Jag sitter vid köksbordet och jobbar när jag plötsligt hör något märkligt på radion. Det är en programledare i P3 som berättar om en kändis och hans uppväxt i ett av de svenska ”miljonprojekten”. Miljonprojekten? Jag höjer på ögonbrynen. Vad är det hon försöker insinuera – att han växte upp i fattigdom? Och varför ”projekten”? Kanske råkar hon bara säga fel. Eller så blandar hon på riktigt ihop det svenska miljonprogrammet med amerikanska projects – subventionerade bostäder för låginkomsttagare.
Det vore i så fall inte konstigt, för orden påminner om varandra, och amerikanska projects har blivit en del av vår kultur. Vi ser dem i tv-serier, läser romaner om dem och lyssnar på musik som beskriver livet i dem. ”I was raised in the projects, roaches and rats. Smokers out back, selling their mamas sofa”, rappar Jay-Z i låten ”Izzo”, och det är bara en av hundratals låtar på samma tema: den torftiga, för att inte säga hemska, uppväxten i the projects.
Men ur ett svenskt perspektiv är felsägningen olycklig. I år är det 50 år sedan det sista huset i miljonprogrammet stod klart, och för min historielösa generation har hela satsningen kommit att bli synonym med höghus och segregation. Vi förknippar det med trasiga lekplatser, Marcus Birro-estetik och fattigdom. Vi tror att det är samma sak som de amerikanska projekten, och det stör mig. Jag har tänkt på det länge, men när jag hör programledaren snava på orden får jag nog. Jag vill skriva ett försvarstal för miljonprogrammet.
I dag rapporteras det ofta om att det råder bostadsbrist i Sverige. Unga har ingenstans att bo, står det i tidningarna. De hyresrätter som finns är för dyra, bostadsrätter likaså, och amorteringskraven stänger ute nyblivna familjer från villamarknaden. Låt mig då ta er tillbaka till 1960-talet, där köerna för en liten lägenhet i Storstockholm var tio år, trots att landets ekonomi blomstrade.
Människor flyttade från andra länder till Sverige för att arbeta, och inom landet pågick urbaniseringen i vrålfart – men det fanns inte tillräckligt med bostäder. De som fanns var dessutom små: den vanligaste bostadsformen, oavsett storlek på familj, var år 1960 två rum och kök. Till råga på allt var bostäderna hopplöst omoderna: vart tredje hushåll hade inte egen toalett inomhus. Min pappa, född 1966, bodde sina första år i en sådan lägenhet i Annedal i Göteborg, med kallvatten inne och dass på gården. I tidningen Arbetet från 1970 läser jag om en 19-årig, ensamstående mamma i Malmö som har det likadant. Hon står på bostadsförmedlingen varje dag och hoppas få en bättre lägenhet åt sig och sin dotter.
Socialdemokraternas ungdomsförbund, med Ingvar Carlsson som ordförande, föreslog 1964 en storsatsning på bostadsbyggande: 100 000 nya bostäder om året i tio år. Året därpå klubbades förslaget igenom i riksdagen. Det var inte som att det aldrig hade byggts i Sverige tidigare – 1964 byggdes faktiskt 85 000 bostäder. Det nya var takten, den stora skalan och – framför allt – långsiktigheten. Kommunerna behövde bli mer aktiva när det gällde att hitta, skaffa och upplåta mark. Byggföretagen behövde bli större och deras processer mer industriella. Statliga lån skulle delas ut till byggherrar som garanterade den senaste bostadsstandarden. Det räckte inte med några fjuttiga lägenhetshus här och där. Det skulle vara mycket, det skulle vara effektivt och det skulle vara för den breda massan.
Det finns så många myter om miljonprogrammet som behöver avlivas. Nummer ett: att det typiska miljonprogramsområdet är ett höghusområde. Det stämmer inte. Av den dryga miljon bostäder som faktiskt byggdes i Sverige mellan 1965 och 1974 bestod en tredjedel av radhus och villor. De välplanerade 1960-talsradhusen vi dreglar över på Hemnet, de festliga småhusen i mexitegel och de bastanta 1970-talsvillorna med gillestuga och pannrum – ja, de utgjorde alltså en tredjedel av hela miljonprogrammet. Två tredjedelar av bostäderna bestod av lägenheter i flerfamiljshus, och den vanligaste höjden på dessa hus var tre våningar. De riktigt höga husen, på åtta våningar eller mer, var i klar minoritet.
Myt nummer två: att miljonprogrammet bara bestod av råa, gråa betongfasader. Det stämmer förstås inte heller; det i särklass mest förekommande fasadmaterialet var tegel. På delad andraplats kom puts och rå betong, inte sällan med formgjutna detaljer eller synlig ballast för att få lite trevlig effekt. Flerfamiljshusen i Rannebergen i Göteborg pryddes till och med av krossad, gul italiensk marmor som var tänkt att gnistra förföriskt i solen.
Myt nummer tre: att det viktigaste var att få fram lägenheter att stoppa in alla människor i, utan att tänka på kvalitet. Också fel. Arkitekten och lektorn Erik Stenberg, som forskat om miljonprogrammets byggsystem i femton år, berättar i ett spännande klipp på Youtube: ”Det finns skräckexempel, men det är i huvudsak väldigt bra hus. De är stabila, välbyggda och kommer stå under en lång tid.” De som byggde flerfamiljshus lydde också under strikta regler vad gällde planering, trivsel och säkerhet.
I alla hus som var över nio meter höga behövdes hissar – något som inte varit självklart i Sverige tidigare, och som gav äldre och rörelsehindrade nya bomöjligheter. De nya lägenheterna skulle ha rymliga kök, gott om förvaring, fler rum än vad som tidigare var brukligt och – såklart – varmvatten och toalett inomhus. Många som flyttade in fick för första gången njuta av helautomatiska, gemensamma tvättmaskiner. I en stor del av husen fanns hobbyrum och balkonger. Det var en satsning på bostäder, men också på levnadsstandard.
Myt nummer fyra är kanske inte riktigt en myt, men jag vill ändå säga detta en gång för alla: miljonprogrammet påminner inte för en sekund om de amerikanska bostadsområden som Jay-Z rappar om. Många andra europeiska länder har vandrat den vägen, med särskilda bostadsområden för människor som lever på marginalen. I Sverige, däremot, har vi inte haft den typen av subventionerade bostäder sedan 1930-talet. Då handlade det om barnrikehus, där barnfamiljer fick högre hyresreduktion ju fler barn de hade. Miljonprogrammet byggdes inte så. Det var tvärtom en bred satsning. Genom flyttkedjor, bostadsbidrag och barnbidrag skulle de nya bostäderna vara alla i hela samhället till gagn.
Myt nummer fem: att miljonprogrammet blev kritiserat redan från start. Det stämmer i och för sig till viss del. Ingen klagade direkt på de nya småhusen, förutom de radhusområden som blev lite väl stora och anonyma, men de storskaliga lägenhetsområdena fick utstå en hel del kritik. ”Riv Skärholmen” skrev hufvudstadsbladet någon dag efter stadsdelens invigning år 1968. Året därpå sände SVT ett program där en hemmafru berättade om hur hemskt, ödsligt och instängt det var att bo i den nya Göteborgsförorten Tynnered.
Varenda tidning i vårt land skrev om hur ungdomsgäng strök omkring och sniffade lim i de nya förorterna i brist på annat att göra, och det var populärt att klaga på hur ofärdiga de nya stadsdelarna var. De utlovade daghemmen dröjde, gårdarna var i princip byggarbetsplatser täckta av geggamoja. Schaktmaskinerna stod kvar för länge och kollektivtrafiken verkade aldrig komma på plats. De höghusområden som byggdes anklagades för att vara ovänliga, fula och direkt olämpliga för barn. Kritiken kan inte ha varit oväntad – ingen i Sverige var ju van vid att bo så. Bara ett par decennier tidigare var mer än hälften av befolkningen jordbrukare och levde i enplanshus mitt i naturen.
Men även den motsatta bilden finns. När jag läser tidningar från 1960- och 1970-talet hittar jag massor av exempel på människor som stortrivs i sina nya bostäder. I Göteborgs-Tidningen berättar 25 av 26 tillfrågade att de aldrig vill flytta från Tynnered. ”Vi har ljuvliga badplatser på sommaren, och på vintern finns det kurser i tex gymnastik och batik. Jag trivs utmärkt och skulle inte vilja flytta”, säger hemmafrun Barbro. Grannen Anne-Marie tycker att det finns ”så mycket trevligt för barnen. Det får man inte glömma”. 28-åriga Norma trivs men ”saknar en biograf”. En 75-årig dam berättar att hon för första gången i livet har eget badrum, kylskåp och toalett. ”Man kan inte bättre ha’t”, säger hon.
Tidningen Arbetet åker i början av 1970-talet till Farsta och Tensta för att intervjua hyresgäster. Omdömet om Farsta blir: ”Mycket grönska, goda kommunikationer och massor med service”. Om Tensta säger en hyresgäst: ”Lägenheterna är fina och hyrorna hyggliga”. Husby beskrivs år 1974 av hufvudstadsbladet som ”den nya förorten dit folk står i kö”. De intervjuar Maj-Britt som just har lämnat Kungsholmen för en lägenhet i Husby. ”Vi tycker att vi har kommit till himmelriket”, säger hon. ”Här är det tyst. Och tänk att få in frisk luft när man öppnar fönstret.”
Jag är inte dum och jag är inte blind. Jag förstår att det finns anledningar till att människor ser på miljonprogrammets lägenheter som fattigmansbostäder, trots att det aldrig var tänkt så. Polisens välkända lista över särskilt utsatta områden domineras av trakter som bebyggdes mellan 1965 och 1974: Rinkeby och Husby i Stockholm, Hammarkullen och Lövgärdet i Göteborg, Skäggetorp i Linköping, Norrby i Borås – ja, listan fortsätter.
Men det finns logiska, om än olyckliga, förklaringar. År 1974 hade Sverige lyckats bygga en miljon bostäder på tio år och bostadsbristen var ett minne blott. Då hände det som inte fick hända: oljekris, arbetslöshet, lågkonjunktur, minskad invandring och gröna vågen. Plötsligt stod var tionde ny lägenhet tom, och på en del ställen var det ännu värre. I Rosengård stod hälften av lägenheterna lediga. I Navestad, Norrköping: var tredje. Vakanserna satte prägel på dessa områden. Under den här perioden infördes dessutom ett ränteavdrag som gjorde det mer fördelaktigt att äga sitt boende. De som hade råd flyttade från sina hyresrätter och tittade aldrig tillbaka. När 1990-talet kom med kraftigt ökad invandring och ny arbetslöshet stod lägenheterna där, som i beredskap, och erbjöd tak över huvudet till de som behövde. Naturligtvis med segregation och utanförskap som två av konsekvenserna.
”Miljonprogrammet – ett misslyckande eller ett lyckande?” Så heter en intressant C-uppsats från Mittuniversitetet, skriven 2020. Inte minst är det spännande att vi känner ett sånt behov av att dela in saker i dikotomier: lyckat – misslyckat, bra – dåligt, vackert – fult. Kan man ens prata om hela miljonprogrammet i sådana termer? Ja, vissa hus var fula. Ja, en del områden framstår i dag som misslyckade. Ja, när allt var klart visade det sig att det nog var lite för mycket med nästan 700 000 lägenheter.
Men det går inte att bedöma hela miljonprogrammet utifrån ett antal förorter där allt verkar ha gått snett. Vi vet att en tredjedel av allt som byggdes var villor och småhus som aldrig har mist sin status. Vi vet också att många miljonprogramsområden är attraktiva – Fältöversten i Stockholm, Nordostpassagen i Göteborg, Orrholmen i Karlstad. Sist men inte minst kan vi vara helt säkra på att det finns människor som stortrivs i Tensta, Tynnered och Rosengård, som har sina hem där och som aldrig vill flytta därifrån.
Det finns en vy här i Göteborg som jag aldrig tröttnar på. Längst upp på Karl Johansgatan, precis vid Älvsborgsbrons södra fäste, framträder stadens årsringar som på ett nyfällt träd. På höger sida av vägen står ett gäng gamla barnrikehus från 1940-talet, följda av det helt nybyggda området Fixfabriken. Längre ner i backen ligger en lång rad Göteborgstypiska landshövdingehus, och i fjärran syns höghusen kring Chapmans torg, byggda strax före miljonprogrammet. På vänster sida av vägen ligger Carnegies gamla arbetarbostäder från 1800-talets mitt, följt av ett 1980-taligt systembolag och några tegelhus från 1950-talet.
Som grädde på moset står där också två ståtliga fastigheter från miljonprogrammets dagar. Det ena är ett bunkerliknande lägenhetshus, byggt 1968 som ungkarlshotell för arbetslösa hamnarbetare. Det andra är mer ett kluster av höghus, byggda mellan 1964 och 1970. Komplexet heter Majviken och var ett av Göteborgs första kollektivhus. Där fanns restaurang, tvätteri och sällskapsrum. I dag är det ett så kallat trygghetsboende för pensionärer med över 400 lägenheter, och de ursprungliga tegelfasaderna har putsats och blivit faluröda.
Det hade varit lätt att stå där och peka ut vad som är fint, vad som är fult, vad som är värdefullt och vad som inte är det. Men vilka är vi egentligen att döma ut andra tiders ideal som dåliga? Jag avstår helst, och nöjer mig med att konstatera att miljonprogrammet inte är synonymt med förorter, utan något som är högst påtagligt även inne i de mest attraktiva delarna av våra städer. I dag bor över två miljoner människor i de bostäder som byggdes mellan 1965 och 1974 – alltså var femte person i Sverige. Innan miljonprogrammet bodde det genomsnittliga svenska hushållet i två rum och kök, oavsett storlek på familj. I dag är den vanligaste bostadsformen småhus med äganderätt, och vi har i snitt 42 kvadratmeter per person att leva på. Statistiken säger mycket om miljonprogrammets oerhörda påverkan på det svenska bostadsutbudet.
Det finns de som menar att själva planeringen av miljonprogrammets bostadsområden, med lägenheter långt utanför städerna, separerade från de rikas villor och radhus, bäddade för den segregation som sedan blev ett faktum. Ja, ingen hade väl velat bygga upp det exakt likadant igen – men de lägenheter och småhus som byggdes under de där tio åren är en grundbult i vårt land. De har erbjudit tak över huvudet åt människor i generationer, banat väg för nya sätt att bygga och gett oss viktiga lärdomar om hur man bör, och inte bör, planera städer. Inte minst räknas miljonprogrammet fortfarande som Sveriges, kanske till och med Europas största bostadssatsning genom tiderna.
Det är kanske för mycket att säga att vi ska vara tacksamma, men vi kan åtminstone förhålla oss lite sakligt. Vi kan iallafall sluta spotta på miljonprogrammet i onödan. Och vi kan sluta kalla höghusen för ”miljonprojekt”.
Läs fler artiklar av Maja Larsson:
”Därför finns det ingen hejd på den maniska inredningsvurmen”
”Semestern skulle skapa goda och sunda medborgare”
Jag sitter vid köksbordet och jobbar när jag plötsligt hör något märkligt på radion. Det är en programledare i P3 som berättar om en kändis och hans uppväxt i ett av de svenska ”miljonprojekten”. Miljonprojekten? Jag höjer på ögonbrynen. Vad är det hon försöker insinuera – att han växte upp i fattigdom? Och varför ”projekten”? Kanske råkar hon bara säga fel. Eller så blandar hon på riktigt ihop det svenska miljonprogrammet med amerikanska projects – subventionerade bostäder för låginkomsttagare.
Det vore i så fall inte konstigt, för orden påminner om varandra, och amerikanska projects har blivit en del av vår kultur. Vi ser dem i tv-serier, läser romaner om dem och lyssnar på musik som beskriver livet i dem. ”I was raised in the projects, roaches and rats. Smokers out back, selling their mamas sofa”, rappar Jay-Z i låten ”Izzo”, och det är bara en av hundratals låtar på samma tema: den torftiga, för att inte säga hemska, uppväxten i the projects.
Men ur ett svenskt perspektiv är felsägningen olycklig. I år är det 50 år sedan det sista huset i miljonprogrammet stod klart, och för min historielösa generation har hela satsningen kommit att bli synonym med höghus och segregation. Vi förknippar det med trasiga lekplatser, Marcus Birro-estetik och fattigdom. Vi tror att det är samma sak som de amerikanska projekten, och det stör mig. Jag har tänkt på det länge, men när jag hör programledaren snava på orden får jag nog. Jag vill skriva ett försvarstal för miljonprogrammet.
I dag rapporteras det ofta om att det råder bostadsbrist i Sverige. Unga har ingenstans att bo, står det i tidningarna. De hyresrätter som finns är för dyra, bostadsrätter likaså, och amorteringskraven stänger ute nyblivna familjer från villamarknaden. Låt mig då ta er tillbaka till 1960-talet, där köerna för en liten lägenhet i Storstockholm var tio år, trots att landets ekonomi blomstrade.
Människor flyttade från andra länder till Sverige för att arbeta, och inom landet pågick urbaniseringen i vrålfart – men det fanns inte tillräckligt med bostäder. De som fanns var dessutom små: den vanligaste bostadsformen, oavsett storlek på familj, var år 1960 två rum och kök. Till råga på allt var bostäderna hopplöst omoderna: vart tredje hushåll hade inte egen toalett inomhus. Min pappa, född 1966, bodde sina första år i en sådan lägenhet i Annedal i Göteborg, med kallvatten inne och dass på gården. I tidningen Arbetet från 1970 läser jag om en 19-årig, ensamstående mamma i Malmö som har det likadant. Hon står på bostadsförmedlingen varje dag och hoppas få en bättre lägenhet åt sig och sin dotter.
Socialdemokraternas ungdomsförbund, med Ingvar Carlsson som ordförande, föreslog 1964 en storsatsning på bostadsbyggande: 100 000 nya bostäder om året i tio år. Året därpå klubbades förslaget igenom i riksdagen. Det var inte som att det aldrig hade byggts i Sverige tidigare – 1964 byggdes faktiskt 85 000 bostäder. Det nya var takten, den stora skalan och – framför allt – långsiktigheten. Kommunerna behövde bli mer aktiva när det gällde att hitta, skaffa och upplåta mark. Byggföretagen behövde bli större och deras processer mer industriella. Statliga lån skulle delas ut till byggherrar som garanterade den senaste bostadsstandarden. Det räckte inte med några fjuttiga lägenhetshus här och där. Det skulle vara mycket, det skulle vara effektivt och det skulle vara för den breda massan.
Det finns så många myter om miljonprogrammet som behöver avlivas. Nummer ett: att det typiska miljonprogramsområdet är ett höghusområde. Det stämmer inte. Av den dryga miljon bostäder som faktiskt byggdes i Sverige mellan 1965 och 1974 bestod en tredjedel av radhus och villor. De välplanerade 1960-talsradhusen vi dreglar över på Hemnet, de festliga småhusen i mexitegel och de bastanta 1970-talsvillorna med gillestuga och pannrum – ja, de utgjorde alltså en tredjedel av hela miljonprogrammet. Två tredjedelar av bostäderna bestod av lägenheter i flerfamiljshus, och den vanligaste höjden på dessa hus var tre våningar. De riktigt höga husen, på åtta våningar eller mer, var i klar minoritet.
Myt nummer två: att miljonprogrammet bara bestod av råa, gråa betongfasader. Det stämmer förstås inte heller; det i särklass mest förekommande fasadmaterialet var tegel. På delad andraplats kom puts och rå betong, inte sällan med formgjutna detaljer eller synlig ballast för att få lite trevlig effekt. Flerfamiljshusen i Rannebergen i Göteborg pryddes till och med av krossad, gul italiensk marmor som var tänkt att gnistra förföriskt i solen.
Myt nummer tre: att det viktigaste var att få fram lägenheter att stoppa in alla människor i, utan att tänka på kvalitet. Också fel. Arkitekten och lektorn Erik Stenberg, som forskat om miljonprogrammets byggsystem i femton år, berättar i ett spännande klipp på Youtube: ”Det finns skräckexempel, men det är i huvudsak väldigt bra hus. De är stabila, välbyggda och kommer stå under en lång tid.” De som byggde flerfamiljshus lydde också under strikta regler vad gällde planering, trivsel och säkerhet.
I alla hus som var över nio meter höga behövdes hissar – något som inte varit självklart i Sverige tidigare, och som gav äldre och rörelsehindrade nya bomöjligheter. De nya lägenheterna skulle ha rymliga kök, gott om förvaring, fler rum än vad som tidigare var brukligt och – såklart – varmvatten och toalett inomhus. Många som flyttade in fick för första gången njuta av helautomatiska, gemensamma tvättmaskiner. I en stor del av husen fanns hobbyrum och balkonger. Det var en satsning på bostäder, men också på levnadsstandard.
Myt nummer fyra är kanske inte riktigt en myt, men jag vill ändå säga detta en gång för alla: miljonprogrammet påminner inte för en sekund om de amerikanska bostadsområden som Jay-Z rappar om. Många andra europeiska länder har vandrat den vägen, med särskilda bostadsområden för människor som lever på marginalen. I Sverige, däremot, har vi inte haft den typen av subventionerade bostäder sedan 1930-talet. Då handlade det om barnrikehus, där barnfamiljer fick högre hyresreduktion ju fler barn de hade. Miljonprogrammet byggdes inte så. Det var tvärtom en bred satsning. Genom flyttkedjor, bostadsbidrag och barnbidrag skulle de nya bostäderna vara alla i hela samhället till gagn.
Myt nummer fem: att miljonprogrammet blev kritiserat redan från start. Det stämmer i och för sig till viss del. Ingen klagade direkt på de nya småhusen, förutom de radhusområden som blev lite väl stora och anonyma, men de storskaliga lägenhetsområdena fick utstå en hel del kritik. ”Riv Skärholmen” skrev hufvudstadsbladet någon dag efter stadsdelens invigning år 1968. Året därpå sände SVT ett program där en hemmafru berättade om hur hemskt, ödsligt och instängt det var att bo i den nya Göteborgsförorten Tynnered.
Varenda tidning i vårt land skrev om hur ungdomsgäng strök omkring och sniffade lim i de nya förorterna i brist på annat att göra, och det var populärt att klaga på hur ofärdiga de nya stadsdelarna var. De utlovade daghemmen dröjde, gårdarna var i princip byggarbetsplatser täckta av geggamoja. Schaktmaskinerna stod kvar för länge och kollektivtrafiken verkade aldrig komma på plats. De höghusområden som byggdes anklagades för att vara ovänliga, fula och direkt olämpliga för barn. Kritiken kan inte ha varit oväntad – ingen i Sverige var ju van vid att bo så. Bara ett par decennier tidigare var mer än hälften av befolkningen jordbrukare och levde i enplanshus mitt i naturen.
Men även den motsatta bilden finns. När jag läser tidningar från 1960- och 1970-talet hittar jag massor av exempel på människor som stortrivs i sina nya bostäder. I Göteborgs-Tidningen berättar 25 av 26 tillfrågade att de aldrig vill flytta från Tynnered. ”Vi har ljuvliga badplatser på sommaren, och på vintern finns det kurser i tex gymnastik och batik. Jag trivs utmärkt och skulle inte vilja flytta”, säger hemmafrun Barbro. Grannen Anne-Marie tycker att det finns ”så mycket trevligt för barnen. Det får man inte glömma”. 28-åriga Norma trivs men ”saknar en biograf”. En 75-årig dam berättar att hon för första gången i livet har eget badrum, kylskåp och toalett. ”Man kan inte bättre ha’t”, säger hon.
Tidningen Arbetet åker i början av 1970-talet till Farsta och Tensta för att intervjua hyresgäster. Omdömet om Farsta blir: ”Mycket grönska, goda kommunikationer och massor med service”. Om Tensta säger en hyresgäst: ”Lägenheterna är fina och hyrorna hyggliga”. Husby beskrivs år 1974 av hufvudstadsbladet som ”den nya förorten dit folk står i kö”. De intervjuar Maj-Britt som just har lämnat Kungsholmen för en lägenhet i Husby. ”Vi tycker att vi har kommit till himmelriket”, säger hon. ”Här är det tyst. Och tänk att få in frisk luft när man öppnar fönstret.”
Jag är inte dum och jag är inte blind. Jag förstår att det finns anledningar till att människor ser på miljonprogrammets lägenheter som fattigmansbostäder, trots att det aldrig var tänkt så. Polisens välkända lista över särskilt utsatta områden domineras av trakter som bebyggdes mellan 1965 och 1974: Rinkeby och Husby i Stockholm, Hammarkullen och Lövgärdet i Göteborg, Skäggetorp i Linköping, Norrby i Borås – ja, listan fortsätter.
Men det finns logiska, om än olyckliga, förklaringar. År 1974 hade Sverige lyckats bygga en miljon bostäder på tio år och bostadsbristen var ett minne blott. Då hände det som inte fick hända: oljekris, arbetslöshet, lågkonjunktur, minskad invandring och gröna vågen. Plötsligt stod var tionde ny lägenhet tom, och på en del ställen var det ännu värre. I Rosengård stod hälften av lägenheterna lediga. I Navestad, Norrköping: var tredje. Vakanserna satte prägel på dessa områden. Under den här perioden infördes dessutom ett ränteavdrag som gjorde det mer fördelaktigt att äga sitt boende. De som hade råd flyttade från sina hyresrätter och tittade aldrig tillbaka. När 1990-talet kom med kraftigt ökad invandring och ny arbetslöshet stod lägenheterna där, som i beredskap, och erbjöd tak över huvudet till de som behövde. Naturligtvis med segregation och utanförskap som två av konsekvenserna.
”Miljonprogrammet – ett misslyckande eller ett lyckande?” Så heter en intressant C-uppsats från Mittuniversitetet, skriven 2020. Inte minst är det spännande att vi känner ett sånt behov av att dela in saker i dikotomier: lyckat – misslyckat, bra – dåligt, vackert – fult. Kan man ens prata om hela miljonprogrammet i sådana termer? Ja, vissa hus var fula. Ja, en del områden framstår i dag som misslyckade. Ja, när allt var klart visade det sig att det nog var lite för mycket med nästan 700 000 lägenheter.
Men det går inte att bedöma hela miljonprogrammet utifrån ett antal förorter där allt verkar ha gått snett. Vi vet att en tredjedel av allt som byggdes var villor och småhus som aldrig har mist sin status. Vi vet också att många miljonprogramsområden är attraktiva – Fältöversten i Stockholm, Nordostpassagen i Göteborg, Orrholmen i Karlstad. Sist men inte minst kan vi vara helt säkra på att det finns människor som stortrivs i Tensta, Tynnered och Rosengård, som har sina hem där och som aldrig vill flytta därifrån.
Det finns en vy här i Göteborg som jag aldrig tröttnar på. Längst upp på Karl Johansgatan, precis vid Älvsborgsbrons södra fäste, framträder stadens årsringar som på ett nyfällt träd. På höger sida av vägen står ett gäng gamla barnrikehus från 1940-talet, följda av det helt nybyggda området Fixfabriken. Längre ner i backen ligger en lång rad Göteborgstypiska landshövdingehus, och i fjärran syns höghusen kring Chapmans torg, byggda strax före miljonprogrammet. På vänster sida av vägen ligger Carnegies gamla arbetarbostäder från 1800-talets mitt, följt av ett 1980-taligt systembolag och några tegelhus från 1950-talet.
Som grädde på moset står där också två ståtliga fastigheter från miljonprogrammets dagar. Det ena är ett bunkerliknande lägenhetshus, byggt 1968 som ungkarlshotell för arbetslösa hamnarbetare. Det andra är mer ett kluster av höghus, byggda mellan 1964 och 1970. Komplexet heter Majviken och var ett av Göteborgs första kollektivhus. Där fanns restaurang, tvätteri och sällskapsrum. I dag är det ett så kallat trygghetsboende för pensionärer med över 400 lägenheter, och de ursprungliga tegelfasaderna har putsats och blivit faluröda.
Det hade varit lätt att stå där och peka ut vad som är fint, vad som är fult, vad som är värdefullt och vad som inte är det. Men vilka är vi egentligen att döma ut andra tiders ideal som dåliga? Jag avstår helst, och nöjer mig med att konstatera att miljonprogrammet inte är synonymt med förorter, utan något som är högst påtagligt även inne i de mest attraktiva delarna av våra städer. I dag bor över två miljoner människor i de bostäder som byggdes mellan 1965 och 1974 – alltså var femte person i Sverige. Innan miljonprogrammet bodde det genomsnittliga svenska hushållet i två rum och kök, oavsett storlek på familj. I dag är den vanligaste bostadsformen småhus med äganderätt, och vi har i snitt 42 kvadratmeter per person att leva på. Statistiken säger mycket om miljonprogrammets oerhörda påverkan på det svenska bostadsutbudet.
Det finns de som menar att själva planeringen av miljonprogrammets bostadsområden, med lägenheter långt utanför städerna, separerade från de rikas villor och radhus, bäddade för den segregation som sedan blev ett faktum. Ja, ingen hade väl velat bygga upp det exakt likadant igen – men de lägenheter och småhus som byggdes under de där tio åren är en grundbult i vårt land. De har erbjudit tak över huvudet åt människor i generationer, banat väg för nya sätt att bygga och gett oss viktiga lärdomar om hur man bör, och inte bör, planera städer. Inte minst räknas miljonprogrammet fortfarande som Sveriges, kanske till och med Europas största bostadssatsning genom tiderna.
Det är kanske för mycket att säga att vi ska vara tacksamma, men vi kan åtminstone förhålla oss lite sakligt. Vi kan iallafall sluta spotta på miljonprogrammet i onödan. Och vi kan sluta kalla höghusen för ”miljonprojekt”.
Läs fler artiklar av Maja Larsson:
”Därför finns det ingen hejd på den maniska inredningsvurmen”
”Semestern skulle skapa goda och sunda medborgare”
