52 procent av väljarna vill ha en ny regering (DN/Ipsos 28/11). 50 procent vill att S ska ingå i det. 37 procent vill ha Magdalena Andersson som statsminister, vilket kan jämföras med de 19 procent som säger Ulf Kristersson (M).
Och vilket ord förknippar väljarna framför allt hennes parti med? Ja, “styrförmåga” (DN/Ipsos 12/11).
Detta är siffror som S-ledaren borde ha med sig när miljöpartister säger att det är dags att “få ihop laget” inför valet 2026, och Nooshi Dadgostar (V) kräver att de rödgröna och centerpartiet diskutera ett samarbete.
Magdalena Andersson har möjlighet att strejka – utan att ha presenterat något färdigt regeringsalternativ.
Men förlorade inte Socialdemokraterna 2022 på att Ulf Kristersson hade samlat sin “sida av politiken” och inte hon? Var inte väljarna osäkra på om hon kunde regera? Var inte högerns teambuilding avgörande? Det är faktiskt nonsens.
S hade regerat i åtta år. Skottlossningarna följde varandra. Inflationen var rekordhög. Den nuvarande regeringen borde ha gått på ett raseri. Kristerssons gäng vann med två ynka mandat.
Finns det någon vem tror att det hade gått bättre om Magdalena Andersson hade kramat Nooshi Dadgostar (V), Per Bolund (MP) och Märta Stenevi (MP) hårdare?
2022 blev MP och V allmänt ogillade. De var särskilt misstrodda i de frågor som dominerade valkampanjen, som energi- och brottspolitik, för att inte tala om Nato och försvar. Att det ändå gick så bra för Andersson berodde på att hon lyckades hålla avstånd, befästa sin egen position i politikens centrum.
Det är svårt att tänka sig ett större slukhål i valrörelsen för Magdalena Andersson än att dra runt Nooshi Dadgostar.
Sedan dess har Miljöpartiet valt nya ledare. De gröna fokuserar hårdare på klimatet och har gjort en mer pragmatisk allokering. Vänstern däremot visar gång på gång att de har problem med antisemitism.
Det är svårt att tänka sig ett större slukhål i valrörelsen för Magdalena Andersson än att dra runt Nooshi Dadgostar.
Rent taktiskt är det det är smart att hålla dörren öppen för andra lösningar. Framför allt är det rätt sak att göra. Det politiska innehållet blir bättre om S vänder sig mot mitten. Tunga områden som energi, försvar och kampen mot gängen skulle gynnas av den sorts långsiktighet som bara uppgörelser mellan Socialdemokraterna och Moderaterna kan erbjuda.
Och S-ledaren behöver inte presentera ett färdigt alternativ inför valet för att framstå som en trovärdig aspirant till statsministerposten. Är det någon som på allvar tror att hon skulle misslyckas med att bilda regering om väljarna säger nej tack till Tidögänget? Stefan Löfven lyckades installera S i Rosenbad under två mandatperioder utan vare sig eget lag eller majoritet. Partiet är – på gott och ont – berett att göra vad som krävs för att vinna makten.
Vad S-ledaren bör dock oroa sig för något annat: Vad ska man göra med kraften. Politik handlar inte alls bara om att vilja, utan att vilja är en bra början på att få något gjort.
Stefan Löfven säkrade makten åt S i åtta år. Men vad som gjordes med det var extremt begränsat. Det berodde inte på att partiet hela tiden hade en “högermajoritet” i riksdagen emot sig, vilket socialdemokrater gärna skyller allt på. Men att han hade så få idéer.
Löfven förstod att kärnkraften är viktig och att en överenskommelse över blockgränserna var nödvändig för att rädda den. Men vad mer?
Varken Socialdemokraterna eller Sverige har råd med ytterligare en omgång av sådan brist på fantasi.
Läs mer:
DN:s redaktion: Vi kan inte låtsas att det som pågår i USA just nu är vanlig politik
DN:s redaktion: Det var ett sällsynt lögnaktigt pressmöte SD och regeringen höll i torsdags
