När solen för en gångs skull visade sig sommaren 1998 gjorde jag mitt livs första onlinebeställning. Ett par helt unika, tänkte jag, solglasögon som bara gick att hitta i Tyskland. Mot extra kostnad. Att göra den faktiska beställningen online var framgångsrik geschwintmen förskottsbetalningen och identifieringen av mig som solvent kund var av det minst sagt komplicerade och nervösa slaget. En bild på mitt öppnade pass skulle faxas (ett fax var alltså … eh, unga DN-läsare får väl googla) samt fram- och baksidan av kreditkortet. Detta följdes av en komplicerad banköverföring på en oändlig mängd D-mark. Och sedan en väldigt stressig väntan på det.
Solglasögonen kom i rätt ordning. Med flygfrakt. Väldigt trevligt, ingen annan i Stockholm hade likadant, sa jag till mig själv, och jag spankulerade runt på stan som en pionjär på nätet. Vinn-vinn-vinn.
Sedan gick det som det gjorde med globaliseringen, den tekniska utvecklingen och med min moral. Sedan min första elektroniska beställning 1998 har jag gjort hundratals onlinebeställningar. Säkert mest – men inte uteslutande – av vad jag alltid har trott vara helt unikt hantverk från platser som Northampton. Massachusetts, Emilia-Romagna. Det är tydligt att det också har kommit några fina och väldigt billiga från platser som Indien, Vietnam, Kina.
Idag gäller inte längre inga förskottsbetalningar, inga passbilder, knappt några kreditkortsuppgifter, inga “få först betala då”-villkor, ännu mer lockande priser och många gånger inte en krona i frakt. Varor beställda, var som helst, i skrivande stund kommer att finnas till din dörr i morgon kväll. Allt är jättebra.
En affär är en affär och de gigantiska köpströmmarna från länder långt borta kommer bara att växa
Och så läste jag i den här tidningen, än en gång, om det hemska hos kinesiska internetjättar. Som om det är där det stora problemet ligger, som om bara vi beställt från ett västerländskt land så skulle allt lukta rosor. Men ingen över 15 kan hävda att oron över konsumtion i allmänhet – och bekväm, snabb, billig e-handel i synnerhet – är ny. Dessutom kan de flesta gissa att detta skrivs på en dator tillverkad i Kina (de som har en från 2023 och framåt kan glädjas, eftersom den här tillverkades i Vietnam) som levererades väldigt snabbt. På Naturvårdsverkets hemsida kan jag läsa att jämfört med millennieskiftet har konsumtionen av textilier ökat med 4,5 kilo per svensk person och år. Som ett par exempel.
Så länge det är snabbt, bekvämt och billigt kommer vi inte att sluta göra våra onlinebeställningar. Vi bombarderas med löften om supererbjudanden vart vi än tittar beställer vi gärna och vi tar emot. Vi förtrycker att tillverkningen många gånger har skett med en usel arbetsgivare i ett land med minimala mänskliga rättigheter, levererat med smutsiga fraktmetoder och en underbetald lokal kurir. En affär är en affär och de gigantiska köpströmmarna från länder långt borta kommer bara att växa. Den som hävdar att marknaden och individen kommer att lösa både klimatet och de sociala problemen världen över måste därför ta ett lass med kol nu.
Men nu undrar förstås alla hur solskenshistorien slutade, den med tyska glasögonen. Efter lite närmare granskning visade sig de vara tillverkade i Kina, och skulle mycket snart falla i bitar. Jag lärde mig inte den läxan. Sedan dess har jag istället skrivit tårdrypande krönikor om svenska butikers död, sorterat varornas lådor och frigolit. Och förträngt att mitt koldioxidavtryck måste vara enormt vid det här laget, och att montörer, gruvarbetare, sömmerskor och förpackningsarbetare svälter.
Läs mer
Lavinliknande ökning av paket från Kina i år
Jobbar till midnatt och minimal ersättning – sanningen bakom billiga Shein-kläder
Fler krönikor och andra texter av Niklas Wahllöf. Till exempel: Peter Apelgrens avgång får salongen att koka
