Litteraturen har fått något användbart med det. Eller har det alltid funnits där? Genom åren har Bibeln redan jämförts med att äta väldigt torrt men nyttigt bröd. Lite som finns med i “Sagan om ringen”.
Litteraturens användbarhet märks över hela det litterära fältet, i allt från Augustpriset till kanondiskussioner och debatter om fackboken ska vara det eller inte. Men frågan är om tonen har skruvats upp på sistone? För några dagar sedan publicerade Svenska Dagbladet en bokrecension med rubriken “En tid då ingen talade om läskrisen” (11/12) och var man än vänder på huvudet är det denna läskris som är på allas läppar (åtminstone i bokvärlden).
Det är lätt att svepas med i den litteraturnyttiga retoriken. Visst är det vettigt när Expressens kulturchef Victor Malm i en kommentar till Skol- och kulturrådets nya litteraturlistor säger att “läsernas status måste höjas rejält och snabbt” (3/12). Visst skulle det lösa en del problem om bara fler kunde ägna sig åt litteratur?
Det skulle kanske inte vara så förvånande om man inom en inte alltför avlägsen framtid läser klassiska romaner och andra beprövad bra böcker som botemedel mot den ökande existentiella sjukdomskänslan som enligt Världshälsoorganisationen ökar som en lavin. Den ultimata segern för vetenskap och humaniora! Nej, förlåt. Detta har förvisso redan börjat. Litteraturen varken dog eller tog slut, utan förvandlades till medicin. Var det inte någon för några år sedan som försökte lansera en ny typ av terapi där man var tvungen att läsa böcker?
Det påminner inte lite om de företag som försöker förpacka helt vanligt salt som någon form av mirakelämne. Jag har själv varit en varm anhängare av nyttig litteratur, kanske är det oundvikligt om man ska kunna “hänga med i litteraturen”. Du tar på dig en fånig hatt och är redo att välkomna nya studenter.
Den dagen litteratur blir synonymt med hälsa är vi i trubbel
Men i allt denna nytta, i all snus sunt förnuft och akut brådskande betydelse som omger dagens litterära liv, något har hänt. Jag har blivit helt uppslukad av att läsa den amerikanske författaren Philip Roth (1933–2018).
Hans författarskap måste sägas vara allt annat än användbart. Varför ska man ens läsa hans verk idag, när så många av dem luktar något unket, främlingsfientligt och manschauvinistiskt? Judisk, men knappast pro-Israel (snarare tvärtom!). Amerikanskt, där USA är världens självklara centrum och Europa redan är ett gammalt ruttnande museum. Informativt, men dessa fakta kan läsas på Wikipedia. Och så vidare.
Roth har aldrig kategoriserats i samma smutsfack som Bukowski eller Burroughs, men ingen av dem är lika klassisk som Hemingway eller Faulkner. Inte än! När jag läser hans “The great American novel” från 1973 undrar jag om han någonsin kommer att hamna där? Det känns tveksamt. Och är inte det ganska befriande? Den dagen litteratur blir synonymt med hälsa är vi i trubbel. Vänta, är det inte redan så, trots allt?
Frågan är om inte “Portnoy’s Trouble” är den av Roths romaner som är både hans mest och minst framgångsrika, helt enkelt den ytterst värdelösa Philip Roth-romanen. Det är en bok du inte ska ge till någon i present, om du inte har läst den först (jag gjorde det och sedan läste den och var tvungen att be om ursäkt!), och en bok du inte kommer att glömma, även om du gjorde det Jag gillar det inte så mycket under själva läsningen. Är inte det ett ganska bra kriterium för vad förresten verklig gripande litteratur är, bortom plusbetyg och Facebook-gilla?
Alexander Portnoy, bokens maniska huvudperson, är helt enkelt en romanfigur man aldrig lyckas bli av med, när man väl hört honom berätta om sin hypersexuella pubertet och sitt impotenta besök i Israel.
Det är verkligen svårt att säga vad “Portnoy’s trouble” handlar om, det är som en psykoanalys som aldrig tar fart, ett coming-of-age-konto som har för bråttom och istället rusar iväg till vuxenlivet på en gång, och en social satir som istället fastnar i en monter på en gayporrbiograf.
Litteraturen varken dog eller tog slut, utan förvandlades till medicin
Det förstår du Philip Roth måste ha varit det påverkad när han skrev “Portnoy’s Trouble”. Men av vad? En galopperande tidsanda, där den lössläppta sexualiteten och laissez faire-personen stod och knackade på dörren. Alexander Portnoy är ett tidstypiskt litterärt försökskanin där resultatet blir lite för mycket man, lite för mycket information.
Kanske kom litteraturen aldrig närmare det mänskliga (läs: den judisk-amerikanska medelklassmannen i slutet av 60-talet) än i Philip Roths “Portnoy’s Trouble”. Det är en vansinnigt värdelös bok, men den som har läst den kommer aldrig att glömma den. Och ge den aldrig i julklapp till någon heller.
Läsa fler texter av Ludvig Köhler häroch mer av DN:s litteraturbevakning här
