Vårt pojkrum har stått tomt i flera veckor. Precis som när han lämnade den. Några berusade energidrycker, kläder på golvet, en obäddad säng. En lampa i fönstret lyser i novembermörkret. Hans deodorant och alldeles för dyra parfym sitter orörda på skrivbordet. Tystnaden sliter isär bröstkorgen.
Det kunde ha slutat här. Men det gör det inte. För när samma pojke körs i ambulans till akuten med livshotande skador efter en olycka med moppen startas redan en kedja med personer som är fast beslutna att ge den här pojken en chans.
Kalla det tur men det bästa var att jobba den natten. Du säger det själv, det har aldrig gått så snabbt.
Ett slukhål öppnar sig som en portal till en undre värld varje gång tanken tvingar fram vad som annars skulle ha hänt.
Ni är våra hjältar för alltid.
Vilket enormt mod och vilken osviklig skicklighet och målmedvetenhet som krävs för att kunna agera så snabbt med många inblandade och få en icke akut operation, utanför alla ramar, inom några minuter när det inte finns tid att ta sig till Linköping.
