Lars Andersson: ”Grundsjukdomen är att jag tror på Gud”

Skitig vintergrå himmel över centrala Sunne. Dovt dis. Lars Andersson kliver ut på farstukvisten. Kramar en snusprilla. Han hälsar vänligt, men lite avvaktande. Värmlandsförfattaren har – trots sin status inom svensk litteratur – gett få intervjuer genom åren. Inne i sekelskiftesvillan skruvar han på sig när jag frågar hur det känns att DN kommer på besök.

– Nja, intervjuer är inte min paradgren. Och det är ett tag sedan jag stod i en stor tidnings strålkastarljus.

Lars Andersson debuterade för 50 år sedan, 1974, med romanen ”Brandlyra”. Han var 19 år och starkt influerad av författaren Aksel Sandemose. I tidningen Vi anklagades han för plagiat av författaren och litteraturkritikern Carl-Eric Nordberg – som hade skrivit den stora Sandemose-biografin.

– Jag är rätt trött på att det där fortfarande tas upp. Men visst, det var första varvet i offentligheten, det var …

Återkommande under intervjun stannar han upp så här. Mitt i en mening. Väger orden noga.

– … ingen riktigt kul början. En osäkerhet kring det legitima i vad jag trodde att jag höll på med. Det gjorde mig obekväm i intervjusituationer ett tag framöver. Numera är det inte så, nu känns det bara svårt rent generellt att gripa tillfället och säga något av vikt.

Så lyser han upp. Ler finurligt.

– Om det beror på blygsamhet vet jag inte – man får gärna resa statyer över mig.

Vid 70 – han fyllde jämt i våras – påminner Lars Andersson om en slank Hemingway. Grov fiskartröja, kritvitt skägg, genomborrande blick. Att sammanfatta hans författargärning är knepigt. Det är en romanvärld som inte låter sig hisspitchas.

– Jag har aldrig skrivit synopsis till mina böcker. Och skulle jag göra det så skulle det nog se torftigt ut. Det är inga historier som går att sälja till Netflix.

Med ett 30-tal titlar har han vecklat ut ett vidsträckt textlandskap. Romaner, essäer, biografier, litterära deckare. Med utgångspunkt i Värmland tar han läsaren ut i världen; Boston, Barcelona, Bangalore. Ytligt sett spretar innehållet, som björkarnas grenar utanför villafönstret. Han behandlar indisk och judisk mytologi, svenskt bondesamhälle. Men tittar man närmare ser man ett flätverk som fångar sambandet mellan människa och natur, religion och politik, historia och samtid.

– Mina romaner hör ihop. En from förhoppning är också att andra ska se ett helt författarskap, inte bara enskilda böcker.

Han startade sin yrkesbana som journalist. Efter avbrutna medicinstudier i Uppsala började han skriva kulturtexter, bland annat litteraturkritik för DN, och var under en kort period kulturchef på Göteborgs-Tidningen. Det litterära genombrottet kom 1979, med den fjärde romanen ”Snöljus”.

– Det tog några år innan jag bestämde mig för att skita i utbildning och vanligt yrkesliv. ”Snöljus” var väl spiken. Den gav mig tron på att jag kunde ägna mig åt skrivandet på heltid. Och så den möjligen idiotiska idén att flytta ut på landet. Till ett eget värmländskt älgtorn, från vilket jag kunde betrakta världen.

Han beskrivs ibland som allvarsmättad – men en underskattad dimension i böckerna är humorn.

Den här meningen ur ”Snöljus” glömmer jag aldrig: ”alla dessa älvar har slungats utför som ett barn på kälke som plötsligt befinner sig singlande i luften ovanför 90-metersbacken i Garmisch-Partenkirchen, nyårsdagen, Plex Petersson och bleka åskådare som börjar minnas detaljer i sina nyårslöften”.

– Jag gillar det drastiska, både underdrifter och hyperboler. Man måste ha roligt när man skriver.

Lärarsonen Lars Andersson växte upp i Karlskoga. I tioårsåldern slukade han Vilhelm Moberg. De flesta av hans kompisars farsor jobbade på vapenindustrin Bofors. Karlskoga var en prototypisk folkhemsstad, säger han.

– Socialdemokrati och tungindustri, bägge inriktade på export. Sen att Bofors hade alla dessa internationella kopplingar, detta spindelnät av vapenaffärer, det var ju som krattat för en romanförfattare. Men det förstod jag långt senare.

Han förvandlade Karlskoga-stoffet till litteratur i den Augustprisnominerade ”Berget”, som kom ut 2002.

– Det är väl det närmaste en självbiografisk roman jag har kommit. Livskänslan i en ungdomstid. Som sen får spela mot en nutidshandling i Indien. Jag var där mycket då, under en radda av år.

Lars Andersson visar sitt arbetsrum. Här har han tillbringat de senaste åren med att arbeta på ”Försök med ett liv” – en 800 sidor lång biografi över Göran Tunström. Till hjälp har han haft Tunströms tidigare okända anteckningsböcker.

– Jag blev klar med det sista kapitlet i går.

Hur känns det?

– Jag har inte vågat känna efter. Nu är det bara att vänta på att dödspatrullen, redaktör och förläggare, ska skjuta ner mina darlings. Men den dagen då den helt har lämnat mina händer, så vet jag inte …

Tystnaden slår rot i rummet igen.

– Då får jag väl köpa något starkare snus.

Göran Tunström, en av 1900-talets mest folkkära författare, är 25 år efter sin död märkbart levande. Samtidigt som Lars Anderssons biografi kommer ut i vår sätter Linus Tunström upp sin pappas mest älskade roman ”Juloratoriet” på Dramatens stora scen. Andersson och Tunström delade litterära jaktmarker – Värmland – och var dessutom nära vänner.

– Jag träffade Göran under ett litteraturevenemang i Stockholm, vintern 1978. Efteråt slog vi följe genom stan i snöstormen. Det kändes omedelbart som om det fanns ett band mellan oss. När jag reste till Stockholm från Värmland de kommande åren så bodde jag för det mesta hos honom. Hans dörr stod alltid öppen.

– Några ämnen för mina romaner har lagts i knät på mig. Karlskoga som sinnebild var ett, alla släktgenerationer i bondbyn Hedås ett annat, och det jag upplevde av Indien ett tredje. Och så barndomen, den har man ju fått given. Samma sak är det med den här Tunströmbiografin.

Efter samtidsromanen ”Nu” återvände Lars Andersson i fjol till den historiska romanfåran med ”Hittebarnet i Kyjiv”. Däremellan skrev han sin allra första diktsamling, ”Jordens ansikte”. Poesidebuten kretsar kring rosenkransen, den vanligaste bönen inom katolicismen. Det gudomliga är påtagligt närvarande i hans romaner. För sju år sedan konverterade han till katolska kyrkan.

– Grundsjukdomen i det hela är naturligtvis att jag tror på Gud. Det kom oväntat på mig, för mer än 40 år sedan. Därefter försökte jag hitta mitt sammanhang.

Katten Silia gnäller från köket. Husse flyger upp för att släppa ut henne.

– Det är själslugnande att tillhöra en stor kyrkogemenskap med långt minne. Även om vi är en patetisk liten skara här i värmländska skogen. Den katolska kyrkan talar till mig genom sakramenten. Att handlingarna, överlåtandet, är viktigare än utläggningen från predikstolen. Fast mycket teologitröskande har det förstås blivit innan jag hamnade där jag hamnade.

I Sunne centrum hittar vi bord på en bullrig lunchbistro, vägg i vägg med biblioteket.

– De har massor av tidskrifter med olika teman: katter, stickning, cigarrer, vad vet jag – men inte en enda litteraturtidskrift, säger han och kommer in på landets galopperande läskris.

– Jag skulle önska en litterär offentlighet som fler kunde känna att det brändes i, inte minst för unga människor. Inte så att alla nödvändigtvis har anledning att bry sig om litteratur. Men det är ju det här med språk. Det tysta inre som sträcker ut sig i språket.

Lars Andersson beskrivs ofta som en av de främsta svenska författarna i sin generation. Men de stora kommersiella framgångarna har uteblivit. I antologin ”Längs berättandets röst. Om Lars Anderssons romaner 1979–2019” (Bokförlaget Edda) har en mängd texter om hans böcker samlats. Hyllningarna haglar. Men här finns också respektfulla invändningar; han är ”irriterande” (Per Svensson om ”Löv till läkedom”), ”svårfångad” (Jan Stolpe om ”Snöljus”) och ”Lars Anderssons romaner kan vara krångliga” (Kerstin Ekman).

Du bråkar mycket med läsarna?

– Men det är inte ett dugg för bråkandets skull, säger han och spetsar en pannbiff på gaffeln.

– Jag tillhör väl en viss romantradition, där saker ska få ta tid. Och så finns nog inte riktigt det där blandvändarelementet. Och inte det autofiktiva. Jo, om jag tänker efter, i en liten bok som heter ”Kavita” (2001). Det är en kärleksberättelse fångad i flykten, och så är det samtidigt en barndomsberättelse.

Vi åker söderut. Genom Selma Lagerlöf-land. I bilen talar vi om vattnet, inte minst älvarna, som rinner som en underström genom författarskapet. Och om USA. Vi ses en vecka efter att Donald Trump vann en jordskredsseger i det amerikanska presidentvalet.

– Jag lever i andnöd. Framför allt för Ukrainas skull.

I 20-årsåldern reste han runt i USA några månader, med Norman Mailers ”An American dream” i jackfickan.

– Det var under upptakten till den planerade riksrättsprocessen mot Richard Nixon. Många med mig såg ljust på Amerika vid den tiden.

2012 hittade man en cancer hos mig som inte såg bra ut. Några timmar senare föddes min yngste son med livshotande komplikationer

Under arbetet med ”Romanen om Hedås” gjorde han en av många senare resor till USA, eftersom berättelsen delvis utspelar sig i svenskbygden Rockford, Illinois. Dubbelromanen kretsar kring det moderna Sveriges frambrytande. Tre århundraden av bönder, hans egen släkt, vid Klarälvens kant. Ingen svensk bondby har genomforskats så noga för ett litterärt verk som Hedås, har han sagt. En great American novel – i värmländsk kostym. Nästan tusen sidor.

– Det är en av romanens lockelser, att man kan ta till riktigt stort, i symfoniskt format. Och någon gång under ett författarliv ska man väl göra det.

Han började skriva på Hedås-romanerna när han var runt 50. Satt i långa perioder på barndomens torpställe. Isolerade sig, likt en litteraturens Bertil Enstöring. Arbetade oavbrutet.

– Det var en parentes i mitt liv då jag hade nästan vuxna barn och förfogade över min tid, och aldrig behövde titta på klockan. Det var fint, ett kaninhål. Ja, inte enbart lyckligt. Det var ensamt också.

Snart befinner vi oss i själva hjärtat av kulturens Värmland. Passerar Mårbacka och Östra Ämterviks kyrka, där Selma Lagerlöf ligger begravd. En bit längre fram ligger det ansedda samtidskonstmuseet Alma Löv. En älg lufsar från ingenstans upp på vägen, fryser under ett uttänjt ögonblick på den frostblanka asfalten, stirrar stint mot oss. När vi parkerar utanför konstnärsresidenset och litteraturhuset Gunnerudsgården, där Lars Andersson har ett arbetsrum, bryter solen fram. Lite motvilligt börjar han tala om sitt livs svåraste period.

– 2012 hittade man en cancer hos mig som inte såg bra ut. Några timmar senare föddes min yngste son med livshotande komplikationer. August, som nu är tolv år och har Downs syndrom. Under det halvår som följde såg det ut som om troligen ingen av oss skulle överleva.

– Men på något sätt vände det för August. Utan riktig förklaring. Det var som om kroppen själv kickade igång. Och sedan, efter strålning och cellgifter och operationer, även för mig. Nu står vi båda stadigt på jorden igen. Vi är som ler och långhalm. Vi har vansinnigt roligt ihop, han överraskar mig med sitt snille hela tiden.

I det akuta läget gjorde Lars Andersson en upptäckt. Han förstod hur viktigt det var för honom att fortsätta hävda, för sig själv, att han är författare.

– Det sa mig någonting om hur starkt identifierad jag är med skrivandet. Det låg något grundläggande, kanske perverst viktigt, i det där. Jag var inte arbetsförmögen den första tiden, men det skrevs för fullt i huvudet.

Arbetar du på något nytt?

– Just nu är det fullt upp med allt efterarbete med Tunströmboken. Men jag hoppas verkligen att jag får ynnesten att gå in i ett stort romanprojekt igen …

En sista mental bensträckare. Så tar han sats.

– För det är livet på en pinne.

Läs fler artiklar av Johan Kellman Larsson och läs fler författarintervjuer