I helgen (30 november–1 december) är det Deckardagarna på Eskilstuna bibliotek och då samlas Svenska Deckarakademin för att utse årets bästa deckare i fyra klasser: Årets bästa svenska, årets bästa översättning, årets bästa debutant och årets bästa. barnsagobok (den senare får Spårhundens pris). På söndag offentliggörs pristagarna medan jag redan på lördag sitter där och berättar vilka trettio deckare jag själv har föredragit (listan finns att läsa på Eskilstuna biblioteks hemsida efter helgen).
Detektivakademin och jag är nästan alltid ganska överens, även om jag i år är lite förvirrad över att de inte har nominerat till exempel australiensiska Hayley Scrivenors “Dirt Town”, en av mina personliga favoriter. Jag var mer involverad i nomineringarna till årets bästa svenska deckare: Carl-Johan Vallgrens “Din tid kommer”, Marie Hermanssons “Längst in i skogen”, Maria Adolfssons “Tiga som muren”, Magnus Montelius “Gränsen” och ” Skaparen” av Jonas Moström och Arne Dahl.
Men fyra av de översatta hade jag inte ens läst! Anne Holts “Tolv otämjda hästar” var den enda, och jag har den på min egen lista. Jag håller nu helt med om Tracy Sierras hårresande läskiga “Mamma kommer snart”, men annars har jag andra favoriter.
Det är så det ska vara, vi kriminalläsare är olika och ju fler som tipsar desto fler möjligheter har läsarna att hitta bra böcker.
Jag grävde personligen fram David Baldaccis “Processen” ur en hög med olästa böcker och fascinerades djupt av hans berättelse om raskonflikter i en stad i söder 1968. När jag kort därefter läste Denise Rudbergs “Killer Queen” som handlar om Stockholm i 1970-talet kände jag igen mycket: de båda har förmågan att påminna oss om hur olika vi tänkte då.
David Baldaccis “The Process” är ett hovdrama, och det är omöjligt att inte tänka på Harper Lees klassiker “To kill a mockingbird”, som är en mycket större roman. Men det finns andra fördelar med både Baldaccis och Rudbergs böcker: de är någon sorts bokaktiga madeleiner som väcker ens egna minnen. Visst, ja, det var det! Och så blir man oändligt tacksam för att det har hänt ganska mycket sedan dess.
5 x deckare
Tracy Sierra
“Mamma kommer snart”
Trans. Christina Mansicka, Bokförlaget Forum, 383 sid
Det är olika vad man blir rädd för och själv gäspar jag mest över splatterdäck där blod och kroppsdelar virvlar runt. “Mamma kommer snart”, där en mamma vaknar upp i familjens gamla hus mitt i natten och hör fotsteg, gör mig desto mer frälst. Inte de av de två barnen, som ibland är uppe och spankulerar på nätterna som barn, utan tunga steg. En okänd man söker noggrant igenom huset.
Eftersom jag sällan läser tillbaka undertexter kastade jag mig huvudstupa in i “Mamma kommer snart”, nominerad till årets bästa översatta deckare, så undra om jag var rädd från vettet. Men det blev inte mycket bättre heller av att mamman lyckades rädda in sig själv och barnen i en garderob i husets äldsta del, för komforten var förstås bara tillfällig. De kunde inte stanna där för länge. Hur skulle mamman lyckas få de mycket små barnen att vara tillräckligt tysta?
Självklart ska man aldrig bosätta sig i isolerade gamla hus med knarrande golv, även om de nog är så charmiga. Nej, jag tänker inte lyssna på statistiken som säger att mördarna oftare finns i tätbefolkade miljöer!
När mamman och barnen kurar ihop sig i garderoben kämpar hon för att komma på ett sätt att komma ut utan att den hotfulla mannen märker eller fångar dem. För de måste fly tillsammans, eller hur? Men usch, rubriken antyder något mycket värre.
“Mamma kommer snart” är en riktig page-turner där människorna egentligen inte spelar så stor roll. Det är tempot och den klaustrofobiska skräcken som är huvudsaken, som gör boken omöjlig att sluta läsa. Fast jag fick till och med lägga ifrån mig boken då och då för att lugna ner mig.
Tracy Sierra fokuserar på moderns skräck, men väver också in referenser till familjens tidigare liv som visar att det finns mer än ett mysterium att lösa i denna imponerande detektivdebut.
Denise Rudberg
“Killer Queen”
Norstedts, 306 sid
Två poliser har avlidit på kort tid: en föll framför ett tåg, en annan sköt sig själv direkt framför kriminalinspektör Karin “Kaiser” Johansson. Vad händer i Stockholm? Karin stängs av från jobbet efter Perstorps självmord för att vila. Men det råder brist på inspektörer och när ett nytt mordfall ska utredas blir hon återinsatt.
Det är sommaren 1976 och utredningen av Kommando Holger Meins terrorattack mot den västtyska ambassaden är ännu inte klar. Många frågetecken finns kvar. Polisen Agneta Thorén, som var hörselskadad på ambassaden, har omplacerats till arkivet och använder tillfället för en egen utredning.
Det är den andra boken om de två kvinnliga poliserna, efter “Dancing Queen” som kom förra året. Precis som då lyckas Denise Rudberg utmärkt med tonen i tidsskildringen, men deckarintrigen är slentrianmässig.
Louise Penny
“En bättre man”
Trans. Carla Wiberg, Modernista, 464 sid
Klimatförändringarna når den kanadensiska byn Three Pines, som Louise Penny berättar om för femtonde gången. Vårfloden stiger till livshotande nivåer i hela provinsen Quebec, medan kommissionär Gamache återgår till sitt gamla jobb. En degradering förstås, han har varit chef för hela polisorganisationen Sûreté du Québec, men Gamache vägrar att vara något annat än inblandad i detta också. Tillsammans med en kollega ger han sig ut för att leta efter en försvunnen ung kvinna som försökte fly sin våldsamma make.
Som vanligt pratar Louise Penny om människans tillkortakommanden och ibland blir till och med jag riktigt trött på Gamache, som ibland är enerverande klok. Men samtidigt är Three Pines så charmig, och konstnären Clara Morrows reflektioner över sitt konstnärskap så intressanta att jag fortfarande läser vidare. Nominerad till Årets bästa översatta.
David Baldacci
“Processen”
Trans. John-Henri Holmberg, Bokfabriken, 488 sid
En trädgårdsmästare anklagas för mordet på det äldre paret han arbetar för, och eftersom året är 1968 och staden är en liten stad i söder, är Jerome Washington förhandsdömd. Uppenbarligen måste en fattig svart man ha dödat det rika paret Randolph.
Advokaten Jack Lee åtar sig motvilligt att försvara Jerome Washington, och omedelbart börjar trakasserierna. Ännu värre blir det när medborgarrättsadvokaten Desiree DuBose kommer från Chicago, en svart advokat.
Det är väldigt långt ifrån Harper Lees stillsamma berättande i “To kill a mockingbird” som “The Process” påminner om. Men på många sätt berättar David Baldacci en sannare historia i “The Process”, som också är nominerad till Årets bästa översatta deckare: rasismen, segregationen och våldet var mycket värre än någon vill minnas.
Rachel Caine
“Blodsband”
Trans. Susanne Nobel, Bokförlaget Forum, 400 sid
Det här är också en deckare som främst bygger på tempo, då Gwen Proctor, hennes två barn och hennes partner kämpar för att överleva olika hot. Gwen Proctor har varit gift med en man som visade sig vara en seriemördare, och många misstänker att hon kände till eller till och med deltog i hans aktiviteter hela tiden.
“Blood Ties” är nominerad till Årets bästa översatta kriminallitteratur, och det är oavbrutet spännande när Gwen och familjen åker till en liten stad där en kvinna har bett henne om hjälp. Kvinnan är redan död när de kommer, men är det verkligen dottern som har mördat henne? Vad händer i den lilla staden?
Det är väldigt underhållande, men efter några hundra sidor blir jag lite trött på att alla verkar jaga Gwen och hennes familj. Tredje boken i en serie.
Läs mer av Lotta Olsson och mer om deckare
I helgen (30 november–1 december) är det Deckardagarna på Eskilstuna bibliotek och då samlas Svenska Deckarakademin för att utse årets bästa deckare i fyra klasser: Årets bästa svenska, årets bästa översättning, årets bästa debutant och årets bästa. barnsagobok (den senare får Spårhundens pris). På söndag offentliggörs pristagarna medan jag redan på lördag sitter där och berättar vilka trettio deckare jag själv har föredragit (listan finns att läsa på Eskilstuna biblioteks hemsida efter helgen).
Detektivakademin och jag är nästan alltid ganska överens, även om jag i år är lite förvirrad över att de inte har nominerat till exempel australiensiska Hayley Scrivenors “Dirt Town”, en av mina personliga favoriter. Jag var mer involverad i nomineringarna till årets bästa svenska deckare: Carl-Johan Vallgrens “Din tid kommer”, Marie Hermanssons “Längst in i skogen”, Maria Adolfssons “Tiga som muren”, Magnus Montelius “Gränsen” och ” Skaparen” av Jonas Moström och Arne Dahl.
Men fyra av de översatta hade jag inte ens läst! Anne Holts “Tolv otämjda hästar” var den enda, och jag har den på min egen lista. Jag håller nu helt med om Tracy Sierras hårresande läskiga “Mamma kommer snart”, men annars har jag andra favoriter.
Det är så det ska vara, vi kriminalläsare är olika och ju fler som tipsar desto fler möjligheter har läsarna att hitta bra böcker.
Jag grävde personligen fram David Baldaccis “Processen” ur en hög med olästa böcker och fascinerades djupt av hans berättelse om raskonflikter i en stad i söder 1968. När jag kort därefter läste Denise Rudbergs “Killer Queen” som handlar om Stockholm i 1970-talet kände jag igen mycket: de båda har förmågan att påminna oss om hur olika vi tänkte då.
David Baldaccis “The Process” är ett hovdrama, och det är omöjligt att inte tänka på Harper Lees klassiker “To kill a mockingbird”, som är en mycket större roman. Men det finns andra fördelar med både Baldaccis och Rudbergs böcker: de är någon sorts bokaktiga madeleiner som väcker ens egna minnen. Visst, ja, det var det! Och så blir man oändligt tacksam för att det har hänt ganska mycket sedan dess.
5 x deckare
Tracy Sierra
“Mamma kommer snart”
Trans. Christina Mansicka, Bokförlaget Forum, 383 sid
Det är olika vad man blir rädd för och själv gäspar jag mest över splatterdäck där blod och kroppsdelar virvlar runt. “Mamma kommer snart”, där en mamma vaknar upp i familjens gamla hus mitt i natten och hör fotsteg, gör mig desto mer frälst. Inte de av de två barnen, som ibland är uppe och spankulerar på nätterna som barn, utan tunga steg. En okänd man söker noggrant igenom huset.
Eftersom jag sällan läser tillbaka undertexter kastade jag mig huvudstupa in i “Mamma kommer snart”, nominerad till årets bästa översatta deckare, så undra om jag var rädd från vettet. Men det blev inte mycket bättre heller av att mamman lyckades rädda in sig själv och barnen i en garderob i husets äldsta del, för komforten var förstås bara tillfällig. De kunde inte stanna där för länge. Hur skulle mamman lyckas få de mycket små barnen att vara tillräckligt tysta?
Självklart ska man aldrig bosätta sig i isolerade gamla hus med knarrande golv, även om de nog är så charmiga. Nej, jag tänker inte lyssna på statistiken som säger att mördarna oftare finns i tätbefolkade miljöer!
När mamman och barnen kurar ihop sig i garderoben kämpar hon för att komma på ett sätt att komma ut utan att den hotfulla mannen märker eller fångar dem. För de måste fly tillsammans, eller hur? Men usch, rubriken antyder något mycket värre.
“Mamma kommer snart” är en riktig page-turner där människorna egentligen inte spelar så stor roll. Det är tempot och den klaustrofobiska skräcken som är huvudsaken, som gör boken omöjlig att sluta läsa. Fast jag fick till och med lägga ifrån mig boken då och då för att lugna ner mig.
Tracy Sierra fokuserar på moderns skräck, men väver också in referenser till familjens tidigare liv som visar att det finns mer än ett mysterium att lösa i denna imponerande detektivdebut.
Denise Rudberg
“Killer Queen”
Norstedts, 306 sid
Två poliser har avlidit på kort tid: en föll framför ett tåg, en annan sköt sig själv direkt framför kriminalinspektör Karin “Kaiser” Johansson. Vad händer i Stockholm? Karin stängs av från jobbet efter Perstorps självmord för att vila. Men det råder brist på inspektörer och när ett nytt mordfall ska utredas blir hon återinsatt.
Det är sommaren 1976 och utredningen av Kommando Holger Meins terrorattack mot den västtyska ambassaden är ännu inte klar. Många frågetecken finns kvar. Polisen Agneta Thorén, som var hörselskadad på ambassaden, har omplacerats till arkivet och använder tillfället för en egen utredning.
Det är den andra boken om de två kvinnliga poliserna, efter “Dancing Queen” som kom förra året. Precis som då lyckas Denise Rudberg utmärkt med tonen i tidsskildringen, men deckarintrigen är slentrianmässig.
Louise Penny
“En bättre man”
Trans. Carla Wiberg, Modernista, 464 sid
Klimatförändringarna når den kanadensiska byn Three Pines, som Louise Penny berättar om för femtonde gången. Vårfloden stiger till livshotande nivåer i hela provinsen Quebec, medan kommissionär Gamache återgår till sitt gamla jobb. En degradering förstås, han har varit chef för hela polisorganisationen Sûreté du Québec, men Gamache vägrar att vara något annat än inblandad i detta också. Tillsammans med en kollega ger han sig ut för att leta efter en försvunnen ung kvinna som försökte fly sin våldsamma make.
Som vanligt pratar Louise Penny om människans tillkortakommanden och ibland blir till och med jag riktigt trött på Gamache, som ibland är enerverande klok. Men samtidigt är Three Pines så charmig, och konstnären Clara Morrows reflektioner över sitt konstnärskap så intressanta att jag fortfarande läser vidare. Nominerad till Årets bästa översatta.
David Baldacci
“Processen”
Trans. John-Henri Holmberg, Bokfabriken, 488 sid
En trädgårdsmästare anklagas för mordet på det äldre paret han arbetar för, och eftersom året är 1968 och staden är en liten stad i söder, är Jerome Washington förhandsdömd. Uppenbarligen måste en fattig svart man ha dödat det rika paret Randolph.
Advokaten Jack Lee åtar sig motvilligt att försvara Jerome Washington, och omedelbart börjar trakasserierna. Ännu värre blir det när medborgarrättsadvokaten Desiree DuBose kommer från Chicago, en svart advokat.
Det är väldigt långt ifrån Harper Lees stillsamma berättande i “To kill a mockingbird” som “The Process” påminner om. Men på många sätt berättar David Baldacci en sannare historia i “The Process”, som också är nominerad till Årets bästa översatta deckare: rasismen, segregationen och våldet var mycket värre än någon vill minnas.
Rachel Caine
“Blodsband”
Trans. Susanne Nobel, Bokförlaget Forum, 400 sid
Det här är också en deckare som främst bygger på tempo, då Gwen Proctor, hennes två barn och hennes partner kämpar för att överleva olika hot. Gwen Proctor har varit gift med en man som visade sig vara en seriemördare, och många misstänker att hon kände till eller till och med deltog i hans aktiviteter hela tiden.
“Blood Ties” är nominerad till Årets bästa översatta kriminallitteratur, och det är oavbrutet spännande när Gwen och familjen åker till en liten stad där en kvinna har bett henne om hjälp. Kvinnan är redan död när de kommer, men är det verkligen dottern som har mördat henne? Vad händer i den lilla staden?
Det är väldigt underhållande, men efter några hundra sidor blir jag lite trött på att alla verkar jaga Gwen och hennes familj. Tredje boken i en serie.
Läs mer av Lotta Olsson och mer om deckare
