I tisdags var det nitton (!) år sedan vi fick det sista livstecknet av Dawit Isaak. Samma dag tilldelades han Edelstamp-priset med motiveringen att “…han var en modig journalist som vågade publicera öppna brev med krav på demokratiska reformer i Setit.” Setit var tidningen som Dawit Isaak skrev för och var delägare i, 2001 stängdes den av regimen som även fängslade alla kritiska journalister.
Men journalisten, dramatikern och regimkritikern Isaak kunde givetvis inte själv ta emot priset eftersom han sitter fängslad. Istället var det dottern Betlehem Isaak som gjorde det i Riddarhuset i Stockholm.
Tänk er att växa upp utan någon naturlig kontakt med sin pappa, som hjälper till med läxor, som följer med på idrottsaktiviteter på kvällarna, som både tröstar och förbjuder.
Tänk dig också att vara en pappa som under nitton år inte får veta något om hur barnen mår, inte får utbyta åsikter och skämta som föräldrar gör. Betlehem, Danait och Yoran – det är namnen på Dawit Isaaks tre barn.
Varför exakt nitton år? Jo, i november 2005 försämrades Dawit Isaaks hälsa så mycket att den despotiska regimen i Eritrea tillät honom att söka sjukvård mellan den 19 och 22 november. Då passade han också på att ringa sin familj i Göteborg.
– Jag är snart hemma, sa han.
Samtalet varade bara några minuter. Det var en tung stämning i huset, berättar Betlehem nitton år senare.
Och Danait kommer fortfarande ihåg sin fars ord än i dag.
– Min pappa pratade svenska med mig. Jag pratade Tigrinya med honom. Han sa: “Du behöver inte tala tigrinja!”
De pratade om Valhallabadet i Göteborg dit Danait gärna går.
– När jag kommer hem ska vi gå till simhallen, sa Dawit Isaak.
han hade aldrig blivit en kugge i den tysta diplomatins misslyckade apostlar i kronprinsens ställe.
Vi var många i Sverige som tolkade Dawits telefonsamtal som att han var ledig och på väg att återförenas med fru och barn.
Ödets vindar ville annat. Det blev snart uppenbart att vår kunskap om despotiska tillståndens anatomi var bristfällig. Strax efter telefonsamtalet fördes Dawit Isaak tillbaka till sin fängelsecell någonstans i Eritrea. Det var den 22 november 2005.
Den då sjuåriga flickan Danait och hennes syskon har nu i mer än två decennier väntat på att deras pappa ska komma hem till Sverige. Många gånger har jag trott att Dawit Isaak hade varit på fri fot om Sverige i Eritrea hade haft en diplomat av den modige Harald Edelstams kaliber.
Att Dawit Isaak får Edelstamppriset bär inte bara på en stark symbolik utan också flera budskap. För det första, att ambassadör Harald Edelstam aldrig hade övergett en svensk medborgare i det land – Chile – där han tjänstgjorde, han hade aldrig blivit en kugge i den tysta diplomatins misslyckade apostlar i kronprinsens palats.
Hade vi haft en Harald Edelstam i vår tid hade Dawit Isaak nog varit en fri man för länge sedan.
Läs mer:
Björn Wiman: De kom för Marcus och Martinus – och träffade Dawit Isaak
