När bergen kallar kan jag komma hem – hufvudstadsbladet

Dalarna är min barndoms land. Men jag bor inte längre här.

Jag kommer varje sommar. Jag kommer många helger. Jag kommer till jul för då är det ofta snö och kyla här. Jag älskar det.

En gång tog vi båten över sjön på juldagen. På annandag frös sjön till.

Jag googlade millimeter is per timme. Övervakad Yr. Lagom till nyår bestämde vi oss för att ta en båtshake och lyfta oss genom den tunna isen med båten.

Det tog två timmar mot de vanliga femton minuterna. Men båten kom hem till båthuset och vi kom tillbaka till Uppsala.

Vi har en hydda. Jag och min man. Vi finns där året runt.

Det är nu Unesco-skyddat. Det är bra för Ronda. Nu kanske hon slutar ta våra saker.

Ofta kommer de tillbaka efter en liten present av maten vi tagit med oss. Men hon har fortfarande mina handskar.

Nu får jag kanske leta efter en get till sommaren för att beta vallen. Då kanske hon blir riktigt glad. Men helst vill hon nog att vi ska behålla hennes skog runt om.

Men det är inte vårt. Eller är det?

Hur kan röjning göras när så många av skogens djur, svamparna och ekosystemet förstörs på den plats där röjningen står?

Hur går det med forna tiders allmänningar och vildmarker? Hur stämmer det in på medborgarrätten? Har skogen rätt till sig själv och har vi alla rätt till skogen?

Nu är jag kommunalråd i Uppsala. Det ligger på lagom avstånd från bergen. Där är det platt och blåsigt. Men Uppsalas gamla kyrka ger mig känslan av Torsångs kyrka och hemma.

Närheten gör att jag kan komma hem när jag vill. När bergen kallar.

Vi pratar om beredskap i kommunen. Köper frystorkad mat och utövar kriser och krig.

Samtidigt vet vi att det redan finns ett utländskt inflytande. Det pågår en kampanj mot socialtjänsten där andra länder varit med och spridit osanningar. Utsatta unga används för att gå gängens ärenden, andra länders ärenden.

Vi vet, men vi vet inte. Vi kan bara gissa och anta utifrån vad vi ser. Förbered oss ​​och motverka splittring, polarisering, hat, hot, segregation, fattigdom. Alla behövs, ja alla ska vara med, då kan vi ha gosgrisar och lämna pilgrimsgrisen eller styvbarnen utanför.

hufvudstadsbladet är min barndoms tidning. Här lärde jag mig om samhällets utveckling, om kapitalets härjningar när det tillåts vara helt otyglat.

Här lärde jag mig om Borlänges starke man Peter Hultqvist och om den poetiska Hagen i Dala-Floda. Nu åker jag gärna till Hjort-Olârs och Komidsommar när jag är i närområdet.

Midsommar är ett måste att vandra på Hemmajorden. Inget slår firandet. Musiken från Djura och Södra Rälta. Utsikten från Minnestugan i Gagnef, Siljansnäs midsommartorg och Sollerön. Det lillas magi på Nordeuropas största bondgård i Bastberget, eller vid asparnas sus i Mörtbuan.

Ja, du vet att det finns så många.

Jag växte upp i Torsång. Såg för några år sedan att det skulle byggas villor där.

Mitt barndomsberg, utbrast mitt inre barn! Det är där Ronjas grotta ligger!

Men jag bor inte längre här. De som bor i Torsång idag är de som ska få vara med och bestämma byn.

Jag måste ta ett steg tillbaka, för alla andra kan inte förväntas bevara mina drömmar. Åtminstone inte just här, där jag inte är.

Men skogen runt min hydda kan jag stå upp för, och för en kommun, ett landskap, ett land som håller ihop.

Vi behöver det här och nu, och vi kommer att behöva det i framtiden.

Hanna Victoria Mörck är en Dalkulla i exil och ny krönikör för hufvudstadsbladet.