Liu stoppade studenten “Emmas” praktik: “En skola i kris”

NT har i en artikelserie berättat om problemen med våld, hårt språk och hot på Mosstorpskolan i Skärblacka. En anställd har beskrivit det som en “kaosskola” där eleverna har tagit över.

Catarina Jeppsson är ansvarig för VFU (företagsförlagd utbildning) vid Linköpings universitet. Hon uppger att de tidigare har haft goda erfarenheter av att placera sina elever där och att handledarna på skolan har varit väldigt duktiga.

Under hösten har tre placerats på Mosstorps skola. Två av dem avslutade sin praktik den 11 oktober.

Men den tredje praktiken ställdes in efter två av de planerade fem veckorna.

– Vi fick signaler om att det inte gick så bra på skolan. Det hände saker som vi inte hade förutsett, så vi stoppade VFU, säger Jeppsson och fortsätter:

– Eleven ska känna att de vill vara kvar i yrket och de behöver komma till en skola som fungerar och där de kan utveckla sin pedagogiska förmåga och få stöd i detta.

Är det vanligt att du säger upp en VFU?

– Det är inte ovanligt, men att det sker av säkerhetsskäl händer inte ofta. I det här fallet handlar det mer om möjligheten till god tillsyn och förutsättningarna för en sådan.

Liu-eleven har flyttats till en annan skola för att slutföra sin praktik.

– Mosstorpskolan är en skola i kris just nu. De behöver lägga sin energi på annat än att stötta våra elever. Vi kommer inte att placera elever dit igen förrän man har sett till att skolan går bra, säger Catarina Jeppsson.

Liu-eleven vill inte framträda med namn och bild. Vi har därför valt att kalla henne Emma. Både hon och Liu kände så småningom att situationen började bli ohållbar för henne.

– Hade jag jobbat där hade jag sagt upp mig. Lärarna på skolan får inte det stöd de behöver, säger hon.

Under sin första dag möttes hon av ordningsvakter som skolan kallat in för att öka tryggheten. Under sin tid på Mosstorps skola var hon själv inte utsatt för något våld eller övergrepp. Men hon såg flera slagsmål mellan elever och utbredda slagsmål i korridorer och inne i klassrummen.

Och hon såg hur illa många av lärarna blev behandlade av eleverna.

– Jag blev förvånad över hur de tilltalade lärarna. De kallades både det ena och det andra. En kultur har vuxit fram där barnen hela tiden testar gränserna mer och mer.

Under tiden som Emma gick i skolan fick hon höra flera vittnesmål från lärarna. Mörka historier om slag, sparkar och strypgrepp och ständiga svordomar mot personalen.

Hon har funderat på hur och varför det kunde ha blivit så här på Mosstorpsskolan.

– Jag tycker att gränserna sakta har flyttats. Det börjar inte med att någon plötsligt slår en lärare, snarare kallas en lärare för en hora eller en tik utan några konsekvenser. Då normaliseras det beteendet.

Vad ska man göra åt det?

– Jag känner att hela vuxenvärlden sviker en generation barn. Alla vuxna behöver sätta ner foten och prata om vad som är ok och inte. Det måste få konsekvenser för dåligt beteende. Jag förstår att grundskolan idag är obegränsad. Lärarna har inte verktygen att sätta gränserna.

Även om Emma tillbringade en kort tid på skolan, fattade hon tycke för lärarna där.

Hon beundrar dem. Hon skulle vilja hylla dem.

– De är fantastiskt engagerade både i sin skola och i sin stad. Jag måste påpeka detta. De är inte idioter och idioter som jobbar här, utan duktiga lärare. De är barnälskare. De vill ha goda relationer med sina elever, men de arbetar i en miljö där de inte har rätt förutsättningar att göra ett bra jobb.

Innan Emma började utbilda sig till lärare arbetade hon som elevresurs och vikarie. Trots att hon bara är 23 år har hon lyckats samla på sig lite erfarenhet från skolvärlden.

Upplevelserna på Mosstorpskolan är inte de första negativa erfarenheterna. Hon gjorde sin första praktik på en grundskola i Linköping. Där såg hon hur en lärare blev påhoppad av en elev och en annan lärare spottades på.

Hon vill trots allt fortfarande bli lärare.

Varför?

– För att det är världens bästa jobb om man bara har rätt förutsättningar. Jag vill hjälpa människor. När barnen sitter som tända ljus och lyssnar känner jag en stor lycka. Jag känner mig behövd. Jag känner att jag kan vara en vuxen förebild för dem. Jag vill visa barnen att det finns vuxna som bryr sig om dem, som vill deras bästa.

Vi har sökt rektor Carita Johansson för en kommentar, men utan resultat.

NT har i en artikelserie berättat om problemen med våld, hårt språk och hot på Mosstorpskolan i Skärblacka. En anställd har beskrivit det som en “kaosskola” där eleverna har tagit över.

Catarina Jeppsson är ansvarig för VFU (företagsförlagd utbildning) vid Linköpings universitet. Hon uppger att de tidigare har haft goda erfarenheter av att placera sina elever där och att handledarna på skolan har varit väldigt duktiga.

Under hösten har tre placerats på Mosstorps skola. Två av dem avslutade sin praktik den 11 oktober.

Men den tredje praktiken ställdes in efter två av de planerade fem veckorna.

– Vi fick signaler om att det inte gick så bra på skolan. Det hände saker som vi inte hade förutsett, så vi stoppade VFU, säger Jeppsson och fortsätter:

– Eleven ska känna att de vill vara kvar i yrket och de behöver komma till en skola som fungerar och där de kan utveckla sin pedagogiska förmåga och få stöd i detta.

Är det vanligt att du säger upp en VFU?

– Det är inte ovanligt, men att det sker av säkerhetsskäl händer inte ofta. I det här fallet handlar det mer om möjligheten till god tillsyn och förutsättningarna för en sådan.

Liu-eleven har flyttats till en annan skola för att slutföra sin praktik.

– Mosstorpskolan är en skola i kris just nu. De behöver lägga sin energi på annat än att stötta våra elever. Vi kommer inte att placera elever dit igen förrän man har sett till att skolan går bra, säger Catarina Jeppsson.

Liu-eleven vill inte framträda med namn och bild. Vi har därför valt att kalla henne Emma. Både hon och Liu kände så småningom att situationen började bli ohållbar för henne.

– Hade jag jobbat där hade jag sagt upp mig. Lärarna på skolan får inte det stöd de behöver, säger hon.

Under sin första dag möttes hon av ordningsvakter som skolan kallat in för att öka tryggheten. Under sin tid på Mosstorps skola var hon själv inte utsatt för något våld eller övergrepp. Men hon såg flera slagsmål mellan elever och utbredda slagsmål i korridorer och inne i klassrummen.

Och hon såg hur illa många av lärarna blev behandlade av eleverna.

– Jag blev förvånad över hur de tilltalade lärarna. De kallades både det ena och det andra. En kultur har vuxit fram där barnen hela tiden testar gränserna mer och mer.

Under tiden som Emma gick i skolan fick hon höra flera vittnesmål från lärarna. Mörka historier om slag, sparkar och strypgrepp och ständiga svordomar mot personalen.

Hon har funderat på hur och varför det kunde ha blivit så här på Mosstorpsskolan.

– Jag tycker att gränserna sakta har flyttats. Det börjar inte med att någon plötsligt slår en lärare, snarare kallas en lärare för en hora eller en tik utan några konsekvenser. Då normaliseras det beteendet.

Vad ska man göra åt det?

– Jag känner att hela vuxenvärlden sviker en generation barn. Alla vuxna behöver sätta ner foten och prata om vad som är ok och inte. Det måste få konsekvenser för dåligt beteende. Jag förstår att grundskolan idag är obegränsad. Lärarna har inte verktygen att sätta gränserna.

Även om Emma tillbringade en kort tid på skolan, fattade hon tycke för lärarna där.

Hon beundrar dem. Hon skulle vilja hylla dem.

– De är fantastiskt engagerade både i sin skola och i sin stad. Jag måste påpeka detta. De är inte idioter och idioter som jobbar här, utan duktiga lärare. De är barnälskare. De vill ha goda relationer med sina elever, men de arbetar i en miljö där de inte har rätt förutsättningar att göra ett bra jobb.

Innan Emma började utbilda sig till lärare arbetade hon som elevresurs och vikarie. Trots att hon bara är 23 år har hon lyckats samla på sig lite erfarenhet från skolvärlden.

Upplevelserna på Mosstorpskolan är inte de första negativa erfarenheterna. Hon gjorde sin första praktik på en grundskola i Linköping. Där såg hon hur en lärare blev påhoppad av en elev och en annan lärare spottades på.

Hon vill trots allt fortfarande bli lärare.

Varför?

– För att det är världens bästa jobb om man bara har rätt förutsättningar. Jag vill hjälpa människor. När barnen sitter som tända ljus och lyssnar känner jag en stor lycka. Jag känner mig behövd. Jag känner att jag kan vara en vuxen förebild för dem. Jag vill visa barnen att det finns vuxna som bryr sig om dem, som vill deras bästa.

Vi har sökt rektor Carita Johansson för en kommentar, men utan resultat.