetsägande, parfymerad smak tar över.

Förrätterna kommer in i behagligt rask takt. Bruschetta (120 kr) är krispig focaccia med goda kryddor men av någon anledning sockerglaserad. A stracciatella caprese (165 kr) är en lättbakad tomat, täckt av krämig italiensk ost och vad restaurangen beskriver som “lagrad” balsamico. Den serveras med en generös mängd färsk basilika och smaksatt med honung. En ljummen rätt, både bokstavligt och bildligt talat.

Kronärtskocka “Tempura” (125 kr) är fyra små, krispigt stekta kronärtskockor, men tempuran tar över det mesta av smaken och är lite för salt för att grönsaken ska komma till sin rätt, och den utlovade ricottan syns ingenstans.

När förrätttonfisken (155 kr) med fisktärningar, persika och pistage kommer väcks förhoppningarna. Men de lite övermarinerade fisktärningarna känns inte riktigt fräscha. Tillbehöret visar sig vara ännu mer basilika – här som dressing – en ört som vi är ganska klara med vid det här laget.

Det bästa med Villa Dahlias italienskinspirerade kök visar sig vara förrättspizzorna i lite mindre format. Nduja (155 kr), skuren i ätbara bitar, lyfter stämningen. De delar av Pubkommissionen som gillar den bredbara, kryddiga salamikorven från staden Spilinga i Kalabrien är extra nöjda med toppingen. Pizzan med sina perfekt fluffiga och brända kanter, färska ruccolablad, honung och knapriga valnötter är riktigt god även om tomatsåsen är för söt.

Efter förrätterna verkar luften ha gått ur köket och servicen. Det blir väldigt lång väntan på varma rätterna trots att den bara är halvfull. Sedan har vi gott om tid att studera den helitalienska (!) vinlistan, som har ett ganska imponerande urval av flaskviner (Baroloälskare kan definitivt få sitt lystmäte), men mycket mer begränsat av glaset. Ett glas siciliansk Trovati Bianco (135 kr) är, med Stockholmsmått mätt, ovanligt prisvärt och fräscht, men utan att nå några stora höjder.

Bland huvudrätterna finns pasta och “signaturrätter”. Vi väljer chongiglie rigate guanciale (265 kr), en generös portion pastaskal med intetsägande tomatsås och rikligt med pecorino. De stora bitarna av den lufttorkade guancialen är så hårt stekta att de smakar brända och är svåra att tugga.

I så fall är den typiska hotellburgaren DC Cheeseburger (285 kr) ett bättre val: En smörig brioche med en burgare med rosa insida. De hårdstekta baconskivorna på toppen finns inte på menyn. Tillbehören, gul lök, sallad, en tomatskiva och chunky pickle, serveras i en skål vid sidan av.

“Fries mystique” är en rejäl portion pommes frites, där mysteriet nästan är identiskt med grillkrydda. Samma pommes förekommer i menyns dyraste rätt, entrecote (385 kr), en trist köttbit dränkt i en alltför syrlig sås som bara smakar balsamico. Nästan oätliga.

Fiskälskare deltar i lotteriet pesce con vermouth (355 kr), en bit saftig röding med smakrik smörsås och lättkokt broccoli. En puck hårdpackad potatisgratäng som verkar ha stått länge i kylen är dock ingen bra match.

Desserter är kanske inte den bästa grenen av det italienska köket. Möjligen är det därför Villa Dahlia plötsligt är otrogna Italien och överraskar med franska madeleinekakor (145 kr) av riktigt god sort efter maten. De tar ett tag att ta sig från köket, men så kommer plötsligt en tallrik nybakade varma kakor med lättvispad grädde som fått friskhet av passionsfruktsmassa. Mums!

Hallon- och pistage-tiramisu (145 kr) är en variant på den italienska klassikern där kaffet byts ut mot hallonsylt. Den är vacker att se på och den kanderade pistagen är trumfkortet i en efterrätt som utan bitterheten från kaffet är ganska söt. Snarare än en tiramisu påminner den oss om den virala amerikanska versionen av prinsesstårta – med mascarpone istället för grädde.

Villa Dahlia har helt klart mycket att jobba med om man vill bli en matdestination som matchar hotellmyset. Det italienska köket ställer höga krav på både råvaror och hur man hanterar dem och där är Villa Dahlia inte med i spelet ännu.

Läs mer:

Läs mer av Krogkommissionens tester

Vill du ha fler tips på mat, dryck och restauranger? Eller dela dina egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och pubar!