Michael Winiarski: Polens demokratiska väg på spel i presidentvalet

Flera polska partier har nominerat sina kandidater till vårens presidentval som är planerat till maj 2025. Men det är kandidaterna från de två stora partierna, den liberala medborgarkoalitionen, KO, och den nationalkonservativa lag och rättvisa, PIS, som är de givna. huvudmotståndare i kampen för att efterträda Andrzej Duda (PIS), som inte kan väljas om efter två mandatperioder.

Sättet på vilket de två kandidaterna har utsetts säger mycket om deras olika karaktärer. Förra veckan gick KO igenom ett slags primärval, där Warszawas populära borgmästare Rafał Trzaskowski utmanades av den internationellt högprofilerade utrikesministern Radosław Sikorski.

Efter en sms-röstning bland medlemmarna visade det sig att Trzaskowski fick 75 procent av rösterna mot 25 procent för Sikorski.

För det otränade ögat skulle det kunna tolkas som en spricka i KO. Men mellan Sikorski och Trzaskowski finns det inga principiella motsättningar om Polens väg: båda är stora vänner till EU och Nato, de stödjer Ukraina och förespråkar ett avpolitiserat rättsväsende. Trzaskowskis profil är något mer vänsterliberal. Sikorski lutar mer åt den konservativa sidan.

Genom att organisera ett primärval mellan två starka kandidater, KO-ledaren och premiärminister Donald Tusk försökte skapa maximal uppmärksamhet i media. Det lyckades samtidigt som PIS tillfälligt trängdes bort från den politiska agendan.

Kontrasten till PIS-processen är radikal, vilket knappast kan kallas demokratisk. Det var PIS-ledaren Jaroslaw Kaczynskis som på egen hand utsåg sin kandidat: den relativt okända Karol Nawrocki, som är chef för det nationella minnesinstitutet IPN.

PIS framställer Nawrocki som en partipolitiskt obunden och oberoende “medborgarkandidat”, men allt i hans bakgrund tyder på att han är en trogen PIS-anhängare. Som chef för IPN och museet i Gdansk har han medvetet fört en högernationalistisk linje i historiska frågor.

Anledningen till denna charad är att en kandidat förlorar på att förknippas för mycket med PIS. Om förre premiärministern Mateusz Morawiecki eller en annan ledande PIS-medlem hade nominerats skulle motståndarna lätt kunna koppla dem till den tidigare regeringens många korruptionsskandaler.

Nawrocki står också nära förre försvarsministern Antoni Macierewicz, som är en ökänd konspirationsteoretiker. Macierewicz politiserade också flygkatastrofen i Smolensk 2010, då Polens president Lech Kaczynski (PIS-ledarens bror) dog. Han trodde att det var ett ryskt mordförsök, vilket Nawrocki också tror, ​​trots att utredningar fastställt att kraschen berodde på att piloterna försökte landa i tät dimma.

Går man efter opinionsmätningar är KO-kandidaten Trzaskowski klar favorit, men Nawrocki ska inte underskattas. Andrzej Duda, som verkade komma från ingenstans när Kaczynski lanserade honom som kandidat för PIS, besegrade ändå den sittande presidenten Bronisław Komorowski (KO) 2015. Fem år senare vann han knappt över utmanaren – som var Trzaskowski.

Duda hade stor nytta av stödet från hela den PIS-dominerade statsapparaten, inklusive public service-media. Denna gång har PIS inte längre kontroll över de stora tv-kanalerna.

Vem vinner presidentvalet kommer att påverka utvecklingen i både Polen och grannskapet under lång tid framöver. I slutet av förra året tillträdde Donald Tusk som premiärminister efter att KO med allierade partier vunnit en övertygande valseger och majoritet i parlamentet.

Långtgående reformer stod på agendan; främst för att avveckla politiseringen av rättsväsendet och media som kritiseras av EU, men också för att lätta på det nästan totala abortförbudet.

Men många av reformerna har blockerats av Duda genom presidentens vetorätt. Om Karol Nawrocki vinner förblir läget som låst. Med en allierad som Trzaskowski i presidentpalatset kan Tusk och parlamentet driva igenom antagna lagar.

Valet blir också en viktig indikator av stor betydelse för det alltmer splittrade och försvagade EU.

I flera av Polens grannländer – som Ungern, Slovakien, Österrike, Tjeckien, Rumänien och Tyskland, men även Frankrike – har högernationalister med pro-ryska hållningar kommit till makten eller gått starkt framåt i opinionen. Dessutom tillträder Donald Trump som USA:s president den 20 januari.

Polen är den politiskt, ekonomiskt och militärt tyngsta staten i Central- och Östeuropa, som, med den brittiske historikern Timothy Garton Ashs ord, är “klämd mellan ett aggressivt framryckande Ryssland och ett aggressivt retirerande USA”.

I denna osäkra situation kan Polen ha en stabiliserande effekt med en demokratiskt enad och EU-vänlig regering.