Militären i andra länder säger ja till havsvindkraft

Nyligen sa regeringen blankt nej till 13 vindkraftsparker i svenska vatten i Östersjön. Försvarsmakten anser att kraftverken allvarligt skulle försämra Sveriges och Natos försvarsförmåga.

Försvarsminister Pål Jonson (M) exemplifierade med sämre möjligheter till radarskanning för att få tidig varning om missilattacker. Försvarsmakten har hävdat att vindkraftverken kan störa radar och sensorer som används för att upptäcka hot över och under ytan.

Vindkraften i Östersjön har en mycket stor energipotential. I en gemensam deklaration från de baltiska länderna, som även Sveriges energiminister Ebba Busch (KD) skrivit under, har 90 gigawatt satts som mål. Det är 13 gånger mer än befintlig svensk kärnkraft.

Andra Östersjöländer, som t.ex är också med i Nato, agerar annorlunda än Sverige för att inse detta. I Estland gav både regeringen och försvarsmakten förra veckan ett helt annat besked än det svenska.

– Nya radarsystem har upphandlats för att säkerställa att försvarsförmågan förblir intakt även med land- och havsbaserade vindkraftverk, sa Jaanus Uiga vid det estniska klimatministeriet till det estniska public service-företaget ERR.

Enligt försvarsminister Pål Jonson väger det potentiella hotet från den ryska militärbasen i Kaliningrad tungt i bedömningen. Polen, med gräns mot den ryska enklaven både till lands och till havs, har dragit andra slutsatser än Sverige. Danska Örsted är ett av företagen som fått klartecken att bygga vindkraft i polska vatten.

– Det finns en konstruktiv och fungerande dialog med den polska försvarsmakten. De ställer tydliga krav på vad som behövs när man bygger en vindkraftspark till havs, säger Magnus Demervall, vice ordförande i Örsted Sverige och med bakgrund i Centerpartiet.

Mer specifikt är vad som görs för att vindkraft och försvar ska kunna samexistera till stor del hemligt. DN har bett om en kommentar från det polska försvarsdepartementet, men de har inte hört av sig. En talesperson för det polska vindkraftsföretaget PGE svarar mycket kort i ett mejl att “de som investerar i havsbaserad vindkraft i Polen har varit i ständig dialog med det polska försvarsministeriet i många år”.

Energiomställningen är på en hög nivå på den polska politiska agendan i syfte att fasa ut kolkraften och minska beroendet av Ryssland. Där spelar havsbaserad vindkraft en viktig roll. Bedömningen i branschen är att påtryckningar från politiskt håll har spelat roll för försvarsmaktens vilja att samarbeta. Frågan har inte varit om man ska bygga vindkraft, utan hur.

Enligt industriorganet Wind Europe havsbaserad vindkraft har gjorts till en fördel för det polska försvaret. Radar och sensorer placerade på kraftverken ger fler ögon och öron runt Östersjön.

Dessa polska installationer kan vara en stor fördel även för Sverige, inte minst när det gäller hotet från Kaliningrad. Det menar Tobhias Wikström, tidigare stridspilot och numera energikonsult med fokus på totalförsvar och den gröna omställningen.

– En del av att vara med i Nato är att vi tillsammans kan få det som kallas tidig varning. De baltiska länderna och Polen ligger mycket närmare Kaliningrad än vad vi är, och vad deras sensorer ser kommer vi att få se, säger han.

Han pekar på att Nato tar ett enhetligt förhållningssätt till målkonflikterna mellan energiförsörjning och försvar och hur man drar nytta av den tekniska utvecklingen. Det kan förändra bilden av vad som kan fungera i Östersjön.

– Jag tror att regeringen på sikt måste justera det här beslutet, säger Tobhias Wikström.

Det råder bred enighet om att ett grundläggande problem i Sverige är att Försvarsmakten går in för sent i tillståndsprocesserna. En utredning kommer inom kort att föreslå hur detta kan ändras.

– Att de flesta Östersjöländerna investerar i havsbaserad vindkraft, men inte Sverige, tror jag delvis beror på tillståndsprocessen. Försvarsmakten har kunnat luta sig tillbaka på sitt starka mandat och inte behövt engagera sig så mycket i forskning om radar och sensorer kring vindkraftsparker, säger Tobhias Wikström.

Brigadgeneral Stig-Olof Krohné ser också tillståndsprocessen som ett problem, men i dagsläget försvarar han Försvarsmaktens syn på vindkraft i Östersjön.

– Vi gör vår bedömning utifrån vår roll i Natos operativa planering. Vi vill ha kontroll över Östersjön och vikten av det har accentuerats. Andra länder gör sina bedömningar utifrån sitt geografiska läge och sin roll i Nato, säger Stig-Olof Krohné, som är ansvarig för infrastrukturfrågor på Försvarsstaben.

Han beskriver Sveriges förmåga till spaning i Östersjön som världsledande i delar, och som ett viktigt tillskott till Natos samlade kapacitet.

– Vi vill inte försämra den förmågan i en mycket allvarlig yttre situation.

Stig-Olof Krohné menar att frågan handlar om mycket mer än tekniska lösningar, som sensorer på vindkraftverken. Det handlar också om juridik: vem äger vad, vem har kontroll över utrustning och över data?

Men polackerna verkar ha löst detta. Varför kan inte Sverige göra det?

– Vad gäller deras överväganden så har inte Försvarsmakten insyn i detta. Alla länder har olika förutsättningar och en betydande skillnad är vårt geografiska läge.

Läs mer:

Svenska Kraftnät: “Strömbristen kan bli en showstopper”

Regeringen nickar åt vindkraft