Med ojämna mellanrum har det som har kommit att kallas “det bitvisa mordet” aktualiserats. Ett 40 år gammalt rättsfall där det, trots epitetet, inte är utrett att Catrine da Costa mördades. Uppmärksamhet har uppmärksammats tack vare nya dokumentärer, flera böcker, nyhetsrapportering om läkarnas ihärdiga försök att få tillbaka sina meriter, nya rättegångar, upptäckten av nya förhållanden, konspirationsteorier och massiva mediedrifter mot läkarna.
Det som skiljer da Costa-fallet från flera andra uppmärksammade rättsfall, som fallet med Thomas Quick, är att läkarna trots att de frikändes från mord “dömdes” i skälen till att styckade da Costa, ett brott som då var preskriberat. “Skyldig” men utan chans att få målet prövat i högre instans eftersom en friande dom och domskälen inte går att överklaga.
Dan Josefsson och Johannes Hallbom har tagit itu med de rättsliga övergreppen mot Teet Härm och Thomas Allgén i SVT:s “Det svenska Styckmordet”. Deras recension är välgjord.
Men vad händer nu?
Risken är överhängande att vi återigen får en debatt som går av och på. För den här gången bör tilläggas. Företag och juridiska övergrepp mot individer eller grupper ligger där och växer, orsakar livslångt lidande för individer och äter bort som röta i en bjälklag på förtroende för rättsstatsprincipen.
Tills en regering inser allvaret och tar ansvar, vilket brukar ta flera generationer politiker.
Den illegala verksamheten som Upplysningsverket (IB) bedrivit med de åsiktsregistrering, inbrott, spionage och brottsprovokationer förföljde socialdemokratiska regeringar i valkampanj efter valkampanj. Det var först med säkerhetstjänstkommissionen som gick till botten med IB:s verksamhet som frågan kunde läggas till akterna om än som en mindre smickrande del av vår historia, precis som tvångssteriliseringar och vanvård av barn på barnhem. För att ta några exempel.
Nu finns det två läkare. De kan få upprättelse genom att få sin delegitimisering ogiltig i en civil process eller genom att regeringen ex gratia, av nåd, kompenserar läkarna för de skador som staten orsakat dem, precis som i fallet med Kevin där två bröder utnämndes som mördare.
Justitieminister Gunnar Strömmer har i SVT förklarat att ex gratia har skett i “exceptionellt få fall” och att han i dagsläget inte “har möjlighet att bedöma” omständigheterna i da Costa-fallet.
Men ta det då!
Oavsett rättsliga förfaranden eller ex gratia bör regeringen tillsätta en oberoende kommission. Och liksom Bergwallkommissionen i Quick-fallet bör den ledas av en betrodd statsvetare eller jurist med uppgift att granska rättsväsendets, regeringarnas, tillsyns- och kontrollmyndigheternas agerande och avslöja brister i lagar och förordningar. Alternativt ger regeringen uppdraget till Justitiekanslern (JK).
Med ett uppdrag som drivs under regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet samt offentlighetsprincipens rätt till insyn kan i alla fall någon form av poäng göras.
Läs mer:
Barnpsykiatern i da Costa-fallet: Dan Josefssons bild av barnets vittnesmål är missvisande
Dan Josefsson: Barnpsykiatern i da Costa-fallet borde skämmas
Med ojämna mellanrum har det som har kommit att kallas “det bitvisa mordet” aktualiserats. Ett 40 år gammalt rättsfall där det, trots epitetet, inte är utrett att Catrine da Costa mördades. Uppmärksamhet har uppmärksammats tack vare nya dokumentärer, flera böcker, nyhetsrapportering om läkarnas ihärdiga försök att få tillbaka sina meriter, nya rättegångar, upptäckten av nya förhållanden, konspirationsteorier och massiva mediedrifter mot läkarna.
Det som skiljer da Costa-fallet från flera andra uppmärksammade rättsfall, som fallet med Thomas Quick, är att läkarna trots att de frikändes från mord “dömdes” i skälen till att styckade da Costa, ett brott som då var preskriberat. “Skyldig” men utan chans att få målet prövat i högre instans eftersom en friande dom och domskälen inte går att överklaga.
Dan Josefsson och Johannes Hallbom har tagit itu med de rättsliga övergreppen mot Teet Härm och Thomas Allgén i SVT:s “Det svenska Styckmordet”. Deras recension är välgjord.
Men vad händer nu?
Risken är överhängande att vi återigen får en debatt som går av och på. För den här gången bör tilläggas. Företag och juridiska övergrepp mot individer eller grupper ligger där och växer, orsakar livslångt lidande för individer och äter bort som röta i en bjälklag på förtroende för rättsstatsprincipen.
Tills en regering inser allvaret och tar ansvar, vilket brukar ta flera generationer politiker.
Den illegala verksamheten som Upplysningsverket (IB) bedrivit med de åsiktsregistrering, inbrott, spionage och brottsprovokationer förföljde socialdemokratiska regeringar i valkampanj efter valkampanj. Det var först med säkerhetstjänstkommissionen som gick till botten med IB:s verksamhet som frågan kunde läggas till akterna om än som en mindre smickrande del av vår historia, precis som tvångssteriliseringar och vanvård av barn på barnhem. För att ta några exempel.
Nu finns det två läkare. De kan få upprättelse genom att få sin delegitimisering ogiltig i en civil process eller genom att regeringen ex gratia, av nåd, kompenserar läkarna för de skador som staten orsakat dem, precis som i fallet med Kevin där två bröder utnämndes som mördare.
Justitieminister Gunnar Strömmer har i SVT förklarat att ex gratia har skett i “exceptionellt få fall” och att han i dagsläget inte “har möjlighet att bedöma” omständigheterna i da Costa-fallet.
Men ta det då!
Oavsett rättsliga förfaranden eller ex gratia bör regeringen tillsätta en oberoende kommission. Och liksom Bergwallkommissionen i Quick-fallet bör den ledas av en betrodd statsvetare eller jurist med uppgift att granska rättsväsendets, regeringarnas, tillsyns- och kontrollmyndigheternas agerande och avslöja brister i lagar och förordningar. Alternativt ger regeringen uppdraget till Justitiekanslern (JK).
Med ett uppdrag som drivs under regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet samt offentlighetsprincipens rätt till insyn kan i alla fall någon form av poäng göras.
Läs mer:
Barnpsykiatern i da Costa-fallet: Dan Josefssons bild av barnets vittnesmål är missvisande
Dan Josefsson: Barnpsykiatern i da Costa-fallet borde skämmas
