För snart tre år sedan avslöjade DN hur Spotify fyller sina spellistor med musik från artister som inte finns. På ytan ser det ut som att de handplockar låtar från hela världen: En isländsk klassiskt tränad producent av hiphop-beats; en trovärdig Milanese DJ; en kvinna med italienska rötter som hade gjort sina avtryck i en mansdominerad genre.
Faktum är att några svenska producenter, alla män, stod bakom de hundratals artistnamnen, många med påhittade livshistorier. Vi pratade med en musiker som hade släppt låtar på det sättet, en som blivit erbjuden men tackat nej.
De förväntades massproducera låtar, acceptera sänkta avgifter i utbyte mot en bra chans att hamna på Spotifys officiella spellistor och nå en enorm publik.
Schemat verkade tydligt: Genom att styra lyssnarna mot denna lågprismusik skulle Spotify spara pengar. Förlorarna var alla fullbetalda artister som valdes ut från spellistorna, som följs av miljontals människor.
Vi kunde också visa att chefen för spellistsatsningen hade nära affärsrelationer med ett av de största skivbolagen bakom de falska artisterna.
Men det var en pusselbit som vi inte kunde få ihop. Vi visste inte exakt hur det gick till inne på Spotify där den prisdumpade musiken tog över spellistor. Det vet vi nu, tack vare en kommande bok av journalisten Liz Pelly: “Mood Machine: The rise of Spotify and the cost of the perfect playlist”.
Denna vecka publiceras Harper’s Magazine ett utdragdär jag visserligen intervjuas men allt jag säger är skåpmat vi har publicerat tidigare. Nej, det nya är Spotifys rutiner för att trycka bort riktiga musiker från sina spellistor till förmån för de billiga falska artisterna.
Det hela började 2017, vilket i efterhand verkar logiskt – Spotify börsnoterades året därpå och behövde rensa upp sina lönsamhetssiffror, eller åtminstone minska förlusterna. Sedan skapades PFC, “Perfect fit content”, projektet att köpa in lågprismusik. Den presenterades internt, enligt boken, som “musik beställd för att passa en viss spellista eller stämning, med högre marginaler”, det sista snygga ordet för att betala musikerna mindre.
Musikredaktörerna som väljer låtar för listorna hade tillgång till massor av data: Hur mycket folk lyssnade på eller hoppade över låtar på sina spellistor. Nu fick de ett nytt mått att förhålla sig till: I vilken grad de var fyllda av PFC-musik, alltså de falska artisterna. Andelen PFC-låtar rapporterades i en speciell del av kontrollpanelen med deras statistik. Mer var bättre, fick de höra. “Redaktörer uppmuntrades av sina överordnade, allt mer intensivt, att lägga till PFC-låtar till spellistor”, skriver författaren.
Enligt bokens källor inte alla musikredaktörer var okej med det. De var trots allt sanna musikälskare, de ville välja låtar som betydde något, inte behandla musiken som vilken prispressad produkt som helst.
Med tiden ledde detta till att Spotify rekryterade nya redaktörer med mindre skrupler. Till slut centraliserades PFC-programmet och dess spellistor till en separat avdelning med ett tiotal anställda: Strategic Programmering, förkortat StraP.
Spotify förnekar i boken att redaktörer pressades att lägga till PFC-musik, och att man medvetet rekryterade redaktörer som är motvilliga till det. Precis som den tidigare toppchefen på Spotify förnekade att hans koppling till det falska artistbolaget hade spelat någon roll för hur de kom att helt dominera många spellistor.
Men boken citerar internt meddelanden där redaktörerna uppmanas att använda just sådana låtar. När jag nu kontaktar Spotify svarar de skriftligt, utan att svara på några detaljer. “Den här musiken, liksom all annan musik på Spotify, är licensierad av rättighetsinnehavare och medan villkoren i varje avtal är unika innehåller inget av dessa avtal något löfte om placering på några spellistor”, skriver de bland annat.
Inuti Spotify verkar PFC-programmet ha fått åtminstone en del att tveka. “Jag undrar hur många av dessa spelningar “stjäl” från faktiska, “normala” artister”, skrev en anställd i en intern chatt.
Det måste vara sånt som fick Spotify att vilja hålla allt hemligt. Med de påhittade artistprofilerna och deras livshistorier, en potemkinbakgrund för att dölja hur musiken prisdumpas som om det är toalettpapper.
Läsa fler texter av Linus Larssontill exempel om Front 242:s många år i cybermörkrets tjänst.
