I mitten av februari 2022 kunde de ryska soldaterna intill den ukrainska gränsen räknas i hundratusentals. Trots protester från fredsaktivister av alla slag stod det klart för de flesta att Putin inte hade beordrat dem dit utan anledning. När den ryska militären äntligen inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i gryningen den 24 februari var det därför ingen överraskning. Det som var överraskande, för både Ryssland och delar av väst, var vad som hände sedan.
För ukrainarna välkomnade verkligen inte de ryska trupperna som befriare. President Volodymyr Zelenskyy avvisade USA:s erbjudande om evakuering och sa att han behövde ammunition, inte eld. Och Ryssland, som hade trott att den “särskilda militära operationen” skulle ta Kiev om några dagar, mötte så hårt militärt motstånd att de tvingades dra sig tillbaka till områden närmare gränsen.
Eftersom ukrainarna inte vill bli en underkuvad del av ett ryskt imperium blev målet att förinta Ukraina som en existerande kulturell och historisk nation.
Inledningsvis verkade Kreml fokuserat på konventionella attacker mot militära mål för att ockupera ukrainskt territorium. Den strategin ersattes dock snabbt av en plan för total förödelse, av modern civil infrastruktur såväl som kulturellt viktiga byggnader. Eftersom ukrainarna inte vill bli en underkuvad del av ett ryskt imperium blev målet att förinta Ukraina som en existerande kulturell och historisk nation.
Snart fick världen se hur rysk stridstaktik ser ut, med tortyr och avrättning av civila, omfattande våldtäkter, kidnappning av barn och avsiktlig terroristbombning av sjukhus och annan civil infrastruktur. Under de senaste 1000 dagarna av krig har den linjen ständigt förstärkts. Enligt Världshälsoorganisationen WHO har Ryssland till exempel attackerat fler sjukvårdsinrättningar och sjukhus än vad som tidigare setts någonstans i världen.
En annan överraskning sedan den ryska invasionen är västvärldens nästan totala stöd för Ukrainas rätt att försvara sig. Mer förväntat har tyvärr varit den skarpa kontrasten mellan den högljudda retoriken från den fria världens ledare och den konkreta hjälp som faktiskt erbjuds Zelensky i vad som har beskrivits som en existentiell kamp för hela Europa.
Å ena sidan har vi sagt till Zelensky att vi stöttar honom så länge det tar, och å andra sidan har vi tvingat honom att utkämpa kriget med händerna bundna bakom ryggen.
Eftersom olika länder alltid har kämpat för att förse Ukraina med tillräckligt med vapen och annan militär utrustning som behövs. Dessutom har de vapen som ändå gavs täckts med konstgjorda restriktioner för hur de får användas. Å ena sidan har vi sagt till Zelensky att vi stöttar honom så länge det tar, och å andra sidan har vi tvingat honom att utkämpa kriget med händerna bundna bakom ryggen.
När USA, Storbritannien och Frankrike äntligen lyfter vetot mot att använda långdistansrobotar in i Ryssland sker det också på ett sätt som ökar Ukrainas stridskraft betydligt mindre än vad det kunde ha gjort. Först försenades beslutet i månader, och sedan offentliggjordes det innan ukrainarna ens hade möjlighet att använda vapnets hela räckvidd. Nu har Ryssland haft alla möjligheter att i förväg flytta det man inte vill att Ukraina ska kunna nå.
Även i retoriken det svajar också nuförtiden. Ingen vet hur Donald Trump kommer att agera när han blir president igen och på fredagen valde Tysklands förbundskansler Olaf Scholz att ringa Putin för att uppmana honom att deeskalera. Kreml svarade i helgen med en av krigets hittills mest omfattande bombräder mot hem och civil infrastruktur.
Så reagerar Putin på vad han ser som svaghet. Om Europa inte förstår det kommer inte bara Ukraina att gå förlorat. Om ytterligare 1 000 dagar kan ryska trupper samlas vid gränsen till något annat europeiskt land.
Läs mer:
Ledare: Vi kommer att sakna globaliseringen när den är borta
Ledare: Donald Trumps skräckkabinett borde ge oss alla frossa
