Det finns mycket att läsa om rättsstatsprincipen, många underverk av dess betydelse. När advokater pratar om det är det sällan något koger på manschetten, men i politisk retorik är det annorlunda.
Grundläggande i en rättsregel är att det allmännas anspråk på tvångsmedel av olika slag inte går utöver vad som är absolut nödvändigt i förhållande till den enskildes rättigheter och integritet. Att myndigheter ska arbeta snabbt, effektivt, objektivt och endast med stöd av lagarna är givet i en rättsregel, liksom rätten till juridiskt bistånd, framför allt från advokater oberoende av staten.
När jag berättar hur lång tid det kan ta att få en vanlig civil tvist slutligen prövad är det inte ovanligt att klienten misströstar. Här måste rättsstatsprincipen förbättras. Allmänhetens förtroende för rättssystemet är avgörande.
När staten med avancerad teknik och andra åtgärder ökar övervakningen av enskilda, även när det inte finns misstanke om brott, är rättssäkerheten i fara. Då behövs påminnelser om dess grunder. Med Hasse Alfredssons ord i “Tiden är ingenting”: “Självklara saker måste upprepas, annars glöms de bort”.
Ett tecken på dessa tider är att en av kandidaterna till partiledningen för det engelska Torypartiet i sitt program föreslog att Storbritannien skulle dra sig ur den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Det utgör ett hinder, menade han, för att genomföra nödvändiga skärpningar av bland annat rätten till asyl.
En fri och oberoende advokatkår är inte i första hand ett advokatintresse, kanske egentligen inte alls, utan ett samhällsintresse
Rättsstaten är ingen politisk kiosktumlare, varken i Sverige eller i andra demokratier.
Snarare påpekas behovet av undantag, eller åtminstone modifieringar av rättsstatens principer. Det råder ett slags undantagstillstånd. Termen undantagstillstånd är sammansatt av två ord; undantag och tillstånd. Tillstånd för undantag. Men meningen får inte vara att undantagen blir ett villkor.
Ett exempel på glidning i detta avseende är lagstiftningen om hemlig dataavläsning. Det infördes som en tillfällig lagstiftning. Nu heter det i ett pressmeddelande från Justitiedepartementet: “Regeringen har beslutat om en lagremiss som ger de brottsbekämpande myndigheterna fortsatta och utökade möjligheter att använda hemlig dataavläsning för att förebygga, utreda och lagföra grova brott. Den tidigare tillfälliga lagstiftning om hemlig dataavläsning föreslås nu gälla utan tidsbegränsning och i viss mån förlängas.”
Säkert; vi har en stor samhällsproblem med ökad, hänsynslös organiserad brottslighet; infiltration, korruption, droger, vapen, brott mot välfärdsstaten; till och med en del advokater, domstolspersonal och personal på Åklagarmyndigheten är invalda eller kanske rättare sagt: har låtit sig bli invigda.
Vilken politisk legitimitet ger tummen för rättsstatens principer detta? Det politiska svaret är först och främst att de förändringar som genomförs inte hotar rättssäkerheten, att det finns ett stort utrymme att ta av och att det är nödvändigt och proportionerligt. Det politiska svaret bygger på legitimitet i den allmänna opinionen.
Det långsiktiga svaret är att det knappt finns något utrymme, eller att det i alla fall är väldigt begränsat. Principerna och tillämpningen av dem är inte att leka med särskilt mycket. Om vi låter undantagen bli många har vi ingen rättsstat längre. Så enkelt är det, eller hur?
Traditionella juristers och moderna politikers syn på rättsstatens detaljer tenderar att skilja sig mer och mer. Ett autokratiskt förhållningssätt främmande för advokater sprider sig i politiken. Vi jurister tror på traditionell maktdelning. Ett uttryck för det förändrade politiska synsättet är upprepad försummelse av lagrådets uppfattning. Här är något att tänka på.
Med hemlig dataläsning, utökad kameraövervakning med ansiktsigenkänning och utökad utredningssekretess, whistleblowing för offentliga tjänstemän är vi onekligen på en hal backe.
En diskussion som förs och som hör till rättsstaten handlar om advokaters oberoende ställning. Frågan ställs: behöver inte tillsynen av advokater förbättras och är det på något sätt inte genom staten som detta ska göras? Även Liberalerna, ett parti som inte är särskilt liberalt i praktiken nuförtiden, är angelägna om att minska advokaternas oberoende från staten.
Staten är i deras uppdrag advokaters vanligaste motpart; åklagare, myndigheter av alla slag i skatteärenden och tillståndsärenden m.m. En fri och oberoende advokatkår är inte i första hand ett advokatintresse, kanske egentligen inte alls, utan ett samhällsintresse.
I den andan vill jag påpeka ett annat uppenbart faktum och det gäller yttrandefriheten, som också är en hörnsten i rättsstatsprincipen. Fri, oinskränkt media med omfattande yttrandefrihet finns inte för mediernas skull, utan yttrandefrihet ligger i allmänhetens intresse, i ett fritt samhälles intresse. Nu har vi en konkret inskränkning av yttrandefriheten på gång och den gäller en utökad förundersökningssekretess. Av skäl som inte håller föreslås att förundersökningsprotokollet i brottmål inte ska finnas tillgängligt för insyn från den dag åtal väcks utan först när domen meddelas. Mediernas möjligheter att för allmänheten få insyn i vad som händer i ett brottmål, i en rättegång, föreslås inskränkta. Återigen, ett undantag från den transparens vi menar är en del av rättsstatsprincipen. Jag hoppas att riksdagsledamöterna äntligen har modet att avslå detta förslag.
En önskan är att betydelsen av rättsstatens principer lyfts fram i politiken och att dessa principer kan uppfattas som politisk hårdvaluta. Med besökszoner, med anonyma vittnen, med hemlig dataavläsning, utökad kameraövervakning med ansiktsigenkänning och utökad förundersökningssekretess, anmälningsskyldighet för offentliga tjänstemän är vi onekligen på en hal backe. Jag vill inte tro att det är för sent att vända på det här, så att planet åtminstone är horisontellt.
Texten är en bearbetning av ett tal på Frisinnade klubben den 12 november 2024.
Läs mer:
Nils Funcke: Svenska myndigheter har tappat respekten för yttrandefriheten
