På plats i säkerhetstjänstens hemliga tortyrkammare i Syrien

Filial 235 var det officiella namnet.

Men i Syrien och i hela Mellanöstern kallades denna plats Palestina församlingen – ett namn som viskades i rädsla och sorg.

Här låg den syriska säkerhetstjänstens högkvarter.

Förhörsrummen ligger på rad. För en vecka sedan hade jag varit livrädd om jag varit här. Då hade jag varit väldigt dålig.

Nu ligger Mellanösterns mest fruktade plats i brandhärjade ruiner. Inga vakter, inga bödlar, inga fångar.

Men det är som om de sotsvarta väggarna talar till mig. De vittnar om den eviga ström av ondska som var diktaturens skydd mot sitt eget folk. Förhören, övergreppen och det noga uträknade våldet.

Här hände det.

I den nya tystnaden hör jag skriken från förr.

Tänd eld

Det är oklart vem som satte eld på denna byggnad, diktaturens hemligaste fäste. Det var antingen de beväpnade rebellerna eller underrättelsetjänstens egen personal som hade all anledning att sopa bort så mycket bevis som möjligt om vad som pågått här under alla dessa år.

Nu fruktar Syriens bödlar att själva stå till svars.

Palestinadepartementet bildades 1969. Sedan dess har rykten om denna plats spridits till nästan alla hem i arabvärlden.

Det är läskigt att stå här tycker jag. Nej, fel ord. Det är en blandning av rädsla, sorg och tomhet. Jag har personligen ingen släkting som försvunnit här, men det har Oum Ayman, 70.

Hennes två söner arresterades för tio år sedan av regimens män i Damaskus.

– Jag har letat i alla hörn av Damaskus efter ett tecken på var de finns. Jag accepterar det oavsett om de är döda eller levande. Jag vill bara veta vad som hände med mina söner, säger hon.

Vi går tillsammans från en trång cell till en annan. Det är svårt att andas. Syret räcker knappt till oss båda.

– Hur kunde fångarna andas här, frågar hon sig.

– De som gjorde det har inga hjärtan.

Oum Ayman har förlorat tre söner i kriget. Hon vaknar varje morgon med den sorgen.

– Jag är så ledsen över vårt lands öde. Jag är så ledsen att sådana människor styrde vårt land i över 50 år.

I ett rum bläddrar jag i några av de tusentals pärmarna. Det är allt från rapporter om kollaboratörer till listor över interner. Varken Oum Ayman eller någon annan kan gå igenom alla dessa dokument. Det krävs en expertgrupp. Frågan är vem som tar på sig uppdraget.

Porträtt av alla fångar

I ett annat rum ligger passfoton utspridda över ett skrivbord. Varje ansikte som tittar upp från bordets yta är en människa som fängslas och förs hit. Hur många av dem tog sig härifrån levande?

Det har snart gått en vecka sedan den syriska regimen föll. En vecka olik någon annan i landets historia. Mitt i glädjen påminns sorgen och saknaden ständigt. Miljontals syrier har förlorat släktingar utan att veta vad som hänt dem. Nu har sökandet efter sanningen börjat och det kommer att fortsätta under lång tid.

Abou Khalil är en av dem som letar. Han är trött, men samlade all kraft för att komma hit.

Han bor i det palestinska flyktinglägret al-Yarmouk utanför Damaskus. När lägret kontrollerades av beväpnade islamistiska grupper belägrades området av regimsoldater. Det var en av krigets värsta scener. Inga förnödenheter släpptes in under långa perioder. Många svalt ihjäl.

I januari 2014 fick civila i området Ali al-Wahesh i Yarmouk ett löfte från regimen att en humanitär korridor skulle öppnas för dem att köpa mat. Många åkte till regimkontrollerade områden för att handla och återvända hem.

Men vid återkomsten greps och fördes alla vuxna män.

Abou Khalils son var en av dem.

– Han lurades in i regimkontrollerade områden. Vi var hungriga och han tog risken.

Abou Khalil lutar sig på sin käpp när han tar sig över klippan till bordet med passfoton.

– Sedan dess har han varit försvunnen. Jag frågade aldrig efter honom då. Varför skulle jag göra det? Jag hade inga pengar att muta dem med för att få information.

Jag lämnar avdelning 235 – Palestina-avdelningen med Abou Khalils ord i mina öron. Att komma ut är som att andas nytt syre för första gången på väldigt länge.

Jag vänder ryggen till byggnaden. Kroppen börjar gå, men tankarna finns kvar.

Det här stället kommer aldrig att lämna mig.