Lantmätarnas saltade räkningar skapar kaos i Dalabyar – hufvudstadsbladet

En behövs återupptagande av Lantmäteriets verksamhet, bort från den nyliberala avgiftsfinansieringen, vilket lett till skyhöga administrationskostnader och att många gamla konflikter förblir olösta.

Ett exempel på det senare är “inbördeskriget” som pågår i Björbos södra fäbodar och inom Björbo-Floda Fiskevårdsförening.

Lantmätarens kontor generaldirektör Susanne Ås Sivborg fick sparken häromveckan. Regeringens förtroende var förbrukat. Bakgrunden var att Lantmäteriet under flera år lämnat ut säkerhetskänsliga uppgifter utan sekretesskontroll utan att ha agerat och att generaldirektören skulle ha känt till detta. Sivborg förnekar detta och säger att de stängde av dessa läckor så fort hon fick kännedom om dem.

Och detta är förstås seriöst med tanke på det säkerhetspolitiska läget, men problemen på Lantmäteriet ligger mycket djupare än så. Och de landar faktiskt mer på en politisk nivå eftersom hela ledningen av denna myndighet är besläktad med ett socioekonomiskt fiasko. Där mycket av oron kan spåras till de nyliberala “effektivitetsinriktade” reformerna, som “New Public Management” som skulle göra myndigheter och offentlig verksamhet mer “affärsmässig”, och som lanserades under 90-talet och framåt.

En mycket viktig del av dessa “reformer” är att myndighetens medel har omdirigerats från bidrag till avgifter från “brukarna”. För 2023 uppgick Lantmäteriets intäkter till 2,2 miljarder kronor, varav 1,4 miljarder kronor utgörs av avgifter, där den största och tyngsta delen av den ”administrativa verksamheten” i stort sett helt är avgiftsfinansierad.

Men det har länge funnits kritik mot Lantmäteriet, där till exempel Riksrevisionen i en rapport från 2022 konstaterade att handläggningstiderna var långa och osäkra, att avgifterna stigit kraftigt, utan någon riktigt bra förklaring, och inte minst att det råder stor osäkerhet. om vad ett förfarande kommer att kosta.

Man skulle kunna tro att insikten om behovet av djupare förändring har landat hos den sittande regeringen, där infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlsson i samband med Sivborgs övergång till Regeringskansliets “elefantkyrkogård” konstaterade att “Lätmäteri har en central roll. i samhällsbyggnadsprocessen och regeringen anser att Lantmäteriet för myndighetens bästa behöver en ny generaldirektör för att vidta nödvändiga åtgärder och för att återvinna förtroendet.”

En riktig förändring det handlar dock mindre om att byta generaler och mer om viljan att peta på den nyliberala “köksmödding” som är vägledande för regeringen idag. Den lusten är nog begränsad i det styrande Tidölaget.

Men för “verklighetens folk” är behovet av en radikal förändring mer påtagligt. Inte minst hos dem vars verklighet är på landsbygden, som till exempel Dala-Floda där jag bor.

Jag pratade till exempel förra veckan med en kompis som hade delat en mindre fastighet, som han och hans bror hade fått ta över efter sin pappa. Lantmätarna var där i en halvtimme och slog ner två rör och de eller någon annan skrev in de nya uppgifterna och en ny fastighetsbeteckning i fastighetsregistret.

Kostnaden för festen var 80 000 kr, vilket motsvarade det ungefärliga värdet på en av de nybildade tomterna.

Och det är i intervallet 70 000-200 000 kronor, som den här typen av tjänster brukar kosta, enligt myndigheten själv. Det vill säga i paritet med en kraftigt sältad räkning från en advokatbyrå som Vinge eller den berömda Borlängebyrån Rive.

Och det är dyrt, men relativt mycket dyrare på landsbygden än i storstäderna, där de underliggande markvärdena för en villatomt kan uppgå till några miljoner kronor. Priserna tar dock inte hänsyn till detta.

Jag skulle vilja argumentera att väsentligt lägre avgifter för den här typen av tjänster skulle stimulera byggande och utveckling på landsbygden långt mer än någon möjlig lättnad inom kustskyddet skulle kunna göra.

Och jag vill också hävda att de höga kostnaderna för administration skapar ytterligare stora problem som lätt leder till den sortens konflikter och problem som paradoxalt nog är själva anledningen till att vi har skapat en gemensam institution som Lantmäteriet. Det vill säga en myndighet som kan ange de gränser och villkor som gäller lika för alla inblandade intressenter.

Eftersom de höga kostnaderna leder till att många friktionslösande åtgärder inte genomförs.

En tyvärr lysande, exempel är all omdirigering som har gjorts i Dalarna. Motivet för dessa har dels varit att konsolidera skogsägandet i mer “rationella” skötselenheter och dels, men kanske inte fullt ut uttryckt, att öka virkesuttaget ur skogen för att tillgodose det inflytelserika svenska “skogsindustriella komplexet”.

Men vid dessa förfarandet har Lantmäteriet undvikit att lösa andra problem som kunde/bör ha angripits. Det gäller till exempel hur det nya ägarmönstret av skog och jordbruksmark har påverkat andelstalen för de berörda vägnäten.

För Dala-Floda vägförening skulle en sådan ordning kanske kosta en halv miljon kronor, men utan att intäkterna påverkas särskilt. Men resultatet är att det blir mycket friktion.

En till exempel är att Lantmäteriet genomgående undvikit att peta i de gamla samhällena som ligger i anslutning till och mitt i många byar och fäbodar. Det har helt enkelt inte funnits betalningsvilja för att lösa upp många av dessa samhällen, som idag inte riktigt fyller några behov. Men med stora konflikter som följd.

Ett utmärkt exempel från Dala-Floda är tvisterna kring Lövbergets fäbod, där sedan länge gemensamhetsanläggningen, vägsamfälligheten, blandats ihop med den samägda marken i samma område.

Före omarbetningen fanns det åtminstone ett visst samband mellan andelsägandet i marken och användningen av vägen, men efter omarbetningen, där många skogsägare och bl.a.
aktieägare fick sina utgifter inom helt andra områden, så intressegemenskapen sjönk mot noll.

Att vägföreningen under lång tid såg den och den samägda fastigheten som en och samma, och att Lantmäteriet inte tog upp frågan i samband med omarbetningen, har skapat förutsättningar för det “inbördeskrig” som rasar fortfarande i och kring en av Björbos södra fäbodar.

En annan fråga där jag personligen har ännu större insikt och som också till stor del knyter an till nyligen genomförda omarbetningar och fastighetsbildningar rör frågan om vem som egentligen har fiskerätt inom Björbo-Floda Fiskevårdsförening.

Det är Lantmäteriet som för register över vilka fastigheter som har fiskerätt. Men Lantmäteriet verkar inte ha haft några större incitament att hålla bättre koll på detta.

Fiskerätten är normalt knuten till någon så kallad stamegendom, men kl
omarbetningen och andra fastighetsbildningar har de inte överlåtit fiskerätten till nya och ombyggda fastigheter.

Det gör en många fastighetsägare som har strandtomter och skogsfastigheter som gränsar till sjö, damm eller älv saknar fiskerätt även om de tror det. Andra kan sitta med en sektionerad bostadsfastighet, som inte gränsar till något vatten men ändå har kvar fiskerätt, samt samäganderätt i andra oförlösta samhällen och gemensamhetsanläggningar.

Och det är en ganska stor uppgift att ta reda på detta. Och Lantmäteriet har inget bra och sökbart register för att ta reda på vilka fastigheter som faktiskt har fiskerätt. De gör heller inga utredningar kring detta utan har överlåtit detta till externa parter, som Vattenägarna.

Men att etablera eller att uppdatera en fiskeförenings register över vem som har fiskerätt är ingen billig historia. Kostnaderna kan lätt överstiga en miljon kronor.

Konsekvensen av detta är att det inte görs, vilket naturligtvis skapar osäkerhet, konflikter och i förlängningen ett ointresse av att gemensamt kunna utveckla den resurs som fisket är.

Slutsatsen är klar helt enkelt att det är dags att ompröva Lantmäteriet, där verksamheten bedrivs enligt den samhällsnytta den ska medföra och inte av vem som har råd att betala sina salta räkningar.

Per Lindvall är ekonom och journalist.