Peter Apelgrens avsked får salongen att koka

När företrädare för framför allt populärkulturen i vid bemärkelse säger sig genomföra en avskedsturné har vi lärt oss att känna efter saltet. För, grabb, det brukar visa sig vara en strategisk affärsplan snarare än ett långt adjö. Vänta bara lite och de kommer tillbaka, på populär begäran.

Men Peter Apelgren är inte vilken kulturutövare som helst. Denna kanske sista anarko-humorist allrounder kan mycket väl vara allvarlig när han med sin föreställning “Livets dessert”, som sträcker sig mellan september och april, säger sig sätta stopp för ett 40-årigt liv på teaterscener, i tv. produktioner och allt som han en livstid i någon sorts undervegetation av underhållningsindustrin har gått fel och delat rikets smaksvans mitt på. Antingen älskade folk absolut hans intelligenta och djupt improvisationsstil, eller avskydde ludd.

Till en början är allt som vanligt. Peter Apelgren vandrar runt till synes utan föreställningsstart, regi, mål, innehåll, manus eller regi. Mycket är förstås mer genomtänkt än det verkar, men han påminner mest om ett övertrött barn som tränger föreningsvägarna långt in i de absurda våtmarkerna. Och ändå, precis som vanligt, med en unik koncentration mitt i röran. Det är galet, galet, dumt, smart, löjligt. Och fruktansvärt gott, på ett helt unikt sätt. Ingen annan scenkomiker, skulle jag säga, kan få en salong i kok med så små, rent ödmjuka medel. Kvinnan bakom mig vrider sig som om incontinentia gravis. Låt det aldrig ta slut.

Men så är det med avsked. Apelgren har tidigare visat små tecken på en viss sentimentalitet, och när kommer denna att blomma ut om inte under ett farväl till den älskade publiken? När han förfaller till scenhumors mest klassiska uttryck för brist på innehåll – multimediaavsnitt med familjeminnen – tappas tempot. Och ganska mycket. På storbildsskärmen blandas privata bilder från hans liv med gamla tv-sketcher och säkert vansinniga resultat från bildgoogling på internets skuggsida. Den flyger, inte överraskande, väldigt bra. Och till jämförelsevis blygsamma applåder från kyrkbänkarna.

Naturligtvis är han snart tillbaka i improvisationsland, och det är underbart igen, men något litet har gått förlorat. Kanske måste ett avsked se ut så här, och visst är det okänsligt att önska att det upptagna pladderet bara skulle fortsätta okommenterat, för att plötsligt sluta med ett farväl. Men ändå, snyggt och typiskt Apelgren hade det varit.

Om det nu visar sig att även Peter Apelgren kommer tillbaka till scenerna, jag tar på mig min manchestermössa att den utspelar sig på Nefertiti i hemstaden Göteborg. Han har sjungit förut, och visst finns det även denna gång en viss ironi i klagan, men det som slår igenom här och där framförandet lider är helt klart att han är en riktigt bra, driven jazzsångare. Så vi säger: hejdå, katt!

Läs mer:

Vem kan sätta stopp för Peter Apelgren?