För en tid sedan tillbringade jag en helg med Mariadötterna i Vallby. Det är en klostergemenskap inom Svenska kyrkan och där bor ett tjugotal kvinnor i olika åldrar. Jag hade drömt om en sådan här vistelse i flera år, längtat efter tystnad och isolering, att stå åt sidan och gå in i (tillfällig) isolering. En längtan som innehöll en förhoppning om att jag, när allt runt omkring tystnar, kan möta mig själv och se vad som verkligen är viktigt. En sådan isolering från omvärlden är en central del av klosterlivet. En annan är reglerna. De är få men tydliga och berättar för oss när det är dags för en måltid eller bön, på vilka platser och under vilka tider vi samtalar eller är tysta.
I mitt arbete som forskare har jag under många år studerat låst institutionsvård, ett område där sociologen Erving Goffmans teori om den totala institutionen ofta används för att förstå vad som händer i sådana miljöer. Där är både integritet och regler viktiga aspekter, men Goffman pekade inte bara ut mentalsjukhus och fängelser utan även kloster som exempel på sådana platser. Skillnaden mellan fängelset och klostret är uppenbar och handlar bland annat om tvånget och det ofrivilliga och inte minst de handlingar som ledde en dit. Men precis som Goffman tyckte jag också att jag såg likheter. Det kan tyckas långsökt, men är närmare till hands än man kan tro.
Det moderna fängelsetfrån vilket vårt moderna kriminalvårdssystem uppstod, föddes ur upplysningstiden. De tidigare vanliga kroppsstraffen ersattes efter hand med frihetsstraff. En central aspekt av det moderna fängelsets födelse var tanken att brottslingar kunde rehabiliteras. Den växande medicinska vetenskapen och dess teorier om varför vissa människor begår kriminella handlingar och utvecklar kriminellt beteende gav också idéer om att detta kan botas. Att rehabilitera människor, att bota dem från brottssjukdomen, var alltså en grundläggande uppgift för det moderna fängelset. Denna nya penitentiary, på engelska “penitentiary” efter det latinska ordet för omvändelse, hämtade inspiration från klostret och dess celler.
Denna historia har beskrivits och analyserats av ett antal teoretiker. Mest känd är nog Michel Foucault och hans verk “Surveillance and Punishment” (1975) där han beskriver hur straffsystemet övergick från att disciplinera kroppen till att disciplinera själen. Men en viktig aspekt, som Foucault inte lägger så stor vikt vid, är vilken roll religionen spelade.
I sin bok “Moraliske hospitals – Det moderna pålånvæsens gennembrud 1770–1870” beskriver den danske kriminologen Peter Scharff Smith hur det moderna fängelsets principer för att rehabilitera den enskilda fångens moral var intimt förknippade med ett religiöst (kristet) sätt att tänka. På så sätt blev de moderna fängelserna en plats där religion och upplysning möttes och samexisterade. Rationalitet och tro på samarbete. Längsta tiden drogs dessa botetankar på kristen grund i de så kallade isoleringsfängelserna. Här hölls de intagna helt åtskilda från varandra då man antog att de annars skulle påverkas negativt, vilket skulle motverka rehabilitering.
Riskerna med att samla in personer med beteendeproblem i avskilda miljöer som fängelser är idag välkända, men vad vi nu också vet är den skada som isolering kan göra för en person. Scharff Smith beskriver hur fångarna i isoleringsfängelserna bar speciella kepsar varje gång de rörde sig utanför sin cell, så att de inte kunde se varandra. Nästan all tid spenderades i hans egen cell, ensam, med undantag för prästens besök. Han var den som ansvarade för fångarnas rehabilitering, för boten och ångern de skulle uppnå under sin tid i fängelse.
Livet i de tidiga isoleringsfängelserna som Scharff Smith beskriver har få likheter med min vistelse hos Mariadöttrarna. Det kanske är förmätet av mig att göra en sådan jämförelse? Du kommer till klostret för att söka Gud, ibland utifrån en känsla av att vara kallad. Det kan vara en sorts plikt, men det skiljer sig ganska mycket från tvånget att bli inlåst för att man har begått grova brott.
Även om det finns ett antal likheter i utformningen av klostret och fängelset, såsom dess separation från omvärlden, livet som är fördelat mellan cellens ensamhet och den oavbrutna kollektiva tillvaron, samt de regler som styr vardagslivet innebär dessa grundläggande förutsättningar en enorm skillnad. Något som Goffman också påpekade, genom att betona att klostret var en annan typ av total institution.
I själva verket är det denna grundläggande skillnad – fängslandet och normbrotten som är orsakerna till den – som ligger till grund för kritiken mot fängelset som tog fart under 1960- och 70-talen. Fram till dess hade forskningen, enligt Scharff Smith, varit relativt okritisk. Men återfallsfrekvensen sjönk aldrig, trots det moderna fängelsets fokus på bot och förbättring. En slutsats som många därför drog var att de negativa effekterna av att sitta inlåsta helt enkelt är för stora för att fängelse ska ha rehabiliterande effekter. Men betyder det att jämförelsen är grundlös?
Den nästan totala isolering som försöken att hindra fångar från att ha kontakt med varandra ledde oftare till vansinne än till insikt och förändring.
I linje med Michel Foucault Scharff Smith liksom andra fängelseforskare (till exempel Roddy Nilsson här i Sverige) har kommit fram till att rationaliteten, dess övervakning, kontroll och disciplin, tog överhanden i byggandet av moderna fängelser. Den nästan totala isolering som försöken att hindra fångar från att ha kontakt med varandra innebar ledde oftare till vansinne än till insikt och förändring.
Om vi istället går till nuet så finns det faktiskt exempel på när fängelset har lyckats bättre med att likna klostret. Rehabiliterande insatser baserade på vilja till förändring som kan finnas (eller uppstå) i en tro på högre makter är inte helt ovanligt inom fängelsesystemet. Det finns exempel på detta runt om i världen, även i Sverige. Under de första decennierna av 2000-talet hade Kriminalvården faktiskt en egen klosterverksamhet för långtidsdömda. Den så kallade klostervägen följde en rad stationer. I ett första steg kunde den intagne ansöka om en kortare retreat på Kumlaanstalten och efter detta fanns möjlighet att delta i en månadslång retreat. För den som ville, och fick tillstånd, kunde det så småningom även bli en överflyttning till den särskilda klosteravdelningen vid Skanningsanstalten och därifrån så småningom till Mariagården i Vadstena.
Den reträtt som fångarna genomgick följde det format som grundaren av jesuitorden, Ignatius av Loyola (1491–1556) utarbetat. I sin “Exercitia spiritualia” beskriver han hur det handlar om att gå på djupet med sig själv och på så sätt nå insikt och göra upp med sitt förflutna för att leva ett liv i sanning. Detta görs med fyra olika metoder: 1) undersöka sitt samvete, 2) begrunda, 3) iaktta och 4) be.
I ett reportage om Kriminalvården klosterverksamhet, blir det tydligt att denna miljö skilde sig avsevärt från det vanliga fängelselivet. Till exempel sköttes relationerna mellan de intagna och personalen annorlunda på retreaten än på en vanlig avdelning. De tilltalade varandra med förnamn, och de tillät fysisk kontakt på annat sätt. Personalen beskriver också hur de aktivt arbetat med öppen kommunikation och att bygga förtroende. Efter avslutad retreat var det ofta en svår upplevelse för de intagna att vara tillbaka i en strikt hierarkisk miljö med stora avstånd i relationerna mellan interner och personal. Det var alltså något i denna klosterinspirerade tillvaro som tycktes fungera bra för de intagna som vistades där.
Tänk om kriminalvårdens klosterverksamhet faktiskt kom närmare en slags originell idé om fängelset som en plats för reflektion, botgöring och förbättring, än de tidigmoderna fängelserna? Eller snarare, att kriminalvårdens klostersätt lyckades införliva en förståelse för bot och förbättring utan att falla i diket av instrumentell rationell disciplin som forskning har visat tidiga moderna fängelser gjorde.
Det har bara gått några år sedan klosterverksamheten på Kumla och Skänninge lades ner, men i dagens kriminalpolitiska debatt, och med den stora utbyggnaden av Kriminalvården, känns det som en svunnen tid. Det är synd, för det finns lärdomar att dra här. I Annica Carlsson Bergdahls intervjubok om kvinnor i fängelse (“Jag är en människa”, 2023) återges berättelser om vad som i fängelsevistelsen trots allt var av värde. Kvinnorna berättar om möjligheten att sluta, att tvingas möta sig själva, sina val och handlingar. De aspekter av fängelselivet som tycks ge kvinnorna mening, och därmed hjälpa dem vidare mot ett bättre liv, påminner alltså om klosterlivet.
Forskning visar tydligt att fängelsestraff inte är särskilt effektiva för att avskräcka från återfall, och att de dessutom kan ha andra skadliga effekter. Att låta fångar gå till kloster i stället är naturligtvis inget alternativ. Klosterlivet är inte för alla och Kriminalvården har trots allt fler uppgifter än bot och bättring. Men grundidéerna i den ignatianska retreatformen är utgångspunkter som känns igen från andra rehabiliterande insatser. Det handlar om att möjliggöra insikt, ta ansvar för och omvärdera sina val och handlingar. För att nå dit behöver du en miljö som möjliggör både tystnad och samtal, möjlighet att ta steget bort och att bygga förtroendefulla relationer.
Det kanske inte vore en så dum idé om dagens fängelser återigen tog inspiration från klosterväsendet, i sitt rehabiliterande uppdrag? Men det kräver förstås en politik som tror på mer än bara straff och oförmåga. Som tror att människor kan förändras.
Maria Andersson Vogel är docent i kriminologi och kulturskribent.
Läs mer Helsidor i DN Kultur:
Karl Axelsson: Vi lever inte i en ond värld, hävdade den tredje jarlen av Shaftesbury
Elisabeth Gerle: Var vaksam när religion och makt går hand i hand
För en tid sedan tillbringade jag en helg med Mariadötterna i Vallby. Det är en klostergemenskap inom Svenska kyrkan och där bor ett tjugotal kvinnor i olika åldrar. Jag hade drömt om en sådan här vistelse i flera år, längtat efter tystnad och isolering, att stå åt sidan och gå in i (tillfällig) isolering. En längtan som innehöll en förhoppning om att jag, när allt runt omkring tystnar, kan möta mig själv och se vad som verkligen är viktigt. En sådan isolering från omvärlden är en central del av klosterlivet. En annan är reglerna. De är få men tydliga och berättar för oss när det är dags för en måltid eller bön, på vilka platser och under vilka tider vi samtalar eller är tysta.
I mitt arbete som forskare har jag under många år studerat låst institutionsvård, ett område där sociologen Erving Goffmans teori om den totala institutionen ofta används för att förstå vad som händer i sådana miljöer. Där är både integritet och regler viktiga aspekter, men Goffman pekade inte bara ut mentalsjukhus och fängelser utan även kloster som exempel på sådana platser. Skillnaden mellan fängelset och klostret är uppenbar och handlar bland annat om tvånget och det ofrivilliga och inte minst de handlingar som ledde en dit. Men precis som Goffman tyckte jag också att jag såg likheter. Det kan tyckas långsökt, men är närmare till hands än man kan tro.
Det moderna fängelsetfrån vilket vårt moderna kriminalvårdssystem uppstod, föddes ur upplysningstiden. De tidigare vanliga kroppsstraffen ersattes efter hand med frihetsstraff. En central aspekt av det moderna fängelsets födelse var tanken att brottslingar kunde rehabiliteras. Den växande medicinska vetenskapen och dess teorier om varför vissa människor begår kriminella handlingar och utvecklar kriminellt beteende gav också idéer om att detta kan botas. Att rehabilitera människor, att bota dem från brottssjukdomen, var alltså en grundläggande uppgift för det moderna fängelset. Denna nya penitentiary, på engelska “penitentiary” efter det latinska ordet för omvändelse, hämtade inspiration från klostret och dess celler.
Denna historia har beskrivits och analyserats av ett antal teoretiker. Mest känd är nog Michel Foucault och hans verk “Surveillance and Punishment” (1975) där han beskriver hur straffsystemet övergick från att disciplinera kroppen till att disciplinera själen. Men en viktig aspekt, som Foucault inte lägger så stor vikt vid, är vilken roll religionen spelade.
I sin bok “Moraliske hospitals – Det moderna pålånvæsens gennembrud 1770–1870” beskriver den danske kriminologen Peter Scharff Smith hur det moderna fängelsets principer för att rehabilitera den enskilda fångens moral var intimt förknippade med ett religiöst (kristet) sätt att tänka. På så sätt blev de moderna fängelserna en plats där religion och upplysning möttes och samexisterade. Rationalitet och tro på samarbete. Längsta tiden drogs dessa botetankar på kristen grund i de så kallade isoleringsfängelserna. Här hölls de intagna helt åtskilda från varandra då man antog att de annars skulle påverkas negativt, vilket skulle motverka rehabilitering.
Riskerna med att samla in personer med beteendeproblem i avskilda miljöer som fängelser är idag välkända, men vad vi nu också vet är den skada som isolering kan göra för en person. Scharff Smith beskriver hur fångarna i isoleringsfängelserna bar speciella kepsar varje gång de rörde sig utanför sin cell, så att de inte kunde se varandra. Nästan all tid spenderades i hans egen cell, ensam, med undantag för prästens besök. Han var den som ansvarade för fångarnas rehabilitering, för boten och ångern de skulle uppnå under sin tid i fängelse.
Livet i de tidiga isoleringsfängelserna som Scharff Smith beskriver har få likheter med min vistelse hos Mariadöttrarna. Det kanske är förmätet av mig att göra en sådan jämförelse? Du kommer till klostret för att söka Gud, ibland utifrån en känsla av att vara kallad. Det kan vara en sorts plikt, men det skiljer sig ganska mycket från tvånget att bli inlåst för att man har begått grova brott.
Även om det finns ett antal likheter i utformningen av klostret och fängelset, såsom dess separation från omvärlden, livet som är fördelat mellan cellens ensamhet och den oavbrutna kollektiva tillvaron, samt de regler som styr vardagslivet innebär dessa grundläggande förutsättningar en enorm skillnad. Något som Goffman också påpekade, genom att betona att klostret var en annan typ av total institution.
I själva verket är det denna grundläggande skillnad – fängslandet och normbrotten som är orsakerna till den – som ligger till grund för kritiken mot fängelset som tog fart under 1960- och 70-talen. Fram till dess hade forskningen, enligt Scharff Smith, varit relativt okritisk. Men återfallsfrekvensen sjönk aldrig, trots det moderna fängelsets fokus på bot och förbättring. En slutsats som många därför drog var att de negativa effekterna av att sitta inlåsta helt enkelt är för stora för att fängelse ska ha rehabiliterande effekter. Men betyder det att jämförelsen är grundlös?
Den nästan totala isolering som försöken att hindra fångar från att ha kontakt med varandra ledde oftare till vansinne än till insikt och förändring.
I linje med Michel Foucault Scharff Smith liksom andra fängelseforskare (till exempel Roddy Nilsson här i Sverige) har kommit fram till att rationaliteten, dess övervakning, kontroll och disciplin, tog överhanden i byggandet av moderna fängelser. Den nästan totala isolering som försöken att hindra fångar från att ha kontakt med varandra innebar ledde oftare till vansinne än till insikt och förändring.
Om vi istället går till nuet så finns det faktiskt exempel på när fängelset har lyckats bättre med att likna klostret. Rehabiliterande insatser baserade på vilja till förändring som kan finnas (eller uppstå) i en tro på högre makter är inte helt ovanligt inom fängelsesystemet. Det finns exempel på detta runt om i världen, även i Sverige. Under de första decennierna av 2000-talet hade Kriminalvården faktiskt en egen klosterverksamhet för långtidsdömda. Den så kallade klostervägen följde en rad stationer. I ett första steg kunde den intagne ansöka om en kortare retreat på Kumlaanstalten och efter detta fanns möjlighet att delta i en månadslång retreat. För den som ville, och fick tillstånd, kunde det så småningom även bli en överflyttning till den särskilda klosteravdelningen vid Skanningsanstalten och därifrån så småningom till Mariagården i Vadstena.
Den reträtt som fångarna genomgick följde det format som grundaren av jesuitorden, Ignatius av Loyola (1491–1556) utarbetat. I sin “Exercitia spiritualia” beskriver han hur det handlar om att gå på djupet med sig själv och på så sätt nå insikt och göra upp med sitt förflutna för att leva ett liv i sanning. Detta görs med fyra olika metoder: 1) undersöka sitt samvete, 2) begrunda, 3) iaktta och 4) be.
I ett reportage om Kriminalvården klosterverksamhet, blir det tydligt att denna miljö skilde sig avsevärt från det vanliga fängelselivet. Till exempel sköttes relationerna mellan de intagna och personalen annorlunda på retreaten än på en vanlig avdelning. De tilltalade varandra med förnamn, och de tillät fysisk kontakt på annat sätt. Personalen beskriver också hur de aktivt arbetat med öppen kommunikation och att bygga förtroende. Efter avslutad retreat var det ofta en svår upplevelse för de intagna att vara tillbaka i en strikt hierarkisk miljö med stora avstånd i relationerna mellan interner och personal. Det var alltså något i denna klosterinspirerade tillvaro som tycktes fungera bra för de intagna som vistades där.
Tänk om kriminalvårdens klosterverksamhet faktiskt kom närmare en slags originell idé om fängelset som en plats för reflektion, botgöring och förbättring, än de tidigmoderna fängelserna? Eller snarare, att kriminalvårdens klostersätt lyckades införliva en förståelse för bot och förbättring utan att falla i diket av instrumentell rationell disciplin som forskning har visat tidiga moderna fängelser gjorde.
Det har bara gått några år sedan klosterverksamheten på Kumla och Skänninge lades ner, men i dagens kriminalpolitiska debatt, och med den stora utbyggnaden av Kriminalvården, känns det som en svunnen tid. Det är synd, för det finns lärdomar att dra här. I Annica Carlsson Bergdahls intervjubok om kvinnor i fängelse (“Jag är en människa”, 2023) återges berättelser om vad som i fängelsevistelsen trots allt var av värde. Kvinnorna berättar om möjligheten att sluta, att tvingas möta sig själva, sina val och handlingar. De aspekter av fängelselivet som tycks ge kvinnorna mening, och därmed hjälpa dem vidare mot ett bättre liv, påminner alltså om klosterlivet.
Forskning visar tydligt att fängelsestraff inte är särskilt effektiva för att avskräcka från återfall, och att de dessutom kan ha andra skadliga effekter. Att låta fångar gå till kloster i stället är naturligtvis inget alternativ. Klosterlivet är inte för alla och Kriminalvården har trots allt fler uppgifter än bot och bättring. Men grundidéerna i den ignatianska retreatformen är utgångspunkter som känns igen från andra rehabiliterande insatser. Det handlar om att möjliggöra insikt, ta ansvar för och omvärdera sina val och handlingar. För att nå dit behöver du en miljö som möjliggör både tystnad och samtal, möjlighet att ta steget bort och att bygga förtroendefulla relationer.
Det kanske inte vore en så dum idé om dagens fängelser återigen tog inspiration från klosterväsendet, i sitt rehabiliterande uppdrag? Men det kräver förstås en politik som tror på mer än bara straff och oförmåga. Som tror att människor kan förändras.
Maria Andersson Vogel är docent i kriminologi och kulturskribent.
Läs mer Helsidor i DN Kultur:
Karl Axelsson: Vi lever inte i en ond värld, hävdade den tredje jarlen av Shaftesbury
Elisabeth Gerle: Var vaksam när religion och makt går hand i hand
