När världen står i lågor behövs myter, gudar och spöken – hufvudstadsbladet

David Zimmerman är poet och kritiker på den kulturella sidan.

I dagarna gick Per Wirtén till angrepp på romantiken i Expressen. Han läste en bok av Andrea Wulf, gick på en utställning och kastade sedan ut allt det där känslomässiga mörkret med badvattnet, till förmån för något mer upplyst. Kopplingen till samtida konservatism och nationalism är uppenbar, anser han.

Men hans bild av romantiken, epok som stil, saknar komplexitet och skulle kanske inte vara så mycket att bry sig om om jag inte höll med honom om en sak: en romantisk våg har dragit fram, inte minst bland poeterna. Tvärtemot Wirtén tycker jag att deras frenesi har livat upp saker och ting på sistone.

Poesin som publicerats de senaste åren är full av myter, ruiner, spöken, gudar och äldre litterära källor av olika slag. Judith Kiros, Jenny Tunedal, Fredrik Nyberg, Ida Linde, Jila Mossaed, Johanna Larsson, Malte Persson, Gustav Sjöberg, Ellen Nordmark, Johan Attfors är några exempel på poeter som tacklar samtidens tomhet på olika sätt genom att belysa det “otydliga inre sambandet med landskapet, naturen, myterna och historien” som Wirtén alltså oroar sig för. I motsats till nutiden frammanar de figurer med en starkare upplevelse av världen. Trist samtida språk får liv av arkaiska rytmer och verbformer. Ofta (naturligtvis inte alltid) visar det sig vara överraskande och kraftfullt.

Romantik eller inte – varför talar det förflutna, myterna och spökena till oss så här just nu? Att läsa forntida och religiösa texter väcker förmodligen liknande saker hos oss som det gjorde hos romantikerna, som såg det galna i rationalisternas blodlösa förklaringsiver. Enheduanna, Aeschylus, Rumi och andra visste att konst som inte ser våra konstruktiva och destruktiva begär som sammanvävda har svårt att övertyga någon på djupet. Som Birgitta Trotzig skrev kanske till och med människors “riktiga konkreta liv utspelas på en nivå som bara myter verkligen kan omfatta”.

Är det automatiskt farligt? Wulfs individualistiska och lätt banala inramning av boken “Fantastiska rebeller”, en annars rolig skildring av romantikerna i Jena, gör nog ingen större skada. Men naturligtvis var nazister glada över att göra ideologiskt blinda läsningar av romantikerna, särskilt senare, mer sentimentala sådana som Joseph von Eichendorff. Men det är förstås en fråga om vad och hur man läser.

Den amerikansk-iranska litteraturprofessorn Anahid Nersessian gör till exempel i sin bok “The Calamity Form” en materialistisk läsning av romantiska poeter som Hölderlin och Keats. Poeter, skriver hon, börjar tänja på språkets gränser samtidigt som industrialiseringens ekologiska och mänskliga kostnader börjar märkas. De svarar på en kognitiv dissonans mellan det som är synligt och det som händer i det dolda. Bilden av en raffinerad romantisk kritik av kapitalismens förvrängning och utspädning av våra liv tror jag också präglar ambitionerna hos flera samtida poeter.

I en uppsats om romantik i konsten glider Carolina Söderholm in på ett liknande spår, men vill ändå hålla fast vid att uppgången kan handla om att romantiken ger tröst och terapi i oroliga tider. Jag skulle hävda motsatsen, det är den oro du vill ha. Många av oss är så trötta på det moraliska hyckleriet om hur vår del av världen stoltserar med att vara upplyst och förståndig. Ledare förkunnar att “vi måste vara realistiska” innan de pumpar ut koldioxid i atmosfären som om det inte fanns någon morgondag. Eller varför inte, utrusta Israels militär med räckvidd i den höga moralens namn.

Romantiken som epok innehöll risker. Men det är, tvärtemot vad Wirtén menar, förmodligen dessa som gör det oundvikligt. Som Hölderlin skrev: där det finns fara växer också besparingen. Poeter, låt dig inte, som Wirtén, skrämmas av den storslagna ordningens störande undersidor, utan fortsätt gärna där.

Följ vår kulturbevakning – gå in under “Mitt konto” och “Aviseringsinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!