Budskapet var knappast oväntat. Det har snarare varit en tidsfråga, mot bakgrund av hur nyhetsflödet från Skellefteå har sett ut den senaste tiden.
Underleverantörer som inte fått betalt. Batteriproduktion som fortsatte att hugga. Förhandlingar med långivare, ägare och kunder om ny finansiering som inte gick igenom. Bolaget har till och med ersatt vd Peter Carlsson som ordförande i bolaget bakom Skellefteåfabriken till förmån för en beprövad omstruktureringsexpert.
Men det är fortfarande dystert att behöva konstatera faktum: Northvolt tvingas till återuppbyggnad i USA, så kallat “kapitel 11”. Det är ett kvitto på företagets misslyckande.
Men samtidigt är det det bästa som kunde hända företaget just nu. Rekonstruktion är som bekant inte detsamma som konkurs. Verksamheten i både Skellefteå och Västerås kommer att fortsätta under processen och personalen kommer inte att påverkas, heter det.
Med miljardlånet från Skåne och kapitaltillskottet från säkerhetspaketet konkursskydd köper Northvolt tid för att få ordning på sina skulder och ägarbilden, för att komma tillbaka starkare. Även om beslutet om “kapitel 11” förstås svider så ska det ses som en existentiell investering. Detta är Northvolts sista hopp.
För Sveriges näringslivs skull får vi hoppas att det löser sig. Om Northvolt skulle gå i konkurs skulle det bli ett hårt slag inte bara för Skellefteå utan för hela den gröna industriboomen, där Peter Carlsson och hans batteriföretag hade ledartröjan.
Det skulle underblåsa den falska bilden av att en “grön bubbla” håller på att spricka.
En konkurs skulle underblåsa den falska bilden av att en “grön bubbla” håller på att spricka.
De enda som skulle vara nöjd med en sådan utveckling skulle Xi Jinping och hans kinesiska batterijättar. Deras ohotade globala marknadsposition skulle plötsligt bli ännu mer ohotad. Utan europeiska batteritillverkare ökar den kinesiska regimens möjligheter att utpressa Europa i framtiden, vilket de med stor sannolikhet skulle utnyttja med tanke på den växande geopolitiska spänningen.
På hemmaplan finns det säkert också några som jublar av glädje över Northvolts utmaningar. I ett inslag av TV4 i veckan förutspådde till exempel nationalekonomen Magnus Henrekson att Northvolt vid en konkurs framstår som “en av de största skandalerna i svensk industrihistoria”.
Det utgick han från att företaget fick statliga och kommunala pengar och sedan “saknade kompetens att bygga en fabrik och få den att fungera”.
Den är mer än rejäl. Vad består skandalen av?
Northvolt har fått en blygsam mängd statliga bidrag, motsvarande cirka 1 procent av det totala kapitalet, vilket är en bråkdel av vad bolagets konkurrenter har fått. Vad gäller Skellefteå kommuns investeringar har det till stor del handlat om investeringar i infrastruktur och bostäder, det vill säga inget som brinner inne bara för att Northvolt genomgår en rekonstruktion eller skulle gå i konkurs.
Hur skulle det svenska näringslivet se ut utan sådana som dem?
Northvolts öde är självklart ett personligt misslyckande för grundaren Peter Carlsson och de människor som varit med oss under hela resan. De har siktat för högt och misslyckats med att leva upp till sina ambitiöst uppsatta tillväxt- och produktionsmål.
Men det är inget att skämmas över. Tvärtom ska personer som Peter Carlsson ha en eloge för sitt mod. Detsamma gäller de svenska riskkapitalisterna, som Harald Mix, som vågade satsa på ett djärvt upplägg utan några garantier om avkastning. Speciellt en dag som denna.
Hur skulle det svenska näringslivet se ut utan sådana som dem?
